Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


192. Hans Larsson

   Helsingborg 20/12 12

Kära Herr Professor

Hans Larsson!

Ni förstår näppeligen, hur stor glädje Er vänlighet har beredt mig. Ibland får ju handlingar ō händelser mått ō vikt utöfver det justerade. Sedan någon tid befinner jag mig på svartsidan af vårt något tillplattade klot. Och är känslig för stjärnskott.

Dessutom är jag ō har varit sjuk – en tråkig ryggmärgshistoria[1] som vare sig den går till hälsa eller ej har gifvit mig en försmak af det slappa, det lösa.

Kanske har det därför varit desto njutningsrikare att följa tankar, en tankeverksamhet som är så raka motsatsen – till det lösa, det slappa. Och framförallt är det underbart att läsa om intuition i en skrift, där nästan hvarje rad lyser och glittrar af – intuition! Denna rent skaldiska förmåga att begripliggöra utan att döda ō utan att förgrofva, som Ni äger i en sådan eminent grad.

Er ställning till [?] [2] intuitions-problemet känner jag sedan gammalt, och sedan gammalt är jag därutinnan Eder trognaste scholar. (Hvilket däremot icke är fallet beträffande viljans frihet).

Om jag nu gör ett par anteckningar, så är det endast för att på rätt scholarmanér söka öfvertyga läraren om att jag rätt fattat.[3] 

Ligger det icke bakom intuition förmågan af blixtlikt hastig syntes? Bild: Ni kastar en sten mot ett fönster och kan ganska bekvämt följa dess väg genom luften. En annan gång låssar Ni ett skott mot rutan. Resultatet nästan detsamma, vägen nästan densamma, men under det att stenens gång förefaller helt naturlig, verkar kulan som ett trolleri – eller – sit venia[4] – som metafysik.

Nu säger Ni, att intuitionen verkar finare, säkrare, känsligare – förvisso. Men beror icke denna finhet ō säkerhet just till stor del på snabbheten? Hvarför gör kulan ett rundt, skarpt begränsadt, hål, stenen icke. Jo, därför att den tack vare sin kollosala hastighet kan använda all sin energi just på den punkt, där den skall fram. På samma sätt kan vid det intuitiva förfarandet tanken koncentrera all sin kraft på en enda punkt. Den har – om jag så må säga – icke tid att gå vilse.

Det finns, tror jag, ett visserligen mycket subjektivt sannolikhetsbevis för intuitionens karraktär af logiskt tankearbete.

Är det inte så, att när man står inför en intuitiv vy (förlåt det grofva uttrycket) den må ha upprullat sig aldrig så hastigt – är det inte så, att man då erfar icke blott upptäckarens glädje utan äfven hans ljufliga känsla af att: nu kan jag hvila! Är det inte så? Stegen ha länkat sig själfva, Ni har icke känt, icke uppfattat muskelarbetet men när Ni plötsligt står inför utsikten säger Ni: Åh! – och sätter Er.

Det händer mig ofta att personer komma tillbaka till mig. Jag har sett dem en eller annan gång, annoterat utseendet (som på intet sätt förvånat mig) och gömt eller förlaggt notisen i arkivet. Och så plötsligt en dag har jag honom eller henne igen. Men det är icke längre den döda notisen. Notisen kan jag möjligen leta reda på i arkivet, men den kommer aldrig af sig själf. Nej, detta är ett lif med blick i ögat. Är det då trolleri? Nej det är sannolikt resultatet af ett ihärdigt omedvetet eller undermedvetet (båda termerna dåliga!) arbete. Jag, tycker mig få resultatet till skänks, helt enkelt därför att jag inte vet, hvad det har kostat mig. Detta är icke intuition eller behöfver icke vara det. Men det är – tror jag – ett analogt

arbets-sätt. [5]

När man ger sig in på ett drama, fastnar man ju först i ämnet.[6] Tar sedan en smula afstånd från ämnet för att närmare betrakta personerna. Presenterar sig inte, för att icke därigenom komma i relationer ō framkalla falska miner. Utan går som en främling bland dem – men kastar snabba sidoblickar. Och ändtligen känner man eller tror sig känna dem. Då går man plötsligt fram till hjälten, griper honom i kragen, placerar honom än här än där, låter honom höja ō sänka rösten, granskar hans minspel, anställer prof ō motprof. Är man riktigt fast i greppet, vågar man tillochmed säga honom: Det där gör sig inte så bra, säg det på ett annat sätt! Och man sysslar med hela personalen, med möbler, med kulisser, med belysning. Ett spring af och an, kors och tvärs öfver scenen. Helt och hållet vågar man ju aldrig släppa protagonisterna ur sikte – lika lite som djurtämjaren vågar släppa tigrarna. Men å andra sidan känner man en viss motvilja att fixera, en viss ängslan.

Tills man plötsligen, plötsligen stannar midt på scenen. Det är något af trolleri – det omedvetnas trolleri. Springandet kors ō tvärs har i själfva verket varit ett omedvetet letande efter midtpunkten. Nu står man där och nu är man herre! Man står i cirkelns midtpunkt och det finns ej den punkt, den sak inom periferien, som man icke lätt ō hastigt utan förändring af läge kan gripa och behärrska. I detta ögonblick eller dessa ögonblick existerar dramat, så som det aldrig mer skall existera. Ty en punkt – ett ögonblick. I nästa ögonblick är kanske oftast punkten öfverskriden, och periferien brytes – mer eller mindre. Det är därför som dramat så sällan –  mikroskopiskt sedt aldrig – är, hvad det borde vara: en cirkel.

Jag tror, att om man i detta intuitionens ögonblick kunde fråga dramaturgen efter tionde repliken i det oskrifna dramats andra akts sjuttonde scen – skulle han svara med somnanbulisk träffsäkerhet.

Men är icke detta just, hvad Ni så belysande kallar agilitet? Ett allestädesnärvarande inom ramen för det intuitivt sedda?

För mig står intuitionen – och är det icke det, Ni har lärt mig? – som det oändligt snabba och följaktligen i ovanligt hög grad konsekventa (logiska) och osplittrade syntetiska tankearbetets resultat.

Men är då icke instinkt en intuition med enklare innehåll? Och är det inte i så fall naturligt, att tankearbetet, när det får ett oändligt mycket mera kompliceradt innehåll, skall röra sig vida långsammare ō endast i lyckliga fall och på enstaka punkter nå intuitionens (före instinktens) hastighet? Innerst är väl denna ”förmåga af hastigt tänkande” beroende af ett okändt – vitalitet eller hvad man vill kalla det – under alla förhållande – en gåfva af gudarna. (En gåfva hvilken dock – som bekant – kan förhöjas eller framlockas af så pass ometafysiska ting som alkohol, eter, opium etc).

Ja, kära Professor Hans Larsson, nu har Ni lidit, hvad Edra gärningar värda äro. Ni drar upp våra stackars hjärnor så att de aldrig vilja stanna. Och det är inte för mycket, att Ni får njuta en smula af gnisslet och felslag på spräckta klockor.

Häromdagen hade jag det nöjet att få presentera Er för min fru. I Lundagård som sig höfves. Ja, det skedde på afstånd. Allting sker nu för tiden på afstånd.

God jul!

Er tacksamme

Hjalmar Bergman

Ni blir allt förskräckt, när Ni tar upp den här luntan.

Handskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek.


[1] Bergman hade vid denna tidpunkt varit sjuk och deprimerad en längre tid. Stina Bergman ger i efterhand i brev till modern den 17/4 1913 en längre sammanhållen rapport om sjukdomsförloppet av stort dokumentärt värde: ”Hur Hj. kunnat få så ondt i sin rygg. Ja, proffessorn säger antingen förkylning eller öfveransträngning. Hvilketdera vet man inte. Förkylning kan han ju ådragit sig många, antingen genom sina galna bad eller något dito, öfveransträngning, antingen genom sina vanvettiga promenader, både utomlands och här hemma, eller genom något annat. Och hur länge han gått med det vet man ju heller inte. Han var obeskrifligt nervös i fjol vår och hela sommaren, och kulminerade på hösten i Örebro, där det förresten var grufvligt fuktigt och vått genom allt regnande, och där det är mycket möjligt att han blef sämre just därför. Nå när vi så kom hem igen så gick han här någon månad och blef allt tröttare och tyckte benen och fötterna kändes så konstiga. Fötterna somnade och voro ömsom kokheta ömsom iskalla. Så en dag kände han en grufvelig smärta i hälen, och allt detta, sammanlagt gjorde att han skref till [Oscar] Sundelius i Örebro [familjen Bergmans husläkare], och undrade hvad det kunde vara. Sundelius svarade att det antagligen var nervöst alltsammans, men rådde honom att fara till proffessor [Karl] Petrén i Lund [invärtes medicin]. Det gjorde vi och du kan tänka dig hur det skulle kännas att få höra, att det var en inflamation i ryggmärgen. Han sade att den var mycket lite utbredd, men att det var synnerligen väl att Hj. kommit så snart. Han fick då fara till Malmö till en annan läkare, en bror till Petrén, [Alfred Petrén, psykiater] för att ta blodprof, och så fick han genast börja med medicinernas mångfald. Han fick också gå till en ögonläkare, och den sa att det fanns tydliga spår af en inflamation i ögonen, men den var ju häfd för flera år sedan, så det hade inte någonting med detta att göra. Ja så foro vi hem igen och började vår höst med att hålla oss stilla. Hj. låg på soffan mest hela dagen. Han läste högt för mig och jag sydde alla Julklapparna, och vi hade det mycket trefligt ändå i vår tystnad och stillhet. Så fick vi svar från Lund att blodet var sjukt, så då var det ju inte möjligt att tvifla. Sedan foro vi till Lund hvar 3dje vecka, till Jul, och Hjalmar kände sig ibland bättre ibland sämre. Så fingo vi order om att ingalunda hålla oss inomhus, utan ut minst 2 gånger om dagen, men bara 20 minuter åt gången. Så är det en af medicinerna som är så grufveligt farliga, att det minsta för mycket som tas, så följer tarmkatarr och slutar man inte då genast så är det döden innom två dagar. Den där fick han först en dosis af och eftersom det gick lyckligt fick han en half sats till. Men innan han kommit till hälften på den så låg han där i fullständig tarmkatarr. Proffessorn blef grufveligt ängslig, höll på att komma hit, men gaf stränga förhållningsorder att börja med absolut stilla i sängen och inte ett smul att äta på 3 dagar. Du må tro det var roligt. Men som väl var gick det alldeles öfver, och Hj. var nästan belåten för han magrade åtskilliga kilo. När han så blef frisk i tarmen igen så foro vi till Lund, och Proffessorn var då ganska belåten, och började säga, nu blir Ni nog frisk snart. Det har han sedan hållit på med för hvarje gång, men Hjalmar tror ännu inte så mycket på det. I som jag tror Februari togs ett nytt blodprof, och då var blodet friskt. Men det skall tas nya prof om ett år, för att man skall kunna lita på det. Efter sex månader fick han sluta med jodden och arseniken för – 14 dagar – så var det att börja om igen. Men, trots det att han ännu är ganska trött, och att fötterna och ryggen låta känna af sig mellan hvarfven så tycker jag som proffessorn att Hj. är mycket bättre.[- - - ] Under hela denna vinter, som står för en som ett långt svart streck hvad helsan beträffar, har Hjalmar i alla fall varit beundransvärd hvad lynne och tålamod beträffar.” En diagnosinriktad tolkning av sjukdomsförloppet har framförts av Sverker R. Ek i hans doktorsavhandling, Verklighet och vision. En studie i Hjalmar Bergmans romankonst, 1964, ss. 116–119 samt 154–158.

[2] Överstruket oläsl. ord.

[3] I brev 33 till Ellen Key den 22/11 1904 framhöll Bergman angående Hans Larsson: ”Jag hade gärna velat blifva hans lärjunge, verkligen lärjunge – icke lärling, men jag blef det icke.” Även om Bergman aldrig kom att realisera sin ungdomsplan på ”filosofiskt skriftställeri”, märker man i detta tackbrev, föranlett av Hans Larssons bok Intuitionsbegreppet från 1912, hur mån han var om att leva upp till lärlingskapet. Bergmans intresse för intuitionen hade ursprungligen grundlagts genom studier av Hans Larssons skrifter Intuition, 1892, och Poesins logik, 1899.

[4] lat., sit venia verbo – om uttrycket tillåtes. Efter Plinius d.y. (ca 61–ca 114 e.Kr.).

[5] I föredraget ”Karikatyr och kliché”, som Johannes Edfelt tryckt av i delen Kåserier och kritiker i Samlade Skrifter, härleder Bergman sin karikatyrkonst just till minnets sätt att fungera.

[6] Sin dramatiska skildring av konceptionen av ett dramatiskt verk återkommer Bergman till även senare. I en intervju i Dagens Nyheter den 2/3 1917 säger han: ”Det är på ett sätt en osjälvständig verksamhet att skriva dramer. Det gäller blott att lyssna till vad ens personer på scenen säga. Det går inte att hitta på själv och blanda sig i, då förvirras allting. Det är bara en replik som är nödvändig. Man är ett slags regissör för sina figurer, eller, i grunden, man är en skådespelare som spelar dem alla. Egentligen är kanske en dramatisk författare en förkrympt skådespelare.[- - -] Säkert är emellertid att det är ett intensivt arbete att skriva dramer, ett mycket större än att författa romaner. Men så är det häller ingenting som är så roligt.[- - -] Föröfrigt äro de romaner jag skrivit till stor del förklädda dramer.” Nio år senare uttalade sig Bergman i tidskriften Scenen den 15/9 1926: ”Det ger mig en direkt anledning att tala några ord om hur en pjäs kommer till, åtminstone såsom jag arbetar. Om jag alltså fått uppslaget till en pjäs, inte sätter jag mig då och kokar soppa på så och så många figurer med de eller de karaktärerna. Nej, skådespelet växer naturligtvis så småningom fram till ett organiskt helt. Figurerna stiga in på scenen allteftersom pjäsen framskrider, inte därför att jag från början bestämt att de skola finnas med utan därför att de höra till den inre bild av skeendet, som jag har inför ögonen. Ja, lika litet som jag från mitt minnes näthinna kan bortresonera närvaron av min hustru vid detta lunchbord, lika litet kan jag utesluta en pjäsfigur från händelseförloppet, lägga till eller ta ifrån en sak från deras skapnad och karaktäristika.” Bergman utvecklar likartade tankar kring konceptionen av ett skådespel i ett enkätsvar i Svenska Dagbladet den 19/12 1926, avtryckt av Johannes Edfelt i delen Kåserier och kritiker av Samlade Skrifter.

Personer:

Bergman, Stina (287)
Edfelt, Johannes (46)
Ek, Sverker R. (7)
Key, Ellen (32)
Larsson, Hans (47)
Lindberg, Augusta (97)
Petrén, Alfred (1)
Petrén, Karl (6)
Plinius d.y., romersk författare (1)
Sundelius, Oscar (7)

Verk:

Karikatyr och kliché, kåseri/kritik (5)

Adressat:

Larsson, Hans (22)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA

Original


Original full storlek
192_01.png
192_02.png
192_03.png
192_04.png
192_05.png
192_06.png
192_07.png
192_08.png
192_09.png
192_10.png
192_11.png