Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


193. Hans Larsson

Hälsingborg, Karl Gustafsg. 66

     2/1 13

Kära herr Professor

Hans Larsson!

        Tack för Ert vänliga kort![1]

Ja, det kan nog hända, att jag en vacker dag stoppar de tusen tokiga hänsyn, som forma mitt lif, i säck och stiger upp till Er ō bockar ō niger. (Det senare emedan jag alltid förekommer i två.)

Men nu gör jag värre än så ō sänder Er min sista pjes.[2] Tillpåköpet i korrekturafdrag med fult gult omslag – men så är det heller icke något utstyrselstycke.

Det är egentligen icke annat än slutakten i en tragedi. En brottsling, som blifvit, hvad många brottslingar bli – en dubbel mekanism för döljande ō röjande af brottet. När jag läser igenom stycket, finner jag, att mannen närmast är en själslig själfbefläckare, som har brännande längtan efter samlag men icke vågar. Om det är brottet, som gjort honom sådan framgår väl icke fullt klart – Den gamla frågan om det är brottet som gör brottslingen!

Emellertid är stycket fullt anständigt och på sina ställen spännande. Och Tor Hedberg[3] kunde gärna ha uppfört det. Han fann det ”i många hänseenden intressant men icke lämpligt” – för ”Det Kongelige” nämligen. I sin välvilja märkte inte herr Hedberg, hvad det var för en groda, som hoppade upp ur hans bläckhorn: ett i många hänseenden intressant svenskt stycke, som inte passar för d.s.k. Nationalscenen. Hvilken embarras de richesse[4] i fråga om svensk repertoar! Är det kanske det, som vållar, att han icke spelar Strindberg, sig själf, Hallström m. fl.?

Egentligen är det tråkigt att de svenska förf., som intressera sig för dramatik, ska ha så oändligen svårt att få sina försök uppförda.

Någon har sagt, att dramatik ej kan tänkas existera utan – publik. Det är lögn men 3/4 sanning.

God fortsättning på det nya året önskar

Er tillgifne

Hjalmar Bergman

Handskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek.


[1] Bergman som fortfarande var märkt av sin ryggmärgsåkomma hade glatts åt en vänlig hälsning. Se brev 192 till Hans Larsson den 20/12 1912, not 1.

[2] Dramat Lönngången skrevs sensommaren 1912, inlämnades genast till nationalscenen och refuserades omgående men trycktes på Bonniers förlag i november 1913. Se brev 189 och 194 till Tor Bonnier den 27/10 1912, not 1, resp. den 11/2 1913, not 5.

[3] Bergman ansåg att Tor Hedberg i alltför ringa grad spelade svensk, särskilt nyskriven svensk, dramatik. Se brev 189 till Tor Bonnier den 27/10 1912, not 1.  Efter misslyckandet med Fru Vendlas kedja – pjäsen gick endast fem gånger i samband med den nya Dramatenbyggnadens invigning 1908 – sände Bergman enligt utgående korrespondens från Dramaten under årens lopp in följande tre skådespel: komedin Eva, en okänd komedi Tanterna och skådespelet Snödropparna. Samtliga tre pjäser refuserades.

[4] fr., embarras: hinder och richesse: rikedom, överflöd. Brydsamt val till följd av alltför många möjligheter.

Personer:

Bonnier, Tor (348)
Hallström, Per (11)
Hedberg, Tor (36)
Larsson, Hans (47)
Strindberg, August (34)

Verk:

Eva, drama (4)
Fru Vendlas kedja, drama (6)
Lönngången, drama (14)
Snödropparna, drama (9)
Tanterna, förlorat drama (3)

Adressat:

Larsson, Hans (22)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA