180. Fredrik Böök Hälsingborg, Karl X Gustafsg. 66 den 31/5 XII Docenten HHerr Fredrik Böök. I anledning av Eder rec. i gårdagens Sv.D. ber jag att få göra följande beriktigande. Min stadskrönika planlades sommaren 1910 och sommaren 1911 samt nedskrefs hösten samma år (1911). L. Nordströms Landsortsboheme läste jag någon gång i januari 1912, hvarför arbetet i fråga omöjligen kan ha influerat på min krönika.[1] Ni har ju funnit min bok ganska främmande och otillfredsställande; jag tackar Er emellertid, att Ni skref om den. När boken kom ut, hade jag verkligen för afsikt att personligen be Eder skrifva om den, men jag fann det påfluget och hesiterade. Så skedde emellertid min bön förutan, och jag upprepar mitt tack. Högaktningsfullt Er Hjalmar Bergman Handskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek. Fredrik Böök (1883–1961), kritiker och litteraturhistoriker, från 1920 professor i ämnet vid Lunds universitet. Böök innehade en väsentlig position i den dåtida litterära institutionen. Han efterträdde 1906 Oscar Levertin som litteraturanmälare i Svenska Dagbladet. Böök recenserade ganska summariskt Bergmans debutdrama Maria, Jesu moder men ägnade debutromanen Solivro större uppmärksamhet i en positiv recension, där han prisade framställningen för dess ”konstnärliga formglädje” och ”poetiska rikedom”. Mot Hans Nåds testamente var han däremot – i motsats till de flesta av sina kritikerkolleger – klart negativ. Han kallade den ”rent ut sagt en ledsam bok”. Bergman kom med åren att avlyssna Bööks många ställningstaganden på ett mycket intensivt sätt. Även om författaren och kritikern aldrig kom att personligen mötas, förde de genom recensioner och några få brev en sporadisk dialog, där Bergman försökte värja sig mot de hårdaste angreppen. [1] Romanen Vi Bookar, Krokar och Rothar med undertiteln Ur en stadskrönika, anmäldes av Böök i Svenska Dagbladet den 30/5 1912. Han fann där verket inspirerat av Ludvig Nordströms (1882–1942) Landsortsbohème, men framhöll att ”avståndet är jättestort från Nordströms massiva och vulgära naturalism till Hjalmar Bergmans blodlösa, raffinerade och nyckfulla féerier”. Eftersom Böök var anhängare av realismens berättarformer, var redan detta estetiska omdöme klart negativt. Han gjorde med hjälp av sin psykologiska analysmetod följande, än tydligare moraliska avståndstagande till boken: ”Hjalmar Bergmans författarindividualitet är oroande genom föreningen av en omisskännlig begåvning och en djup defekt; den stora frågan för hans utveckling är den om han äger det starka och omedelbara förhållande till verkligheten, som ensamt kan ge livets värme och kraft åt inbillningens flyktiga skapelser.” |
|
OriginalOriginal full storlek | |
  |