Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


170. Tor Bonnier

[Örebro den] 9/2 [19]12

Kära Tor, jag är mer än glad åt, att Du tyckte om min bok![1] Jag förstår Din anmärkning mot slutet. Det sunda förnuftets ō rättfärdighetens seger af egen kraft hade naturligtvis varit monumentalare äfven rent estetiskt sedt. Men det ligger inte för mig. Om Du kastar en blick på min tidigare produktion, skall Du finna, att jag nästan alltid valt en irrationell ō om jag så må säga orientalisk upplösning. Och valet har icke varit medvetet – det är först Dina ord, som kommit mig att reflektera på förhållandet.

         Men frånseddt att denna upplösning, baserad på ett naturfel hos förf. måste blifva den för förf. naturliga – frånseddt det finner jag icke, att bokens afslutning saknar logiskt intresse. Finalen blir nämligen ett af bokens hufvudthema: penningens ofta (oftast?) slumpvist verkande makt – än på godt än på ondt. Plus: det nyckfulla, eminent kvinnliga elementets betydelse inom en samling människor. Påvisandet af detta faller – enligt mitt förmenande – inom en "Stadskrönikas" ram. Eller hur?

Ja, ja, fullt så djupsinnig[t] var måhända icke mitt planerande före ō under skrifvandet. Först när sanden är uppgräfd börjar man leta guld i högen.

                                          _ _ _ _ _

Hvad affärerna beträffar, så förbryllar Du mig genom att icke nämna något om tiden för bokens utgifvande. Blir det i vår?!! Jag hoppas ju nämligen på att boken skulle väcka någon uppmärksamhet i den relativt svagtflytande vårfloden. Om således Din tystnad betyder bifall till min begäran, har jag i öfrigt endast att tacksamt mottaga Ditt anbud. Och att tacka för Ditt bref, som gjorde godt i den s.k. själen!!

Din

Hjalmar Bergman

Vi befinna oss, som Du ser, i Örebro. Stanna en vecka eller så. Till Stockholm komma vi troligen ej. Ett tämligen forceradt arbete har gjort kol på nerverna, delvis på förståndet. Se jag är inte skapt att arbeta. Jag hade en onkel ō en grandonkel på mödernet, hvilka båda voro för vackra för att arbeta. Kanske är det så äfven med mig.[2]

[Tillskrivet upp och ned ovanför ingressen:] Tack för att Du läste ō skref så snart! Det är djäfligt att vänta.

Handskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.

Brevet är skrivet på Claes Bergmans brevpapper.


[1] Syftar på Tor Bonniers entusiastiska brev den 6/2 1912, där denne berättar att han inte kunnat slita sig från manuskriptet till Vi Bookar, Krokar och Rothar utan läst det i sträck under en hel kväll och natt. ”De anmärkningar som jag möjligen skulle ha, gälla slutet: Att det går lyckligt är ju som sig bör, men att det sker medels bofvarnas afförande och en lättsinnig kvinnas penningeförsträckning, och ej på grund af den napoleonska hjältens egen inneboende slughet och kraft, det upprör ett logiskt sinne.” Men denna sin anmärkning viftar han själv bort som lättviktig och erbjuder sig att utan korrigeringar ge ut boken. Se brev 169 till Tor Bonnier den 1/2 1912, not 1.

[2] Originalet har på senare tid blivit lätt skadat så att enstaka bokstäver försvunnit. Med hänsyn till att en fullständig xeroxkopia existerar har dessa synnerligen obetydliga fel lämnats okommenterade.

Personer:

Bonnier, Tor (348)

Verk:

Vi Bookar, Krokar och Rothar. Ur en stadskrönika, roman (28)

Adressat:

Bonnier, Tor (239)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA