Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


33. Ellen Key

Stockholm 22/11 1904

H. Fröken ELLEN KEY.

Fröken Key!

Ni gjorde mig glad genom Edert bref!

Icke därför, att Ni sökte lossa de band, hvarmed Er auktoritet binder, utan därför att det visade mig, att min Maria[1] mäktat intressera Er mer, än hvad hon tröttat Er. Detta gladde mig! Och dock insåg jag rätt väl, att förtjänsten däraf låg ofantligt mycket mer på Er än på min Marias sida.

Trodde Ni Er i mitt bref spåra veneration för en auktoritet, så tog Ni fel. Min vördnad gällde endast Ellen Key.

Ty hos en auktoritet söker man ju endast stöd för det, man själf önskar, under det att tankar vinna välde, vare sig man vill eller ej. Och det var för Edra tankar, jag tackade och tackar Er!

Ni önskar, fröken Key, att jag skall tala om mig själf. Jag hoppas, Ni vet, hvilken risk, Ni löper! Ty att be en ung människa tala om sig själf, det är som att släppa lös en välsmord speldosa med evighetsfjäder och med några få melodier, som rusa i ett ständigt fånga-din-egen-svans. Men jag tröstar mig med, att Ni när som hälst kan kasta ”speleverket” på elden!

Jag är född denna höst för jämnt 21 år sedan i Örebro, en stad hvars enda goda är dess vattenledningsvatten. Min far är kamrer i dess sparbank, en begåfvad och energisk människa, som förskaffat sig relativt goda inkomster, hvilka han samvetsgrant spenderat på och för sina tre barn. Om Ni så sökte med ljus och lykta, skulle Ni aldrig kunna finna några mer allt-uppoffrande föräldrar än mina.

Vid 4-års ålder började jag en predikoverksamhet, framförallt riktad mot min älsklingssynd, högmodet. Jag verkade med stor framgång bland min mors tjänsteflickor; en af dem flydde till frälsningsarmén för att undgå de straff, hvarmed jag hotade.

Sjuårig skref jag psalmer af tvifvelaktig form, stafning och ortodoxi. Sedermera kommo de improviserade dramerna, som dock fingo ett snöpligt slut, då min syster – motspelarinna[2] icke hade tillräcklig själsstyrka att uthärda all[a] strypningar och öfriga hemskheter.

Slutligen skrifvaresjukan, som alltsedan rasat med oförminskad häftighet.

Föröfrigt har jag varit och är utan vänner, snart sagdt utan bekanta; en tråkig enstöring med en ovanlig förmåga att få folk att gäspa. Jag refererar till flickorna Lindberg![3]

Och likväl har jag själf aldrig tråkigt. Ty under den djupaste tystnad styr jag med stor vishet det största af riken. Ett rike, som jag upptäckt, jag vet ej när. Ett rike där min vilja sker. Endast min. Ja, jag talar icke symboliskt.

Och ljuger icke heller.

Då jag var femton år reste jag med min far i västra Tyskland; jag var för ung eller åtminstone för dum att ha någon positiv nytta däraf. Samma år fick jag ett underbetyg, som retade mig. Jag slutade skolan och tog vid sexton år studenten som privatist.

Samma sommar gjorde min syster och jag en resa, hvaraf jag nu känner mer nöje än nytta. Men hvar har nöjet sitt slut och nyttan sin början? Vi reste Dresden – München – Oberammergau 1900! – Wien – Prag. I Dresden träffade jag en rysk student, som lärde mig känna Gogol, Turgenjew, Dostojewski och Schopenhauer. Ryskt![4]

Var sommaren rolig, så gud skydde mig för hösten!

Jag kom till Upsala för att studera filosofi. Och jag fann professorerna Geier och Burman.[5]

Kanske äro de filosofer af stor förtjänst; men hvarför då så ovanligt skickligt dölja sig bakom professorn-åsnan? Eller var jag själf en ungdomlig åsna med för finskinnad mule för ett så stelt foder?

Likagodt, det höll på att bli Werther; n. b. utan Lotte![6]

Hvad som höll mig uppe, var, att jag träffade en verkligt intelligent människa. Och – mirabile! – en filosof! Det var docenten Hans Larsson[7] – numera professor i Lund. Jag hade gärna velat blifva hans lärjunge, verkligen lärjunge – icke lärling, men jag blef det icke. Kanske därför att jag var för blyg. Ty Ni må tro, att öga mot öga är jag grufligt blyg!

En sak i Upsala: jag fick af en bekant, en högkonservativ tok af Hjärnes[8] skola!, låna herr af Wirséns ”Ellen Key och hennes verk”.[9] Ett sannolikt ganska enastående arbete, enastående äfven i den älskliges egen produktion. Förut kände jag Ellen Key endast af några uppsatser. Nu läste jag oförtöfvadt Leffler, Almquist, Individualism och socialism, Barnets århundrade, senare Tankebilder och Människor.[10] Ehuru det kanske icke skulle behaga honom, är jag herr af W. mycket tacksam. Försåvidt det finns en tacksamhet, fullkomligt fri från hvarje sympati.

Två ändlösa terminer! Men hvad man lider hinseits det –

Jag led i Upsala, jag belönades – hvarför? – i Italien.[11]

Följande höst fick jag fara till Milano; därifrån till de flesta norditalienska städer af betydenhet.

Slutligen till Firenze.

Firenze blef mitt hjärtas stad. Icke därför, att hon är så vacker; eller hennes konst så stor och varm så graciöst andäktig; eller hennes historia så underbar; eller hennes sjungande språk, som Livorno-grossörer och Roma professorer finna löjligt, så ljufligt för nordbo-öron.

Förnäm och blyg och glad och barnslig, det gjorde henne till mitt hjärtas stad. En klumpig barbars kärlek. Pariser-bohemister och Berliner-bierstubister kunna förhåna men icke förgifta den. Jag åtminstone är immun. Från Firenze till Siena, Perugia, Orvieto och det gudomliga Assisi. Tillbaka. Slutligen till Rom. Jag stannade 2 månader, blef yr i hufvudet. Och åter tillbaka.

Dante, Ariosto, Bocaccio, Savannarola, Benvenuto. Tasso måste ursäkta: Gerusalemmes första sida blef min sista. Vasari, Machiavelli, Gallilei, – Alfieri, Goldoni, Foscolo, Manzoni, Pellico, Carducci, Villari, Amicis, och den stackars Gaetano Papagnato, som kallar sig Gabriele d’Annunzio, men som florentinarne kallar l’Arcagnolo da Visu.[12]

          Jag blef sjuk och måste fara hem. Det blef en tråkig sommar, icke minst för mina föräldrar. Nervös ända till sinnes-sjukdom fick jag tillpåköpet en ögon neurit, som beröfvade mig en del af min synförmåga samt hotade och hotar att äfven göra slut på den räst däraf, som ännu finnes kvar.

Sen dess har jag fått läsa med stor försiktighet; under sista året snart sagdt intet, tils under de senaste dagarne höga vederbörande utgifvit en något friare förordning. Skrifva får jag på maskin; en välgärning, då i alla fall ingen, allra minst jag själf, kunnat läsa min handstil. Så läste herr Bonnier mitt förnamn Henrik och fröken Key mitt efternamn Bergström, under det att jag i själfva verket heter Hjalmar Bergman.

Jag har dock hunnit läsa rätt mycket – ja relativt förstås! – ; den franska litteraturen är väl den, som står mig mest främmande. Jag har beundrat många, icke minst Nietzsche;[13] men jag har icke varit dräng hos någon, allra minst hos Nietzsche. Shakespeare var min första stora bekantskap, sedan Ibsen, sedan Strindberg. Så stora bekantskaper gör man icke utan vissa förluster. Ni har påpekat en.

Kants[14] skarpa finurlighet har roat mig obeskrifligt; Epicur, som jag känner så illa, har förvånat mig, Lucretius[15] har bländat mig. Spinoza älskar jag. Han har så stora, blida, kloka ögon. Jag har läst honom tillsammans med min gamla farmor. En klok liten gumma, en snäll liten gumma, som berättat mig många sagor. Hon är död nu.[16]

Min käraste gestalt i dikt och histori[a] har varit, är, och skall blifva Jesus af Nazaret. Kanske är det just mitt eget Judas-hjärta, som i ”Maria” gifvit honom så veka drag.

Och likväl – var han icke vek?

En människa, som lider utan hat – är hon icke vek? Att älska de onda och hata deras ondska, det är styrka öfver människokraft; men är det icke också vekhet öfver människosvaghet?

Estetik och psycologi har jag studerat rätt flitigt. Ja, tillochmed har jag hållit föreläsningar däri för de goda örebroare;[17] de få sakkunnige mottog dem med rätt stor belåtenhet. Men min största skicklighet är att glömma. Jag vet icke, om jag har mycket kvar.

Slutligen har jag skrifvit. Prosasaker; en liten enaktare, som jag men ingen annan tycker är bra; poesier, som jag och alla andra tycka medelmåttiga eller snarare genomusla. Ett stort hemskt drama; ett annat, som professor Warburg[18] fann icke så illa, men mot hvilket han hade den grafva anmärkningen, att man i början trodde sig ha ett lustspel, men slutligen hamnade i ett sorgespel.

Ett ödesdigert och, som det tyckes, genomgripande fel i min karraktär! Så skref jag nyligen en kommedi, som fru Lindberg[19] ansåg vara ett stort steg framåt i dramatiskt hänseende; men som hon trodde vara allt-för O! hemskt, för att någon scen skulle vilja ta det.

Där finns en roll, som fru Bosse[20] möjligen skulle kunna få smak för, det är det enda hopp, jag har, att få det uppfördt.

Slutligen en berättelse, som herr Bonnier[21] – en som jag tror mycket snäll människa, men för hvilken jag hyser en verklig räddsla! – med någon tvekan – ja ganska stor – velat utgifva, men som jag nu själf har förkastat.

Till våren skall jag börja en ny berättelse, som jag vill kalla äfventyrsroman. Därmed vill jag dock icke lura någon annan än mig själf.

Alltså fröken Key; nu vet Ni: ” – har ingenting, är ingenting, och blir väl heller ingenting, – – – ”

Men Er sänder jag ett bref, så digert, att Ni väl aldrig vågar öppna det.

Men gör Ni det, så hoppas jag att Ni sitter så nära en brasa, att Ni när som hälst kan sträcka ut handen och ge ett oblygt pratande dess välförtjänta och välbehöfliga afslutning.

Och skulle Ni dessförinnan, som man ju gör ibland, kasta en blick på det långa brefvets sista ord, så vill jag att detta ord skall vara: Tack!

Med vördsam tillgifvenhet

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Dramat Maria, Jesu moder innebar Hjalmar Bergmans debut som författare. Det skrevs sannolikt våren och försommaren 1904 i Örebro. Manuskriptet skickades på August och Augusta Lindbergs uppmaning till Ellen Key för bedömning. Skådespelet trycktes och distribuerades av Bonniers förlag på faderns bekostnad. Boken utkom i februari månad 1905 och fick i flera tidningar uppskattande recensioner. En framträdande kritiker som Sven Söderman (1866–1930) konstaterade: ”Ett nytt författarenamn och ett förstlingsarbete, som påkallar uppmärksamhet. Både i grepp och handlag antydes här en dramatisk begåvning, av vilken man för framtiden har rätt att vänta sig åtskilligt av värde och kraft.” (Stockholms Dagblad den 9/4 1905). Författaren Per Hallström (1866–1960) tillade bl.a.: ”Här finns dristighet, fantasi och rikedom på idéer, många visserligen dunkla ännu genom ofullständigt uttryck och andra redan i sitt väsen förbryllande genom inre motsägelse, men alla med en viss våldsam rörelse i sig, som tycks ge utsikt till att det kaotiska kan bli organiskt.” (Dagens Nyheter den 4/4 1905). Sin vana trogen fann däremot Carl David af Wirsén (1842–1912), Svenska Akademiens ständige sekreterare, arbetet ”så gott som obegripligt”. (Vårt Land den 24/2 1905). Se brev 31 till Augusta Lindberg den 28/9 1904.  

[2] Bergmans yngre syster Elna, gift S:t Cyr.  Med den äldre systern Ester, gift von Fiesendorff, företog han den i brevet nämnda resan ut i Europa sommaren 1900.

[3] August och Augusta Lindbergs tre döttrar Greta, Stina och Karin. Mellansystern skulle 1908 bli Bergmans hustru.

[4] I Bergmans bevarade bibliotek finns från denna tid Nikolai Gogols (1809–1852) Döda själar i tysk översättning. Ivan Turgenjev (1818–1883) är rikare representerad med Rudin och Ur en jägares dagbok (inköpt 1903), och Fjodor Dostojevskij (1821–1881) med Raskolnikov (inköpt 1901) och Vid rouletten. Märkligt nog kommenteras inte i brevet det största innehavet av någon rysk författare i tidiga upplagor – Leo Tolstoj (1828–1910). Av denne ägde Bergman vid denna tid åtta arbeten, bl.a. romanen Anna Karenina, dramat Mörkrets makt och pamfletten Patriotismen och regeringen. Arthur Schopenhauer (1788–1860) är representerad med Die Welt als Wille und Vorstellung (inköpt 1901).

[5] Karl Reinhold Geijer (1849–1922) var sedan 1888 professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Erik Olof Burman (1845–1929) innehade sedan 1896 professuren i praktisk filosofi vid samma universitet.

[6] Anspelar skämtsamt på Johann Wolfgang von Goethes (1749–1832) ungdomsroman Die Leiden des jungen Werthers från 1774. Bergman ägde tidigt en betydande del av Goethes verk.

[7] Hans Larsson (1862–1944) var som docent knuten till Uppsala universitet kring sekelskiftet 1900, innan han 1901 tillträdde en professur i teoretisk filosofi vid Lunds universitet.

[8] Harald Hjärne (1848–1922) var professor i historia vid Uppsala universitet 1885–1913 och konservativ politiker. Från 1903 var han ledamot av Svenska Akademien. Vem den utpekade personen åsyftar är oklart. Se brev 23 till Herman Brulin den 10/1 1904, not 8.

[9] Carl David af Wirsén (1842–1912), Svenska Akademiens ständige sekreterare från 1884, utgav 1901 Ellen Keys lifsåskådning och verksamhet som författarinna. Framställningen vittnar klart om att Ellen Keys livsideal förvisso inte var Wirséns.

[10] Skrifter av Ellen Key. År 1900 inköpte Bergman det nyss publicerade arbetet Barnets århundrade och 1902 skriften Människor.

[11] En närmare beskrivning av Italienresans intryck och betydelse ger korrespondensen till Alma Hedberg och föräldrarna under åren 1901–1902.

[12] Flertalet av dessa italienska författares verk finns i Bergmans bevarade bibliotek och vittnar om mångfalden i hans uttalade ambition att under sin bildningsresa i Italien 1901–1902 skaffa sig ett representativt italienskt bibliotek. Se brev 12 till Alma Hedberg den 18/12 1901, not 5. De centrala namnen är Dante och Savonarola. Om den senare planerade Bergman vid denna tid att skriva ett drama. Pasquale Villaris (1827–1917) flerbandiga verk om Savonarola och Niccolò Machiavellis (1469–1527) Il Principe, Leopold von Rankes (1795–1886) Die römischen Päpste, ihre Kirche und ihr Staat im 16. und 17. Jahrhundert och Francesco Guiccardinis (1483–1540) Storia Fiorentina förmedlade huvuddelen av det historiska stoff som Bergman senare använde som bakgrundsfakta i den roman om Savonarola, som han publicerade 1909. Gabriele D´Annunzio (1863–1938) är trots brevets lätt raljerande anmärkning synnerligen rikt företrädd i biblioteket.

[13] Av Friedrich Nietzsche (1844–1900) finns i Bergmans bevarade bibliotek ett flertal verk i svensk översättning: Antikrist och Fallet Wagner, inköpta 1900, Sålunda talade Zarathustra, införskaffad 1901, samt i original Die Geburt der Tragödie och Menschliches Allzumenschliches, bägge inköpta 1901.

[14] Av Immanuel Kant (1724–1804) inköpte Bergman i Uppsala 1901 såväl Metaphysik der Sitten som Kritik der reinen Vernunft, inköp som han säkerligen stimulerats till av Hans Larsson, som diskuterat Kants filosofi i sin doktorsavhandling om dennes transcendentala deduktion av kategorierna från 1893. 1903 utökade Bergman, inför de offentliga, estetiska föreläsningar han höll i Örebro samma år, samlingen med Kritik der Urteilskraft.

[15] Av läsningen av de antika filosoferna Epikuros (341–270 f.Kr.) och Lucretius (ca 99–ca 55 f. Kr.) finns inga nedslag i Bergmans bevarade bibliotek.

[16] Märkligt nog saknas i Bergmans bevarade bibliotek något verk av Baruch Spinoza (1632–1677), vars betydelse för den egna livssynen han flera gånger återkommer till. I brev 23 till Herman Brulin den 10/1 1904 berättar han om sin 90-åriga farmor Jeannette Bergman, som han var djupt fäst vid: ”Och vi tala om vår älskling Spinoza, vi älska honom båda, hon och jag.”

[17] Bergman gav under perioden den 15 september till den 9 oktober 1903 sex offentliga föreläsningar i estetik och psykologi i Örebro, varav manuskripten till de tre senare är bevarade. Se brev 20 till Augusta Lindberg den 20/9 1903, brev 21 till Eva Andersson den 23/9 1903 samt brev 23 till Herman Brulin den 10/1 1904.

[18] Karl Warburg (1852–1918) var professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid Stockholms högskola, där Bergman vid denna tid bedrev studier. Warburg var dessutom en framträdande litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

[19] Skådespelerskan Augusta Lindberg, Bergmans blivande svärmor. Vilken komedi som åsyftas är osäkert. Erik Hjalmar Linder har i sin doktorsavhandling varit inne på att det kan ha rört sig om dramat Familjens renhet, som enligt en sen uppgift av Bergman själv skulle ha skrivits hösten 1904. Denna attribution har Stina Bergman med rätta avfärdat med hänsyn till att de upplevelser som utlöste skådespelet inträffade senare. Vare sig tematiskt eller formellt är det heller troligt, att detta sennaturalistiska familjedrama tillkommit så tidigt i Bergmans produktion. En datering av dramat till hösten 1906 kan nu också säkerställas genom brev 242 till Anders Österling den 27/7 1914, not 1. Den här omnämnda komedin kan i stället möjligen åsyfta ett av de ungdomsdramer som finns bevarade i manuskript men inte utgivits.

[20] Skådespelerskan Harriet Bosse (1878–1961).

[21] Karl Otto Bonnier, Bergmans dåvarande bokförläggare. Även i detta fall är identifikationen av berättelsen högst osäker. Den uttalade självcensuren har sannolikt medfört, att manuskriptet förstörts. Den äventyrsroman Bergman säger sig planera till nästkommande år syftar sannolikt på den symbolistiska romanen Solivro, som i sin sagoform kan falla under beteckningen äventyrsroman.

Personer:

Alfieri, Vittorio (1)
Andersson, Eva (11)
Ariosto, Ludovico (2)
Benvenuto, da Mola (1)
Bergman, Claes (45)
Bergman, Jeannette Stassa (6)
Bergman, Stina (287)
Boccaccio, Giovanni (2)
Bonnier, Greta (77)
Bonnier, Karl Otto (87)
Bosse, Harriet (5)
Brulin, Herman (26)
Burman, Olof (1)
Carducci, Giosuè (2)
D'Annunzio, Gabriele (4)
Dante Alighieri, florentinsk diktare (8)
De Amicis, Edmondo (2)
Dostojevskij, Fjodor (4)
Epicuros, grek. filosof (1)
Foscolo, Ugo (1)
Friesendorff, Ester von, Tova (11)
Galilei, Galileo (4)
Geijer, Karl Reinhold (3)
Goethe, Wolfgang von (3)
Gogol, Nikolai (1)
Goldoni, Carlo (1)
Guiccardini, Francesco (2)
Hallström, Per (11)
Hedberg, Alma (18)
Hjärne, Harald (4)
Ibsen, Henrik (17)
Kant, Immanuel (2)
Key, Ellen (32)
Larsson, Hans (47)
Lindberg, August (63)
Lindberg, Augusta (97)
Lindberg, Karin (9)
Linder, Erik Hjalmar (9)
Lucretius, romersk skald (1)
Machiavelli, Nicolò (12)
Manzoni, Alessandro (1)
Nietzsche, Friedrich (5)
Papagnato, Gaetano (D' Annunzio) (1)
Pellico, Silvio (1)
Ranke, Leopold von (2)
S:t Cyr, Elna (10)
Savonarola, Girolamo (6)
Schopenhauer, Arthur (1)
Shakespeare, William (16)
Spinoza, Baruch (2)
Strindberg, August (34)
Söderman, Sven (9)
Tasso, Torquato (2)
Tolstoj, Leo (3)
Turgenjev, Ivan (2)
Warburg, Karl (4)
Vasari, Giorgio (1)
Villari, Pasquale (5)
Wirsén, Carl David af (5)
Österling, Anders (48)

Verk:

Familjens renhet, drama (27)
Maria, Jesu moder, drama (28)
Savonarola. En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci, roman (19)
Solivro. Prins av Aeretanien, roman (39)

Adressat:

Key, Ellen (5)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA