Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


104. Tor Bonnier

Nordomå, Lindesberg 4/9 09

Tack kära Tor för din underhållande uppsats![1] Du drager ju väldeliga i strid mot hr Stridsberg (Sv.D.?)[2] och N.D.A– V.L.[3] För mig skulle din skrift må hända stått i ett klarare ljus ifall jag bättre känt dessa potentaters åsikter. Ditt ridderliga löfte i företalet, att du äfven skulle hugna mig och mina till vår svärmor uttalade åsikter med skarpa, ja dödande hugg, tyckes du under stridens hetta i det allra närmaste ha glömt.[4] Ty med undantag af en rätt underligt motiverad beskyllning för ohederlighet, kan jag icke märka någon udd riktad mot mig eller min ståndpunkt.

Detta torde kanske bero på, att våra åsikter om storstrejken i sak torde ungefär sammanfalla. Du har ju tydligen liksom jag den gä[n]gse borgerliga uppfattningen: att storstrejken är "meningslös", att den "gudskelof"! redan torde vara krossad, att aftalsbrott är en dumhet. Svaret likaså, att den svenska industrien icke har den bärkraft, man i allmänhet tror etc. Samt att arbetareledningen icke är idealisk (ett uttryck som jag för min del gärna skulle vilja skärpa).

Att du heller icke i gärning sviker din klass och ditt yrke, det tycker jag mig kunna förstå af de något dunkla inledningsorden. Jag antar nämligen, att du varit ute och sökt "strejkbrytare" för Albert Bonniers tryckeri. Ty – i all mildhets namn – du har väl aldrig varit ute i den enda afsikten att klå upp andra tryckeriers ev. arbetsvilliga? – Ja förlåt, att denna fula misstanke verkligen snuddat vid min själ. Men du har i din fria tankes väf slagit in så mycken socialistisk rätt-trogenhet, att dokumentet under stundom verkar något förbryllande. Psycologiskt intressant är det emellertid öfverallt. När du på ena sidan söker öfvertyga mig om den svenska industriens rikedomar genom att framdraga sockertrusten som exempel samt på andra sidan vältaligt beskrifver samma industris fattigdom, när du på den ena raden talar om aftalsbrott som något dumt och "ruskigt" för att på följande rad uppmana mig att icke ta det högtidligt – så påminner du mig rätt mycket om de upsalense hvilkas sköna canon lyder: att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.[5] Utan tvifvel har din ärelystnad under stundom drifvit dig att öfvergifva det fria tänkandet för det rätt-trogna.

Jag vill nu – i motsats till dig – tala några ord om min ståndpunkt, mina åsikter, eftersom det var de, som förorsakade notväxlingen. Jag börjar då med den enda punkt, i hvilken du verkligen bemött mig. Jag påstod, att de ständigt upprepade arbetskonflikterna torde i hög grad försämra vår utländska kredit. Med anledning häraf beskyller du mig för ohederlighet samt uppmanar mig att hos herr Vallenberg[6] och Credit Lyonnais söka rättelse för min galna tro. Nu har jag lustigt nog just talat med herr Vallenberg om detta – för cirka två år sedan då min far och jag hade ressällskap med hans eminens mellan Berlin och Malmö. Han var då som alltid fylld af en stark och måhända alltför välbefogad pessimism. Han förutspådde den starka reducering af svenska värden, som pågått och pågår, han hade svåra ord för arbetsledningen – men ännu svårare för arbetareledningen! Särskildt påpekade han den ringa hänsyn, arbetare-ledarna tog till de olika företagens ekonomiska bärkraft, då det gällde att skrufva upp lönerna. – Och i sammanhang härmed vill jag framdraga något beträffande fjolårets strider, som di i din resumé har uteglömt eller utelämnat. De löner, som arbetarna pretenderade att få behålla eller att få som nya, skulle för många företag inom byggnads- och järnverksbranchen nedpressat nettot under reversal- och inteckningsräntorna ja på sina ställen under obligationsräntan. Under sådana förhållanden fanns det för dessa arbetsgifvare ingen annan utväg än att gå till lockout eller helt och hållet nedlägga. Vore det icke arbetarledningens skyldighet att undersöka de respektive företagens bärighet, innan de börja en konflikt bakom hvilken sedermera hänsynslösa herrar som sockermännen kunna drifva sitt spel? (Dina siffror om sockertrusten[7] tar jag naturligtvis för goda – kan endast beklaga förlikningsmannen, som spelat en så futtig roll. Eller kan den i utsikt ställda förhöjningen af sockerskatten ha bevekt hans hjärta?)

Detta är enligt min åsikt det första och, största fel, arbetare-ledningen begått och begår. I intet annat land torde den taga en så förfärligt liten hänsyn till industriens ekonomi. Deras andra stora fel är äfven den en underlåtenhetssynd – hvarför räknar man icke ut och publicerar, den minimilön, som är oundgänglig för att den svenska arbetaren skall kunna föra ett drägligt lif? Af de båda faktorerna borde ju lönerna enligt mitt förmenande bestämmas. Och en lönestrid, som ej utgår från kunskapen härom, måste blifva meningslös.

(Härom året hade jag tillfälle att utfråga arbetare vid åtskilliga af Örebro läns större järnverk om deras löner. De siffror, jag fick voro ibland imponerande – t.ex. smerglare med dagsinkomst af åtta-nio kr., ogifta tillpå köpet– Nå att en författare blir imponerad af dylikt, har ju inte så mycket att betyda).

Att de svenska värdena äro öfverskattade, vill jag ingalunda bestrida – det har man ju nog fått kännas vid. Men att franska banker skulle kunna ge oss några värdefulla upplysningar i det afseendet, det tillåter jag mig betvifla. De franska bankernas sätt att täcka risker med oskäliga provisioner är alltför ökändt för att man skulle vilja tillmäta deras omdöme om utländska säkerheter något som hälst vitsord.

Som sagdt bäste bror, våra åsikter om storstrejken äro hvarandra ganska lika. Den skadar oss alla i högre eller lägre och och ingen här i landet, allra minst arbetarna vinna något därpå. Därför åt helvete med storstrejken. Ditt påstående att en storstrejk icke i högre grad än annan strejk vänder sig mot det allmänna, måste jag däremot bestrida. En partiell strejk vänder sig mot en elle[r] flere arbetgifvare. Men då arbetareledningen proklamerar, att intet arbete får utföras i landet, vänder detta sig ju rent formellt tillochmed mot landet. Och att till exempel en realiserad renhållningsstrejk måste anses mer akut samhällsfarlig än en industridito, torde du icke kunna förneka.

Dina beska piller adresserade till herr Lindman[8] verka uppfriskande. Emellertid anser jag det tämligen likgiltigt, om herr L lägger sin näsa i blöt eller ej. Fjolårets medlingsfjasko kommer väl knappast att upprepas. Men att herrar Staaf et consorters peti[ti]on[9] stärkt ministären Lindmans ställning på ett obehagligt sätt, det är något som man förnimmer icke minst i radikalernas, Stockholmsradikalerna[s] klagoskri. Mig personligen kvittar detta lika. Konservativt radikala, radikalt konservativa, Lindman, Staaf det är för mig bär från samma gren. Lika sura. Själf är jag en vänlig gammal-liberal eller en stygg nihilist beroende af mitt lynnes skiftande facer. Jaha. Jag tycker bara att det är tråkigt, att detta ska få fortfara. Och jag tycker, att de enda som förnärvarande kunna ge med sig nämligen arbetarna böra göra det så fort som möjligt. Det blir djäfligt ändå.

Ja, nu är det måndag, och det sägs, att storstrejken ska vara afblåst. Hvem har medlat, hvem har äran? Det vet jag icke och ej heller vet jag, hur stor äran kan vara. Nu återstår således att lösa den verkliga konflikten. Men hvem som därvid segrar, det rör ju icke allmänheten. Så länge båda de stridande parterna envisas med att hålla allmänheten i okunnighet om stridens verkliga orsak och förutsättningar, får väl allmänheten nöja sig med att vara passiv.

Jag undrar om någon människa i denna stund vill förfäkta den åsikten, att strejken var ett utslag af klok arbetarepolitik? Jag ser, att man i tidningarna söker trösta sig med den lärdom exprimentet gifvit. Ja, det är ju en oändligt stor och god konst för individer och nationer denna – att kunna trösta sig. Af skadan blir man vis men icke rik. Titta vi i historieböckerna, och tro vi på gamla ordspråk, så finna vi, att the swenske hafva rättighet att vara mycket fattiga och skyldighet att vara mycket[10] visa. Hélas!

Hur många konflikter har strejken framkallat och kvarlämnat landet rundt? Och hur mycket af nyvunnen visdom skall komma till användning vid deras biläggande?

Du tackar Gud, som gifvit oss en dålig regering visserligen men en desto bättre skörd. Ack käre i denna stund känner jag mig svåra frestad att sätta den lindmanska styrelsen öfver den gudomliga. Regn och solsken växla och hvarje rågkorn, hvarje hvetekorn gror i sitt ax. I detta ögonblick finns ej en länsman, ej ens en landshöfding i Sveriges rike, som sköter sin post så dålikt som vädrens Herre.

Adjö – nu går jag till mitt värf: att packa.[11] Det är nästan lika meningslöst som storstrejken. Och hvarken rik eller vis blir jag.

Din

HjB!

Hälsningar![12]

Kan spritförbudet redan vara upphäft? Jag tycker mig se fulla gubbar.

Ja, ett spritförbud kan ha sina stora fördelar – ehuruväl vissa amerikanska staters exempel icke lär mana till efterföljd. Och så är ett totalt rusdrycksförbud så innerligen omoraliskt – fullt ut lika mycket som ett aftalsbrott.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.


[1] Brevet är ett svar på ett längre brev från Tor Bonnier den 1/9 1909, som helt upptog aspekter på den pågående storstrejken, vilken han betecknar som ”denna fruktansvärdt meningslösa strid”. Skeendet började med att SAF lockoutade inom hela sin sektor för att motverka arbetarnas kritik mot sänkta löner. Den 4 augusti 1909 gick LO ut i en storstrejk med de flesta av sina medlemmar. Konflikten varade inte länge p.g.a. att strejkkassorna snabbt sinade. Den 4 september uppmanade LO-ledningen medlemmarna att återgå till arbetet, dock utan att någon förändring i lönefrågan uppnåtts. I sitt brev sammanfattar Tor Bonnier sin inställning: ”Det är icke organisationerna man vill åt, det är inte storstrejken som skall krossas, det är – gudskelof – redan gjort liksom väl äfven striden gjort slut på storlockouten som stridsmedel – och för öfrigt, var viss om det, låter sig arbetarna inte krossas i sådan hast. Man räknar fel som man gjort förut! Ty arbetarna ha visat och kommer alltjämt att visa att svenskarna besitta en envishet, en uthållighet och en förmåga att bära umbäranden som icke minskats.” Bergmans borgerliga och konservativa barndomsmiljö har nog bidragit till att han ställt sig tveksam till svågerns liberala inställning, även om han vill påstå att deras åsikter ”i sak torde ungefär sammanfalla”. Se brev 103 till Augusta Lindberg den 21/8 1909.

[2] Gustaf Stridsberg (1877–1943), redaktör vid Svenska Dagbladet. I sitt brev menade Tor Bonnier, att Bergman i väl hög grad tagit intryck av ”de Gustaf Stridsbergska idéspökena”.

[3] Högertidningen Nya Dagligt Allehanda–Vårt Land. Förkortning i originalet otydlig. De båda tidningarna hade sammanslagits 1908.

[4] Se brev 103 till Augusta Lindberg den 21/8 1909.

[5] Den devis som står ovanför huvudingången till Uppsala universitets aula, hämtad från den svenske 1700-tals diktaren och filosofen Thomas Thorild (1759–1808).

[6] Knut Wallenberg (1853–1938), bankdirektör och chef för Stockholms Enskilda Bank. Han tillhörde sannolikt fadern Claes Bergmans affärsbekanta.

[7] sockertrusten; 1907 bildades Svenska sockerfabriksaktiebolaget, där samtliga utom två sockerfabriker ingick. Bildandet hade föregåtts av en pris- och avsättningskartell. Den nya bolagsbildningen kallades allmänt sockertrusten och utsattes ofta för hård kritik, som 1913 sammanfattades i en pamflett ”Sockertrusten afslöjad: ett kapitel ur rofferiets historia.”, Bokförlaget Fram. Pamfletten var författad av socialdemokraten Gustav Möller (1884–1970) sedermera socialminister i flera regeringar under tiden 1924–1951.

[8] Arvid Lindman (1862–1936), högerledare, industriman och konteramiral i reserven. Statsminister i en moderat-konservativ regering 1906–1911.

[9] Karl Staaff (1860–1915), liberal politiker, ledde oppositionen i riksdagen.

[10] Överstruket, otydbart ord.

[11] Bergmans förberedde sitt uppbrott från Lindesberg för att flytta till Rom.

[12] Handskrivet.

Personer:

Bonnier, Tor (348)
Lindberg, Augusta (97)
Lindman, Arvid (4)
Möller, Gustav (1)
Staaff, Karl (2)
Stridsberg, Gustaf (2)
Thorild, Thomas (1)
Wallenberg, Knut (2)

Adressat:

Bonnier, Tor (239)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA