Stina Bergmans brev II till Hjalmar Bergman

Dalarö onsdag
[månadsskiftet februari/marrs 1927]

Käraste min vän, brevet från Berlin var inte med posten i dag, men antagligen kommer det i morgon. Det går ju så välsignat långsamt med posten hitut så man kan bli rent nervös på kuppen. Jag vet alltså inte vad som händt dig sedan du kom tillbaka annat än vad du sa i telefon. Men jag fick inte något klart besked om Werner lämnat Berlin eller hur det var. I alla fall hörde jag ju att det var meningen ni skulle resa som på lördag, om det blir någon resa av, och är det ju ingenting annat att göra än att vänta och se hur det går. Vad nu realiteterna angår så har jag ringt med Petren och fick av honom veta att du alls inte gick med blodprovet till laboratoriet som du ju skulle göra i och för undersökningen därav. Varför gjorde du inte det?? Vill du inte att det skall konstateras huruvida blodet är sjukt eller ej? Vill du vara sjuk? Är det därför du trilskas så och inte vill göra någonting klokt för att få ett slut på dessa sorgliga förhållanden som nu råda?? Man kan ju inte värja sig för den tanken att du gör allt för att framkalla en katastrof och intet för att undvika den. Och varför reste du inte över en gång till till Petren när du kommit till Köpenhamn enkom för det?? Det är så många frågetecken och så många obesvarade frågor att man rent av kan bli grubblande på kuppen. Om jag bara kunde förstå vad det är du vill? Vad det är du söker och vart du vill komma. Du talar i brevet från Köpenhamn om melankolin som blivit värre sedan du blev ensam. Men älskade vännen min, du har ju under veckor bara arbetat på att förvärra ditt tillstånd, så är det ju inte underligt om du också når din strävan. Var kommer melankolin ifrån? Från förstörda nerver. Och varför äro nerverna så förstörda? Till åtta tiondelar på grund av för mycken sprit. Så släpp spriten då. Nej. Nej och nej och nej. Vet du jag har just nu slutat att översätta en norsk saga om kärringen mot strömmen. Hon sa att säden skulle klippas och inte skäras och hon dog hellre än hon gav sig. Jag sitter här och grunnar över kärringens likhet med dig. Du kommer säkert att dö hellre än att du ger dig. Jag brukar förstå dig ganska bra, men nu måste jag erkänna att jag blir bet. Du har sagt ett par gånger att – det är starkare än jag – då måste vi alltså konstatera att begäret efter att göra dig själv illa har vuxit dig över huvudet och blivit starkare än du själv. Vad ska så den göra som mot din egen vilja vill rädda dig åt livet, åt sig själv och åt dig själv? Ja säg mig det så ska jag säga dig någonting annat som jag inte vet.

Jag talade med Widlund om din förmodan att Petren trodde du led av en leukomi och att du förklarade det föga troligt på grund av din höga färg samt att du ansåg den sjukdomen obotlig. Widlund svarade mig att den höga färgen ingenting betyder enär patienter i den sjukdomen kunna vara kopparfärgade utan hinder och att den visserligen är obotlig men att man kan förlänga patientens liv i många herrans år om det skötes som det skall. Varför ville du inte få visshet om detta?? De femtio dropparna som du tog på Petrens inrådan måtte ha känts av dagen därpå, jag förstår inte att han sa du skulle ta så mycket.

Vad klådan angår så hoppades jag att jag tagit den med mig så att du skulle slippa den vidare. Jag måste nämligen varje kväll stryka in mig med mammas mentolsprit med glycerin för att kunna somna. Mina armar klår som vansinniga men spriten lindrar. Om du skulle försöka med att stryka cognaken på kroppen i stället för att dricka ur den så kanske du också skulle slippa klådan.

Några praktiska saker. Widlund har fått betalt genom förlaget. Han tog 65 kr. för behandlingen i våras. Muck hade ej skickat pengarna till din mamma utan satt in alltsammans på banken varför jag i dag uppmanat fröken Cavallin att sända de 200 från förlaget. Tant får själv kvittera ut dem och sända kvittot till kassan. Du hade tolv tusen på förlaget, minus visst en tia. Av dem fick du tusen i sedlar och sju tusen i kreditiv. Jag tog ut på ditt konto av de två tusen du sa jag skulle få, fem hundra, resten står på ditt namn som förut. Av dessa femhundra föll jag för frestelsen att köpa mig en liten vinterkappa. Jag får tacka dig så mycket, den är mycket enkel men jag tycker mycket om den. Resten använder jag till att betal[a] mamma för kost och logis. 200 har nu gått till Tant, 65 till Widlund, du har alltså 3, 235 så när som på en tia ungefär kvar på förlaget och Muck hade satt in de 5,813 på Skandinaviskan så de stå där. Jag ser att jag fick ditt soggiorno med mig, här är det. Tidningsurklippet låg i ett brev från Alma till mig som kom per retur, och brevet från Åkerlund kanske du svarar på själv. Det hade gått fram och åter så pass att kuvertet var alldeles trasigt, därför tog jag upp det. Jag har haft brev från Smittan i New York. Hon skriver att Bernstein rest till Europa med både Swed. och Dollar i engelsk översättning med sig. Han skulle hamna i London där han tänkte försöka placera dem. Han har ett brev med till dig, men vad hon menar med det begriper jag inte eftersom de inte ha din adress. I alla fall, får jag höra något så går det vidare till dig.

Lindquis[ts]kan bjöd mig på lunch men jag sa att jag inte kunde komma. Vi talades vid ett litet slag och hon liksom hela Stockholm undrade förstås hur det är med dig. Hon var förtvivlad över att tidningen inga noveller får. Dag. Nyh. tog mina båda sagor och ville ha flera. Haglund skrev att han hade mycket affärer att tala med dig om men att han inte vågade störa enär han hört att du är sjuk. Jag har inte frågat vad det var för affärer. Har du lust kun[d]e du ju skriva till honom själv.

Och så var det visst ingenting mera. Här är snöslask men Vadeviken ligger så man kan köra med bil ända fra[m] till Smådalarö. Här är vackert och lugnt och skönt. Vill du inte komma hit? Mamma reser då till stan och tar så många hundar med sig som du finner för godt. Vi ha en tyst och snäll flicka i köket som sköter det dagliga och vi kunna promenera, sporta en liten smula och ta hit vår båt om du vill ty vattnen på den sidan äro öppna. Widlund skriver ut eb viss kvantitet sprit åt dig om du inte kan få på annat sätt, men det förstås, inte så mycket som du numera vant dig vid utan måttligt. Du trivdes ju så bra här ute förra gången. Mamma behöver du inte ta med i räkningen, hon försvinner. Men du skulle kanske leds efter pojkarna och storstäderna. Du trivs visst inte längre så bra i tystnaden, så det är väl inte värdt att tänka på.

Låter du mig veta vart du tar vägen? Tror du mig om jag säger at[t] du har en enda vän och det är

Mig

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.