Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


252. Stina Bergman

[Stockholm 18/12 1914][1]

Kära Barn! Doktorn[2] säger: Sätt er nere i hallen ō skrif om de ryska judarna. Skrif, skrif, skrif! Och betänk, att om ni inte haft ert diktande, så skulle ni inte nu komma till mig ō söka bot för en neurose. För då hade ni sedan länge suttit på hospital som obotligt sinnessjuk. Alltså: skrif, skrif, skrif!

Och jag tyckte, att du också sa skrif!

Men ryssarna intressera inte mycket. Jag tänker på den tid, då jag var liten och byggde sju världar, den ena på den andra. Hvilket arbete för en parfvel mellan 3 ō 9 år att bygga sju världar. Du brukar ibland förebrå mig lättja – men tänk då på hvad jag uträttadt, hur väl jag förtjänt min hvila. Och jag borde själf tänka på, när missnöjet ansätter, att jag under långa år varit den lyckligaste, största, bästa människa på jorden. En parfvel som lefde i kärlek till allt, som älskade allt så högt, så glupskt ō så förstående att det icke fick vara något annat än hans. Han skulle ordna, han skulle sörja för, han skulle hålla det mot sin panna – den enda smekning jag egentligen förstått.

Det var då jag frågade en gång efter kyrkan: Mamma – gud, kan det inte vara jag det?

Och hvad var jag så i verkligheten? En liten otymplig unge, onaturligt fet, klumpig. Stort folk skrattade åt mig, barn förföljde mig. Kan du veta, hur många förödmjukelser jag svalde under de första 10 åren? Mitt hjärta hade ingen sköld. En blick ō ett skratt trängde rakt in i sprittande kött.

Då måste jag lära min konst: att parera. Parera, parera, parera. Inte möta en människa, liten eller stor, utan att tänka på försvar. Parera också inåt. Skydda mig mot honom, som alltjämt ville vara gud, alltjämt ville bygga sju världar.

Jag blef också skicklig i konsten. Igenknäppt upp under hakan, osårbar. Osårbar fast med en enda punkt så oändligen lätt att såra. Jag hade stängt så väl kring min värld, så väl, att jag utestängt mig själf. Och likväl lämnade jag en dörr öppen. Därför att jag trodde att det dock måste finnas en människa, för hvilken jag inte behöfver vara på min vakt, inte parera, inte misstänka – Hur många förödmjukelser gaf det mig? Den fantasien slapp jag dock snart ō trodde mig räddad –

Så kom du. Jag såg dig aldrig före den där kvällen, då du kysste mig. Då gled dörren upp. Det visste jag inte då. Visste det inte på flera år, vet det kanske helt först nu. Men något anade jag väl, för jag mins att jag varnade dig! Jag mins, att jag sa dig, att jag inte är som andra. Mitt hjärta är utan sköld. Den som stiger in i mitt rike, måste lefva där och icke annorstädes.

Tänk på, att du kom, utan att jag kallat dig. Tänk på, att du stal dig in. Tänk på, att du narrade mig att glömma den konst som möjliggjorde mitt lif.

Och hur har du handlat med mig sen dess?

Första julen drog du till mitt hem allt hvad jag en gång under 7 feberdagar skrifvit mig fri från i ”Familjens Renhet”.[3]

Därmed dräpte du mig. Kastade mig ut ur den värld, som var min. När jag den natten låg ō grät i min säng, så grät jag öfver min krona ō mitt rike. Sen dess har det aldrig varit annat än en förryckt tiggare, som du har plågat.

Lilla vän, tro nu inte, att jag förebrår dig något. Hvad visste du om mig? Jag minns att jag en gång för länge, länge sedan sade dig, att du aldrig mer skulle få se någon af de dina. Och du lofvade lika ”gladeligt” som Rebecka i Rosmer.[4] 

Men du är ingen Rebecka. Och jag ingen Rosmer. Jag är en dåre. Icke en dåre ibland dårar.

 Nej, jag är en ensam dåre.

Imorgon skall jag hypnotiseras. Knackar det i ditt bord, så är det väl min ande, som flyger tillbaka mot elden – – –[5]

Hur kan du begära att jag skall tro på dig, när du under hela denna tid uppehållit förbindelse med hela detta afskyvärda pack,[6] denna liga som du helt lugnt lät mörda mig.

Detta skref jag nu därför att jag hörde din röst. Det tjänar ingenting till att nu längre tala om allt detta. Men likaväl som jag skall tvingas att se steg för steg, hur jag har gått, likaväl måste du se. Och trodde du, att jag tog dig för att få en kvinna i sängen eller en hustru i huset, så tog du fel. Jag tog dig för att vara ensam med dig i min värld. [7]

Men du ville att jag skulle böka med i svinhjorden.

Du hade ingen rätt att stjäla dig på mig, när du inte kunde ge mig allt [8] ō afstå från allt annat.

Jag vill att du ska svara mig på detta.

[Tillskrivet på särskilt ark:] Du sitter där ō vet inte hur jag pinas ō pinas hur jag pinas natt ō dag. Hvad gör du för att hjälpa mig ur helvetet. Hvad gör det dig att jag pinas ihjäl, men hur skall jag kunna tro att du tycker om en människa som du låter lida.

Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet med anilinpenna och sänt i kuvert från Hôtel Continental i Stockholm.


[1] Poststämplat den 18/12 1914 på kuvert från Hôtel Continental, Stockholm.

Erik Hjalmar Linder antog i sin doktorsavhandling Hjalmar Bergmans ungdom. Liv och diktning till och med 1910, 1942, att brevet tillkommit våren 1917 men ändrade i första delen av sin trebandiga biografi Sju världars herre. Hjalmar Bergmans liv och diktning till och med En döds memoarer, 1962, sin uppfattning till december 1914, vilket numera också bekräftas av poststämpeln på kuvertet till detta brev. Den mycket nervösa handstilen vittnar om hur starkt upprörd Bergman var vid detta tillfälle strax efter besöket hos psykiatrikern Jacob Billström i Stockholm. I stället för att skriva om ”ryssarna”, beskrev han sina känsloupplevelser i detta upprörda brev till hustrun, som var kvar i deras bostad i Håknarp i Småland tillsammans med sin far August Lindberg. Brevet är varken daterat eller undertecknat.

[2] Psykiatrikern Jacob Billström (1880–1953), som Bergman besökte ett antal gånger i december 1914 och under vårvintern 1915. Till föräldrarna uttalar han i brev den 22/12 1914 sin tillfredsställelse med Billström som läkare: ”Hade jag kommit till honom för sex år sedan i stället för Kinnberg, då hade jag sannolikt varit bra nu.” Bergman delade Billströms åsikt om hans neuros, att ”hade jag inte haft mitt arbete (d.v.s. diktning) hade den, sannolikt för länge sedan sprängt mig”. Den egentliga diagnosen, bekänner han denna gång frankt för föräldrarna, var ”en inre omedveten ångest, förvärvad i den tidigaste barndomen”. Den allvarliga svartsjuka, som han 1909 sökt Olof Kinberg (1873–1960) för, kunde därmed ses som ett sekundärt symptom på denna djupt liggande ångest, menade Bergman.

[3] Bergman skrev det Ibsen-inspirerade dramat Familjens renhet hösten 1906 mellan koncipieringen av romanerna Solivro och Blå blommor. Se brev 242 till Anders Österling den 27/7 1914, not 1. Enligt vad han i detta brev anger, var det fräna dramat en direkt reaktion på den atmosfär som han tyckte sig ha mött i det lindbergska hemmet. Den konventionelle borgarsonen hade svårt att förlika sig med den fria och bohemiska livsstil som rådde där. Detta intryck blev bestående livet ut. Samtidigt fanns det mycket som Bergman fascinerades av och beundrade hos såväl Augusta som August Lindberg som personligheter. För svärfadern hyste han en klar aktning – inte minst på grund av dennes högst personliga, psykologiskt djupborrande tolkningar, särskilt av Shakespeares och Ibsens dramer. Lindberg blev något av en mentor för Bergman när det gällde dramatik och scenkonst. Samtidigt var det Augusta Lindberg han under 00-talet visade det största förtroendet för, vilket framgår av deras korrespondens. Hatet mot henne kom senare.

[4] Syftar på de bägge huvudpersonerna i den beundrade Henrik Ibsens elegiska drama Rosmersholm från 1886, där ett huvudtema är samlevnadsproblematiken i ett idealistiskt tänkt äktenskap.

[5] Bergman alluderar lekfullt på två skilda fenomen: den suggestionspsykologiska hypnotiska behandling, som var aktuell inom psykiatrin, och den likaledes aktuella ockultismen med bordsknackningar och hypnotisörer.

[6] Familjen Lindberg.

[7] Delar av detta stycke är skrivna på annan ledd på brevarket.

[8] Ordet allt är understruket med tre tjocka streck.

Personer:

Bergman, Stina (287)
Billström, Jacob (1)
Ibsen, Henrik (17)
Kinberg, Olof (3)
Lindberg, August (63)
Lindberg, Augusta (97)
Linder, Erik Hjalmar (9)
Österling, Anders (48)

Verk:

Blå blommor, roman (10)
Familjens renhet, drama (27)
Solivro. Prins av Aeretanien, roman (39)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA