Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


326. Tor Bonnier

Djupvik den 27/10 XVII

Kära Tor, tack för Ditt brev! Som Du vet, är jag alltid tacksam att få höra Ditt omdöme, hälst så utförligt som Du har tid och lust till.[1] Mina konstförståndiga vänner – eller vänner överhuvudtaget – äro inte så många, att jag behöver befara någon embarras de richesse.[2] Beträffande detta arbete gäller, vad jag måst säga Dig om en två, tre föregående – det har icke blivit, vad det var ämnadt. Jag lägger en plan i den oförvägna förhoppningen att få fullfölja den, men när arbetet är halvlidet har jag plötsligt plånbok och almanack över mig, som tvinga till en mer eller mindre oordnad reträtt från valplatsen. Följd: proportionerna förryckas.

Möjligen är det orsaken till att mellanpartit verkar förvirrande. Jag måste underkasta Trässken, Greven, Länsman och Sväran en tämligen brysk förkortning och då konstruktionen radan var gjord efter större mått, ökade det icke klarheten. Emellertid har jag dock medvetet åsyftat en viss "trasslighet" i mellanpartiet, en kakafoni som kontrast mot de enkla melodierna i början och slutet. Men då den förlorade i fyllighet har åsyftad verkan sannolikt förfelats. Jag får nu se till, om den genom strykningar kan förenklas. Det torde dock bli svårt. Greta har sagt till Stina, att vad som stötte henne mest var att bli ställd oförberedd inför den dystra vändning, berättelsen tar. Hon föreslog alltså, att jag skulle insätta några föberedande ord i "prologen". Jag ska försöka.

Slutligen säger Du: "Från att huvudfigurerna förut varit bastant levande människor av kött och blod, blir de – – skuggor i en häx-sabbat." Kära Tor, det är ett öde, som övergår många bland oss. Från att hava varit bastant levande människor av kött och blod bli vi skuggor i en häx-sabbat. Att mor i Sutre åter kommer upp ur kiteln, levande, bevisar att författaren är en obotlig optimist.  

Din

HjB

När Du skäller länsman advocatus diaboli,[3] tar jag det som en personlig förolämpning. Han var och är alltjämt i min föreställning en mycket ansenlig man, i livstiden kronans fogde i Wexiö under högst salig h.mjt. konung Gustaf II Adolfs regimente. Dessutom – vilket gör saken till en personlig förolämpning – var han sonson till min förste kände stamfader, hemmansägare Frans Andersson i Allerum. Så jag tror, det får bli vendetta. Sant är dock, att mannen slutade sin ärorika levnad i Wexiö kronohäkte, misstänkt (eller dömd) för underslev.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.


[1] Tor Bonnier hade i brev den 18/10 1917 formulerat en delvis kritisk reaktion inför manuskriptet till Mor i Sutre. Eftersom han efter den första genomläsningen kände sig ”rätt förvirrad”, hade han tillåtit sig omläsning av vissa delar. ”Första hälften tycker jag är utmärkt och hör enligt min mening till det bästa du skrivit. Också slutet är bra och stiligt. Ehuru jag åtminstone reagerar mot det alltför djävulska resultatet. Men det är det mittparti, i vilket Frönsagreven trasslat till trådarna, och länsmannen, som en verklig advokatus diaboli, än mer sätter läsarens ordningssinne på prov, som jag finner rätt svagt. Från att huvudfigurerna förut varit bastant levande människor av kött och blod, blir de, i dessa kapitel, skuggor i en häxsabbat.” Det är denna Tor Bonniers kritik som Bergman svarar på och som tydligen resulterade i en del omarbetningar. Se brev 327 till Tor Bonnier den 13/11 1917.

[2] fr., embarras–hinder och richesse–rikedom, ymnighet; fritt tolkat: förlägenhet att välja bland många möjligheter.

[3] lat., djävulens advokat.

Personer:

Andersson, Frans (1)
Bonnier, Tor (348)

Verk:

Mor i Sutre, roman (11)

Adressat:

Bonnier, Tor (239)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA