Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman

     
 

Stina Bergmans brev I till Hjalmar Bergman

[oktober 1926]

 Min herre!

 

Ni rasar! Det gör ni rätt i. Annars skulle ni säkerligen kvävas av er elakhet och den döden vore ju ingalunda lika dramatisk för att inte säga romantisk som den ni umgås med planer att sätta i scen. Får jag ge er ett råd? Välj ert dödssätt med tanke på att er elakhet till den grad genomsyrat er kropp att den förmodligen tål vida starkare doser än vanligt hyggligt folks kroppar. Och för all del glöm inte att lämna efter er en brilliant skrivelse där ni ger henne som vållat er död vad henne tillkommer. Eftervärlden skulle annars kanske få svårt att tro på ert martyrskap. Det finns så rent otroligt få bevis för den med mindre ni skaffar fram några. Dessutom bör ni ju tänka på att ni testamenterat er kvarlåtenskap till herr Fuetterer och Sveriges Författarförening. Det vore ju ovillkorligen snöpligt om det inte fanns någonting av värde kvar efter er. Och jag sörjer för de här båda nämda testamentagrarnas skull att ni ännu inte blivit ekonomiskt klokare än för[r]. Genom att bo i Jannings våning skulle ni ju spara mycket pengar åt dem båda. Antingen måste ni nu dö snart eller också snart ta itu med den omtalade filmen ifall inte samtliga guldkällor skola sina och den stackars fattiga herr Fuetterer och den sannolikt ändå fattigare Författarföreningen stå visserligen gråtande, men med krokodiltårar, vid er öppna grav.

        Vad ert tempramentsfulla uppförande angår så gläder det mig att höra talas därom. Det kan kanske rent av med tiden bli en acceptabel clown av er eftersom folk lyckats trötta ut er * och ni lyckats i er tur trötta ut – – – – åtminstone somligt folk. Clownerna ha ju ett visst privilegium att bära sig tarvligt åt utan att man blir förargad för det.

Ni säger er ha bytt helvete. Jag gratulerar. Ombyte förnöje[r] även om det blott är ombyte på helvete. Vad den där frågan om hur mycket kopplerskan får angår så kan jag tyvärr inte svara er på den enär jag inte kan fråga henne om saken. Hon kunde nämligen svara med en motfråga: får för vad? Och jag skulle då inte kunna svara henne i min tur. Jag måste först be er vara vänlig och säga mig det. Får för vad? Dessutom drar jag mig för att titulera henne med er vackra titel. En kopplerska bör ju ha kopplat något innan man gör henne den äran att kalla henne så. Och jag svävar i okunnighet även om detta. Men ni med er präktiga fantasi kan säkert finna de svar jag begär, eller hur?

Vad nu visitkortet i er plånbok angår så måtte ilskan ha gjort er mera glömsk än vanligt. Annars skulle ni säkert ha kommit ihåg att det är ni själv som lagt dit det. Jag fick det nämligen av visitkortets ägare den enda gång jag hade det nöjet att träffa honom nämligen på Djurgården den gången ni var med. Han gav mig då sitt visitkort med den svåra adressen och bad att jag någon gång skulle skicka honom ett vy. Något som dock aldrig blev av. Eftersom jag inte hade någon egen plånbok till hands räckte jag er kortet och bad er ta vara på det, vilket ni också gjorde. Jag sörjer över att ni tänker så lågt om min intelligens att ni tror att jag skulle gömma ett kort, som jag verkligen ville gömma, i er plånbok. Nej så dum är jag inte. Hade jag velat gömma det för er så hade jag sannolikt svalt det eftersom det enda säkra gömställe jag haft att tillgå under alla dessa år möjligen varit min mage. Huruvida det finns kanibaler på Java vet jag inte, men om ni så önskar kan jag ju skriva dit och fråga?

Ni undrar om jag hade trevligt i Stockholm i kopplerskans sällskap. Ja tack, det hade jag. Visserligen var jag blott tillsammans med henne under de timmar som middagen hos fru Bonnier varade samt i bilen hem dagen därpå. Hon var nämligen blott helt kort i stan då jag däremot var där fyra hela dagar. Jag tillbringade min tid dels på operationsbordet enär jag blev skuren på sex ställen för större och mindre tumörer och blåsor, dels på Operan i andra radens fond där jag satt ensam tre kvällar i streck och hade det vilsamt och trivsamt. Dessutom var jag hos en kär gammal vännina som snart skall dö, nämligen Gumsan Erikson, och hos en annan gammal vännina som nu är död, nämligen Tant Alma Hedberg.

Vad skökans råd angår så ger hon mycket få sådana. Och särskil[t] få som angår er. Om sanningen skall fram så måste jag säga att ni ytterst sällan är vårt samtalsämne. Vi ha rätt mycket annat at[t] tala om. Dessutom kunna vi båda konsten att tiga utan att ha tråkigt.

Och så var det cocan. Det gör ni rätt i, människan behöver någo[t] att stimulera sig med. Jag skall följa ert exempel och använda mig av det jag också. Jag lider nämligen av elaka drömmar och det är ju plågsamt. Och varför pinas när det inte behövs! Det är ju idiotiskt.

Hänsyftningen på den behagliga tjänsteflickan är jag förtvivla[d] över att ha gjort om hon inte skulle råka vara behaglig. Jag fick av ett vänligt brev från fru Fall veta att hennes man varit er behjälplig vid anskaffandet av våningen samt att han även tänkte skaffa er en behaglig tjänsteflicka. Jag beklagar om han inte lyckats i detta.

I hopp om att ert nya helvete ej alltför snart måtte förbytas i ett paradis där ni säkert skulle trivas vida sämre tecknar jag.

[Handskrivet tillägg:] P.S. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: Som man ropar i skogen får man svar. Jag ber er minnas att det inte var jag som ropade.

*[Handskrivet inskott:] så att fantasien strejkar och [ni?] som hämd vägrar att låta fantasien löpa bort med ert förstånd, något som ert sista brev dock ej gav bevis på!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.