Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


350. Algot Ruhe

 [Liljeholmen] 6/12 [1918]

Kära Algot Ruhe! Se här i få ord en rekapitulation av vad vi talade om härom kvällen i samband med min bok.[1] Den är en roman rätt och slätt utan hemlig avsikt att propagera en livsåskådning. Men en livsåskådning är den mark, på vilken den rör sig och dess material är samladt och ordnadt enligt denna åskådnings synpunkter. Vad det i den här romanen närmast gäller är människans ställning till sina handlingar. Jag tror, att människans handlingar och erkannerligen då – naturligtvis – de mera livsavgörande, intaga en i viss mån självständig ställning till människan, så tillvida nämligen att de snarare förverkligas i människan än genom henne. Detta sammanhänger med min åsikt, att viljan ingalunda är den konstitutiva del av personligheten (”jaget” eller hur vi nu vill säga) som den väl i allmänhet antages vara. Jag skulle tvärtom förmoda – Du förstår, att det icke är fråga om något fast, utbildadt ”system” utan på sin allra, allra högsta höjd om ett ”system i vardande”! – jag skulle förmoda att viljan väl påverkar men ej påverkas av ”jagets” kärna, förnuft och känsla, (två begrepp hos vilka jag ej ser någon artskillnad). Med andra ord: viljan är det instrument varmed handlingen sätter sig i besittning av jaget. Att jag bakom denna process anar Den okände eller kanske Det okända behöver jag icke säga. Men väl att min i grund och botten optimistiska och praktiska syn på tingen ingivit mig tron på en viss och naturligtvis vis ”mening” med detta väldiga system av mänskliga handlingar, som vi kunna kalla mänsklighetens historia, och som jag således anser vara en mänskligheten genom dess vilja bibragt upplevelse – ej en genom mänsklighetens vilja frambragt. Att ”meningen” är en avsiktlig påverkning av det verkliga ”jaget” (förståndet-känslan) är en så ”teologisk” slutsats  att den faller av sig själv.

Allt detta för att ge Dig en föreställning om, hur jag betraktar treenigheten: mannen-viljan-handlingen. Min åsikt kan möjligen tyckas fantastisk – den är dock absolut icke någon spekulation ”aus der Tiefe”![2] Över huvud taget är jag alldeles för lat att spekulera, se roar mig mera. Och min åsikt har växt upp ur självrön och iakttagelser på individer och, icke minst nej mest, släkter. Vad jag sett eller trott mig se är då detta: att vissa handlingar (och de större, de livsavgörand[e] ägna sig givetvis bäst för iakttagelse) tillhöra ej blott en individ utan en släkt – kanske ett folk, en race – eller snarare: släkten tillhör handlingen. Är bunden med band vid handlingen, och detta band är viljan, som endast skenbart låter sig påverkas av förståndet under det att i verkligheten det är viljan som hastigt eller långsamt men obevekligt påverkar förståndet. Viljan dock blott som instrument för handlingen eller för Den eller Det okända, som står bakom handlingen. Nu har jag tämligen godtyckligt men för att vinna överskådlighet uppdelat handlingarna i tvenne huvudslag: livsgärningar och dödsgärningar. (Att min åskådning är skäligen amoralisk betvivlar Du icke.) Att jag för exemplifiering valt en dödsgärning beror därpå att en dylik vanligen röner mera motstånd hos ”jaget” som – kanske på grund av någon andlig tröghets-lag! – strävar att bibehålla sin tillvarelseform. Och det starkare motståndet ger rikare tillfällen att iakttaga aktion och reaktion i treenigheten.

Nu får Du emellertid ej tro, att jag skrivit ”En döds memoarer” (första utkastet 1912)[3] i avsikt att propagera min privata livsåskådning. Den uppmanar över huvudtaget ej till propaganda. Jag har endast havt den lovvärda (??!) avsikten att i en om möjligt underhållande roman delgiva de rön, som mitt speciella lilla jobb och dille: person- och släkt-iakttagelser, åsamkat mig. Att min åskådnings stora drag blivit ränningen i väven är ju förklarligt och nästan – oundvikligt. Jag har sålunda följt tvenne släkter, tvenne grenar av samma stam (och stammens borgerliga namn skulle jag kunna nämna) och iakttagit huru de fastän ganska vidt skilda åt, bugat och bugnat under samma vind – dock var och en på sitt sätt. Se där i största korthet sagdt, vad jag gjort mig skyldig till. Har jag nu i dessa rader – vilkas tillkomst jag är Dig tacksam för! – uttryckt mig kanske ännu suddigare än i boken, får Du göra mig den väntjänsten att se orsaken i en för mig ovanligt sen timma – hon slog nyss tolv – och i en brinnande huvudvärk. Qui s’excuse s’accuse![4] Det känner jag på mig!

Din tillgivne

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev.  Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Brevet i dess helhet ger en inträngande inblick i den existentiella grundsyn som präglar romanen En döds memoarer från 1918.

[2] ty., ur djupet

[3] Vad Bergman avser med detta är oklart. Möjligen har ”47–an”, den första novellen i Loewenhistorier, föresvävat honom.

[4] fr., den som ursäktar sig, anklagar sig.

Personer:

Ruhe, Algot (43)

Verk:

47:an/Loewenhistorier, novell (8)
En döds memoarer, roman (15)

Adressat:

Ruhe, Algot (26)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA