Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


103. Augusta Lindberg

Nordomå, Lindesberg 21/8 09

Bästa Augusta, dyra Svärmor!

När jag nu hasarderar en replik, ja, ett bemötande af de åsikter beträffande storstrejken,[1] som Ni framburit i ett i dag anländt bref till Eder dotter, min hustru, så gör jag det ingalunda i afsikt att förolämpa, förarga eller omvända Er – nej för Guds skull, min Svärmor, tilltro mig icke en så skamlös djärfhet! Ej heller drifs jag af något högmodigt begär att exponera mina små sanningar sida vid sida med Edra stora, praktfulla villomeningar. Nej, min Fru, mitt enda motiv är en varm önskan att få träda i correspondence med en Dame, hvars fö[2] qualité d´intelligence endast kan öfverträffas af la subtilité de ses sentiments och af Dess hjärtas nobla tendresse.

Alltså, Madame, avec votre permission:[3]

Ni behagar säga, att man nu ser, hvad bolagstidningars åsikter betyda – och jag antar att Ni syftar på borgarpressens sällsport samstämmiga verop öfver typografernas aftalsbrott. Men jag vill fråga: Om en deltagare i offentlig discussion blir uppmanad att tiga, måste han då icke uppfatta detta som ett angrepp mot sina åsikter, hvilka dessa sedan än må vara? Vill man att jag skall tiga, så är det därför att man ej vill höra mina åsikter. – Häri kan naturligtvis ligga ett felslut. Men att människor, som ha till lifsuppgift att utkolportera åsikter, i föreliggande fall begå detta felslut, torde vara minst sagdt förlåtligt.

Eder nästa sats, Madame, ’att pänningen är världens lösen och att det därför vore rätt ifall fan hölle så hårdt i pungen att den sprucke’ – har verkligen berett mig rätt mycket bryderi. Det har nämligen förefallit mig, som om Ni härmed velat rikta ett skarpt moraliskt hugg mot arbetarerörelsen, ja, verkligen totalt förneka dess etiska berättigande. Ty för så vidt jag vet är det just pänningen, lönen, som förnärvarande intresserar socialdemokratien mest.

Emellertid antar jag, att Ni för närvarande hälst ser Ert moraliska svärd enäggadt och med skärpan riktad mot la bourgeoisie, som ju äfven den utan tvifvel bär[4] pänningen på en framträdande plats i sitt sköldemärke.

Men äfven med denna inskränkning måste jag uppfatta Eder önskan såsom varande ganska grym icke minst mot arbetarna. Ty spricker den svenska industriens stora pung, så torde tiden för en massemigration verkligen vara inne. Och en massemigration är sannolikt någonting ytterst obehagligt för deltagarna.

” – dumheter göres å ömse sidor –” O Madame, detta yttrande röjer Eder skarpa iakttagelseförmåga et je baisse vos belles mains![5]

” – men störst, där man hade rättighet att kräfva det mest odlade förståndet – ”

Syftar Ni möjligen på herr Hjalmar Branting?[6] I så fall vågar jag icke opponera och uppriktigt sagdt har jag alltid hyst den[7] största beundran för herr Brantings begåfning.

Men nu kommer något, som förvånar mig: ”För att arbetarna strejka blir landet halfgalet af räddsla.”

Skulle man verkligen ha varit så rädd ute på Dalarö? Tillåt att jag betviflar – åtminstone kan jag icke tänka mig en dylik panik bland mina borgerliga Dalaröbekanta, familjerna Lindberg och Bonnier.

På de trakter, där vi vistats, ha vi endast försport – och äfven själfva känt – den oro, som fullständigt extra ordinära förhållandena ingifvit måste förorsaka hvarje klok och något så när vidsynt person. Att nervösa människors permanenta och sjukliga oro stegrats, och att en del människor låtit skrämma sig från vettet af de rykten: som cirkulerat och cirkulera bland arbetarna, det är ju ganska naturligt. Att myndigheterna tänkt sig möjligheten af oroligheter och nidingsdåd från människor, bland hvilka Malmö-attentat och Vångska mord[8] betraktas som helig plikt för att icke rent utaf säga nöje, det finner jag också rätt naturligt. Och att hellre förekomma än straffa brott brukar i allmänhet anses som kännetecken på en god styrelse. Skulle således ”oroligheterna” inskränka sig till potatistjufnad, bettleri med hotelser, öfverfall och mord på aflägset boende personer, uppiskning af arbetande och dylikt, så är jag alldeles ense med Madame om att vi härför i främsta rummet hafva att tacka arbetarnas värdiga hållning. Men jag för min del kommer nog att äfven tacka myndigheterna.

Vågar jag supponera, att Madame känner lockoutens och följaktligen äfven strejkens primära orsak? Arbetsgifvarna ville i vissa brancher genomföra det kollektiva aftalet och detta så att i samma branch samma aftal skulle gälla i hela riket – sålunda något ganska idialiskt enligt socialisternas teori. Följden häraf måste blifva att lönerna på vissa håll höjdes på andra – sänktes. Ty det är ju tämligen axiomatiskt att alla arbetsgifvare icke kunna ge den lön, som den störste och rikaste förut gifvit.

Nåväl häraf de olösliga konflikterna, och af dem lockouten. Om lockout var lämplig just nu, det vågar jag icke bedöma. Men att den var nödvändig i den närmaste framtiden, därom är jag öfvertygad. Hvarför?

Jo därför att den nuvarande arbetareledningen visat sig vara fullständigt urstånd att uppfatta industriens läge, därför att den nuvarande arbetarledningen visat sig vara så godt som ur stånd att leda arbetarna, därför att de ideligen upprepade arbetsnedläggelserna (förorsakade af ständigt växande lönepretantioner) hart när omöjliggjort Sveriges deltagande i den internationella konkurrensen, därför slutligen att de ständiga småtvisterna på den svenska arbetsmarknaden hotar att ödelägga Sveriges kredit.

Arbetsgifvarna strida i främsta rummet för de egna intressena, det är sant. Men deras strid är äfven en kamp för Sveriges industri – således äfven för dess arbetare.

Arbetarna strida för – För ökade löner? I så fall bli[r] desillusionen kollosal.

För närvarande äro arbetarna sysselsatta med att karfva sig själfva i köttet. Det är en dum, obehaglig och högeligen osanitär sysselsättning. Men hvad vill min dyra Svärmor, att jag skall göra åt den saken?

Om arbetarna komma att lära sig nykterhet? Ja, låtom oss hoppas. Det är så ljuft att hoppas.

Men det säger jag Dig, Augusta Lindberg, kom icke med något spritförbud! Då emigrerar jag. Och Stina med. Ja, det gör vi ju ändå men –

Och slutligen vill jag säga Dig Augusta Lindberg, till Dig, Dig personligen: ÅTERGÅ TILL ARBETET! Din mångåriga strejk utgör Dina beundrares förtviflan och den Svenska scenens nesa!![9]

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.


[1]Bergman utvecklar här för sin radikala svärmor sitt eget ställningstagande till storstrejken 1909, som pågick under tiden den 4/8 – 4/9 detta år. Se brev 104 till Tor Bonnier den 4/9 1909.

[2] Vad som avses med  är oklart. Sannolikt f.ö. – för övrigt.

[3] Blandning av fr. och sv.; en dam vars intelligens endast kan överträffas av subtiliteten i hennes känslor och av hennes hjärtas ädla ömhet. Alltså Madame, med er tillåtelse:

[4] Bergman har i brevet upprepat ordet bär.

[5] fr., och jag kysser era vackra händer.

[6] Hjalmar Branting (1860–1925) var socialdemokraternas partiordförande och en ledande gestalt under storstrejken. Samtiden tillerkände honom förtjänsten av att strejken genomfördes under så lugna och värdiga former.

[7] Bergman har i brevet upprepat ordet den.

[8] Bergman alluderar på två anarkistdåd som låg tämligen nära i tiden och som hade upprört stora delar av Sverige. Det första inträffade i Malmö hamn natten mellan den 12/7 och den 13/7 1908 och var ett sprängattentat riktat mot logementsfartyget Amalthea, där ett 80-tal engelska strejkbrytare var inhysta. Verkan blev förödande. En man dödades och 23 skadades. Dådet utfördes av tre arbetslösa anarkister – Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern. De två förstnämnda dömdes till döden och den senare till livstids straffarbete. 1917 benådades samtliga och frigavs. Det andra dådet inträffade på kvällen den 27/6 1909, då generalmajor Otto Beckman i paraduniform promenerade hem genom Kungsträdgården efter att ha bevistat galabanketten på Kungliga slottet för den ryske tsaren Nikolaus II (1868–1918), som var på statsbesök i Stockholm. Beckman sköts – i tron att han var tsaren – ner av en ung anarkist, trädgårdsarbetaren Adolf Hjalmar Vång, som efter dådet omedelbart tog sitt liv med två skott.  

[9] Vad Bergman här anspelar på med ordet strejk är oklart. Augusta Lindberg var vid denna tid anställd på ett treårskontrakt vid Dramaten, där hon gestaltade olika roller.

Personer:

Beckman, Otto (1)
Bergman, Stina (287)
Bonnier, Tor (348)
Branting, Hjalmar (6)
Lindberg, Augusta (97)
Nikolaus II, rysk tsar (2)
Nilsson, Anton (1)
Rosberg, Algot (1)
Stern, Alfred (1)
Vång, Adolf Hjalmar (1)

Adressat:

Lindberg, Augusta (36)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA