Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


227. Tor Bonnier

[Helsingborg] 2/2 14

Kära Tor! Tack för ex:et! Högeligen förnöjd att kunna göra Dig en tjänst, om ock liten, har jag skyndsammeligen durckat [?] boken.

Alltså: mr Papini[1] är en pre-futurist, blod af deras blod, men tyvärr för gammal för att vara en riktig människa. Han är nämligen född 81 ō det var visst först efter 85, som de riktiga människorna började födas. Un uomo finito är en stor bikt ō ett försvar inför den anstormande ungdomen, med hvilken 30-åringen synbarligen vill komma i kontakt. 1912 säger han, är hans rätta födelseår. Detta gammel-dames-koketteri kan man ju förlåta honom. Värre är det att han mot slutet af boken öfvergår till en verkligt ungdomlig stil med på sina ställen rent odräglig frasrikedom. Början är däremot sobert skrifven, några kapitel starka ō verkningsfulla. Sitt största intresse har emellertid boken som kultur-dokument. Den ger en typisk karta öfver en rätt begåfvad, energisk ō något filiströs ung mans vandring genom kunskapens trädgårdar åren 1890–1910. I 15 års åldern begynner han lik en Turgenievsk nihilist med encyclopedien, vandrar genom estetiken in i filosofien (Wagner – Nietzche). Som cirkus-hunden hoppar genom papperstunnband så krasar han alla världens filosofiska systemer, för att som väntadt var komma på rumpan ned i den moderna "Skolan i Athen" där man naturligtvis skönjer Nietzsches[,] Ibsens, Baudelaires, Dostojevskis, Walt. Whittmans, Poes, Max Stirners m.fl. vördnadsbjudande gestalter. Denna katalog öfver en fin de siecle-ungdoms vetande är enl. mitt förmenande af verkligt kultur-historiskt intresse. Att mannen som sagdt verkar något filiströs,[2] minskar ej intresset – snarare tvärtom.

Emellertid – han är nu ett par ō tjugu ō oändligen tung af kunskaper. Han vill nu bli en handlingens man. Hvad ska han börja med? Jo – naturligtvis – grunda en ofantligt radikal ō märklig tidskrift. (Käns det igen?) Tillochmed papper ō tryck ska förvåna brackorna. Dessa kapitel som skildra tidskriftens födelse bland en skara magra ō heta ungdomar, samlade i parken eller på något af Florens torg eller i en förfallen sal i det då ännu orestaurerade pal. Davanzati – äro i mitt tycke bokens starkaste, friskaste. Skildra en ungdoms-upplefvelse knappt, känsligt, uppriktigt.

Tidskriften kämpar, går bra, mannen vinner ett namn som debattör, pamflettist etc. Och ledes vid sin ära. Han får ögonen öppnade för det ovärdiga i detta ordspel, det ovärdiga i allt författarskap. Han vill icke vara "il Buffone pagato del tutto mondo".[3] (I detta sammanhang beklagar han att hans värderade vän Shakespeare nedlåtit sig till dylikt) Han funderar en stund på att skapa D R A M A T Det Enda Dramat om den Yttersta Domen. (skizzen, som meddelas saknar verkligen ej flykt ō storhet) Men äfven detta är för futtigt. Den nietzscheanska-futuristiska flugan breder ut sina vingar. Han beslutar att blifva den nya människan-guden, att skapa Människo-släktets tredje epok. Till det ändamålet ō för att vinna nödig kredit vill han först lära sig att göra under. Materien skall omedelbart lyda under hans tanke. Han vänder sig till Bibeln (han är förut ateist) till den indiska magin, den medeltida ō den moderna occultismen. (Har mannen här sökt fylla ut sitt lif med ett stycke af Strindbergs? Det förefaller mig icke otroligt ō bestyrkes indirekt af den omständigheten att han, som räknar upp Gud ō hela världen, alldeles förtiger Strindberg.) Planen är ju storartad ō för att sätta den värdigt i scen, klifver han upp på ett berg, som angifves vara 2000 m. högt (rel. blygsamt, det enda blygsamma i hela boken.) Hvad sker på detta berg? Det få vi inte veta. Vi få endast veta att han klifver ned igen, förkrossad, platt som en pannkaka. Sorgligt ō underligt att säga – han har misslyckats. Han undersöker på nytt sitt jag ō finner: att han är idiot, en [?] imbecille, att han är absolut okunnig, att han ej duger till någonting, inte till arbetare, inte till gatsopare, inte till krogvärd – möjligen till advocat eller till författare, men så lågt vill han ändå icke sjunka. Vidare är han kroppsligen slut. Han är närsynt ō skall inom kort blifva blind. Och skulle han inte bli blind så blir han åtminstone lam för han har så underliga känslor i fötterna. Och "il cervello non è sano.”[4] Han äter ō sofver som ett djur eller "som en gosse som onaniserat hela natten". Han förutser sin snara död ō väljer denna grafskrift "Här hvilar en man, som ej kunde blifva gud."

Nå, detta tyder ju åter på en ganska respektabel ō öfverraskande blygsamhet. Men – hast du mich gesehen[5] – än en gång tar fan vid bofinken. Skulle han dö, kan han HAN (obs den futuristiska typografien!). Aldrig i lifvet. Aldrig vare sig nu eller senare. Han är full af lif. Och framför allt – han har fullt upp med papper, carta bianca, carta liscia,[6] askar med pennor, oupptagna bläckhorn, fan annamma! Kom an, skurkar pultroner, filistrar! [7](Den omedvetna humorn är här som mångenstädes deliciös!)

Kommer så sista delen, där posen icke är fullt lika tragiskt-öfvermänsklig. Han har på sätt ō vis resignerat. Han inser, att allt hvad han kommer att uträtta är fullständigt betydelselöst. Men just häri finner han en källa till ny ō kollosal storhet. Ty hvar ō en som tror att hans arbete har den ringaste betydelse, han arbetar ju just för denna betydelses skull – eller med andra ord för belöning, för betalning – fi donc! Han kommer åter i den behagliga ställningen jag – rästen af världsaltet. Jag är den ende noble. Någon "näring" måste han ju i alla fall ha ō beslutar sig därför att blifva – byggde-patriot. Han är icke italienare, han är toscanare. Och från detta refugium[8] räcker han nu handen till det yngre, futuristiska släktet, inbjudande till nya bataljer. Och han utlofvar att hans bläck skall vara lika mörkt, rykande, doftande som en nattlig slagskämpes blod.

Voilà tout. Stilen är ganska "klämmig" om också slutet blir alltför frasrikt. Kanske att Jean-Christophe[9] varit med vid conceptionen, ō alldeles säkert Jean-Jaqces.[10] Men själs-skildringen är begränsad uteslutande inom det rent intellektuella o intellekt-passionella. Han är ingalunda asket, säger han, men lik araben anser han det vara en man ovärdigt att i tal ō tanke syssla med kvinnor. Han ber läsarna-futuristerna om ursäkt för sina bästa kapitel (tidskriften) emedan de skildra en tarflig händelse ō ej uteslutande ett själstillstånd.

Han är en man af medelstorlek, men där uppe på 2000 meters-berget, har han blifvit utsatt för en af dessa så vanliga optiska villor ō sett sin skugga förunderligt stor. Tyvärr kommer läsaren aldrig upp på det där berget. Och blir svårligen villad.

Korteligen: jag anser boken vara ett ganska intressant dokument, en typisk skildring som träffar ganska många unga själar, kretsande kring sekelslutet. Naturligtvis är det närmast fråga om artens italienska eller neo-latinska variation. Men vissa granna fjärilar inom vår litterära unghöger förete dock otvetydiga likheter. Summa: Boken är ingalunda öfverväldigande vare sig formellt eller reellt – och om den kommer att väcka något synnerligt uppseende i vårt land kan betviflas – men enl. mitt förmenande är den väl värd att öfversättas.

Hej! Nu kan Du vara trött på kråkfötter!

Din

HjB.

Handskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.


[1] Giovanni Papini (1881–1956), som i sin ungdom gjorde sig känd för sina aggressiva personangrepp, sin anarkism och sin ateism, var bland de främsta författarna i kretsen kring den avantgardistiska tidskriften La Voce, som 1908–1916 utgavs i Florens. Det är därför Bergman något oegentligt kallar honom pre-futurist. Papini hade inte något direkt att göra med den italienska avantgardistiska futuriströrelsen, vars ledare var Filippo Tomaso Marinetti (1876–1944). Efter 1920 blev Papini en städad akademiker, en troende katolik och en anhängare av Mussolinis fascism. Det är sin upproriska ungdom Papini skildrar i sin självbiografi Un uomo finito, 1912, det arbete Bergman med lätt road distans bedömer som tillfällig lektör för Bonniers förlag. Arbetet kom dock först 1924 ut i svensk översättning med titeln En färdig man.

[2] filiströs, inskränkt, småborgerlig.

[3] ital., Den narr som lönas av hela världen.

[4] ital., Hjärnan är inte frisk.

[5] hast du mich gesehen, ty. har du sett mig/kan du tänka dig.

[6] ital., Vitt papper, glättat papper.

[7] pultroner, fega stackare; filistrar, inskränkta, småborgerliga personer, brackor.

[8] refugium lat. tillflykt/tillflyktsort.

[9] Syftar på Romain Rollands (1866–1944) romansvit Jean-Christophe i tio delar (1904–1912), som skildrar det musikaliska geniet Jean-Christophes upproriska och viljeanspända kamp mot fattigdom och oförståelse, som till sist kröns med ära och framgång.

[10] Syftar på Jean-Jacques Rousseaus (1712–1778) självbiografiska arbete Confessions/Bekännelser, som skrevs 1765–1770 och publicerades postumt 1782–1789. Dessa bekännelser är kända för sin subjektivitet och för en lika ”heroisk kamp” mot människors oförståelse som Jean-Chistophes.

Personer:

Baudelaire, Charles (1)
Bonnier, Tor (348)
Dostojevskij, Fjodor (4)
Ibsen, Henrik (17)
Marinetti, Tomaso (1)
Nietzsche, Friedrich (5)
Papini, Giovanni (2)
Poe, Edgar Alan (1)
Roland, Romain (1)
Rousseau, Jean-Jacques (1)
Stirner, Max (1)
Strindberg, August (34)
Turgenjev, Ivan (2)
Wagner, Richard (9)
Whitman, Walt (1)

Adressat:

Bonnier, Tor (239)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA