Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


178. Klara Johanson

Hälsingborg den 14/5 XII

H. Fröken

Klara Johanson

Stockholm.

Jag har tagit mig friheten sända Er min nyss utgifna bok.[1] Och jag skulle bli mycket glad, om Ni ville recensera den. Skulle Ni vilja göra det?

Högaktningsfullt

Hjalmar Bergman

Handskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.

Klara Johanson (1875–1948) gjorde sig tidigt känd som en lyhörd och artikulerad litteraturanmälare i Stockholms Dagblad, där hon verkade åren 1900–1910. Redan Bergmans debutroman Solivro hade hon anmält i positiv anda och i sin recension av Hans Nåds testamente i Stockholms Dagblad den 23/5 1910 framhöll hon, att läsaren ”kan erfara ett fint nöje av den uthålliga fantasi och det övermodigt lätta handlag, varmed författaren sköter sina vimlande figurer och deras ränkfulla upptåg”. Klara Johanson skrev också skarpögda skisser och kåserier med motiv hämtade från det svenska småstadslivet. Hon kom därför att utpekas som en föregångare till de s.k. tiotalisterna, som inmutade just denna motivkrets. Det var därför naturligt att Hjalmar Bergman sände just henne sin ”stadskrönika”– den roman där han kom närmast sina generationskamrater tiotalisterna – eftersom ”han sedan gammalt lärt sig uppskatta signaturen KJ”.


[1] Den roman Bergman sände var Vi Bookar, Krokar och Rothar från 1912. Den för honom oväntade handlingen att direkt vända sig till en kritiker föranleddes säkerligen av en önskan att få en insiktsfull analys av sin stadskrönika. Till detta agerande bidrog sannolikt det faktum, att Bergman vid denna tid befann sig i en svår kris.

Den 25 mars klagar han i brev till föräldrarna över att han varit ”obehagligt trött de sista veckorna” och tillägger, att han känner sig ”yr i skallen och synen är också si och så”. Till en början skyller han delvis på den intensiva arbetsperioden med slutförandet av Vi Bookar, Krokar och Rothar. ”Korrektur har jag som sagdt läst både svenska och tyska – idag avsänder jag det sista svenska – och det är ett rätt tålamodskräfvande göra.” Sjukrapporterna fortsätter i breven till föräldrarna och i almanackan för den 1–14 maj står – med undantag för en sedvanlig väderleksnotis – endast det talande ordet: ”Djäkligt”. Se brev 192 till Hans Larsson den 20/12 1912, not 1.

Personer:

Johanson, Klara (7)
Larsson, Hans (47)

Verk:

Hans Nåds testamente, roman (42)
Solivro. Prins av Aeretanien, roman (39)
Vi Bookar, Krokar och Rothar. Ur en stadskrönika, roman (28)

Adressat:

Johanson, Klara (5)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA