Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


412. Algot Ruhe

FIRENZE, Lungarno Torrigiani 1

den 23/3 XXI[1]

Vän Algot, tack för Ditt brev! Det gläder mig att ha Dig i Paris eller London eller Rom eller var som hälst  blott icke hemma. Ty det fick jag under sista vintern, sommarn klart för mig att nu hade hemmasittandet räckt för länge. Åtminstone vad mig beträffade  och jag antar också för Dig. Och nu sitter jag således i mitt kära Firenze och skriver till Dig, adress hotel de l’Univers Paris. Vår Herre är med oss  han omger oss med en liten dimma av fin symbolik. Den där dimman, i vilken den blinde ser och utan vilken den seende icke ser.

Vi ha levat en tid i Rom och skulle nog ha stannat där om det icke visat sig omöjligt att till drägligt pris erhålla en dräglig bostad. Sedan medio av jannuari befinna vi oss här och finna oss godt. Fast bråkigt har här ju varit ibland,[2] ljusstrejker då och då (vilket jag tycker är det besvärligaste) ingen post eller tel. stängda butiker och restauranger, intet bröd, desto mer militär, kulsprutor, pansarbilar, bombkastning, stormade hus, ett jättebål av sönderslagna möbler utanför våra fönster, gevärssalvor, barrikadstrider, kanondunder och till sist de svarta misericordia-männen[3] med sina bårar och kärror bland lik och sårade  ett slags korpar men av de där barmhärtiga svartfoglarna, som bringa hjälp. En revolution i liten skala. Förrästen  liten? När man på en 50 meters avstånd ser en ensam ung man anfallas av ett femtiotal, nerklubbas, vräkas över broräcket, klamra sig fast i ett sista försök att rädda livet  slutligen släppa sitt tag  sannolikt med söndertrampade händer  när man ser och hör, utan att kunna hjälpa, ja, vad är då[4] litet? Sannerligen inte ondskan, ej heller maktlösheten. Jag återvänder till min gamla sats: även om man icke alltid är brottslig är man dock alltid medbrottslig. Och vad är meningen med det hela? Ja, jag menar nu inte med revolution och kontrarevolution utan  barnsligt nog!  med livet. Jo, det skall jag säga Dig, käre vän,  om Du vill veta’t förståss!  meningen med livet och världen är att lära sig avstå från livet och världen. Det är icke självmord jag talar om, än mindre buddhism. Tvärtom  det är genom att lära känna som man skall lära avstå. Att insiktsfullt avstå  det är meningen och målet, det närmaste. I själva verket är det också det, som sker, då vi ”leva”  med eller mot vår vilja. Tänk på, hur barnet tar allting i famn (för att inte säga  stoppar i mun!) hur redan ynglingen börjar sofra samtidigt som han upptäcker nya värden, hur mannen fortsätter med att göra nya och mer skarpsynta upptäckter och dock med ännu mera skarpsyn skiljer bort som värdelösa en stor del av ynglingens värden  och så till sist gubben  vad har han kvar? Vet Du vad  livet är helt enkelt den timman, då man gör sin packning. Man skall resa långt bort, det gäller att packa med urskillning. Först tycker man väl att allt bör med, allt är ju nyttigt eller kärt, men så ser man ju, att det blir alldeles på tok för mycket och så börjar man sofra och sofra. Undrar just, vad man anser nyttigt och nödvändigt i den stund, då signalen ges? Kanske bara en handfull blommor. Nej, det gäller att pröva och packa med insikt. Vägen till Sirius är lång, käre vän, och jag misstänker att vi måste betala övervikten dyrt.

Och just nu erinrar jag mig, att man viss[t] också måste betala brevportot dyrt? Och vad står Ditt tålamod i för pris? Jag får hugga svansen av mina funderingar. Alltså, bror, här stannar jag med familj (jag har nämligen även en liten systerdotter med mig) till omkring den första maj, då vi med all sannolikhet styra kosan mot norr och närmare bestämdt just mot Paris. Är Du kvar där då? Jag skall i varje fall höra efter på hotel de l’Univers. Sen skulle jag gärna vilja sticka av till London men vet ej ännu om reskovan förslår. Tiderna äro som bekant sisomså och tillochmed filmbolagen börja knussla. Jag har dock sysslat lite med film även i år och Sjöström [5] har just nyss varit här nere ett par veckor i och för åstadkommande av den nödiga förståelsen mellan förf. och reg. Eljes har jag hela vintern mest skrivit dramatik[6]  med andra ord: skrivit för skrivbordslådan. Jag gitter inte längre sända mina manus till någon och har bland annat dragit tillbaka manus från Lorensberg och Dramaten.[7] Nej, det är bäst att sätta sig avsides. I går fick jag dock tel. från Collijn[8] att han börjat repetera Sleeman[9]  måtte i sista stund ha erinrat sig att stycket har en författare  som kanske borde tillfrågas. Nå, det må vara händt. Nog kan jag opp och hoppa ett slag. På ett ben.

Och Du säger att Du spelat en fuga till min värderade men olycklige vän herr von Hanckens ära![10] Var då, gosse? Nå, det får jag se, när jag kommer hem, ty jag antar att Argus[11] lagt en hel del urklipp i min låda. Tackar Dig på förhand  roligast att Du tyckte om boken.

Och roligt om vi träffades i Paris! Eller annorstädes. En hel del låter sig bättre sägas än skrivas.

Må nu så godt, käre vän! Till härnäst!

Din

HjB.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Datumangivelsen är tillskriven för hand. Invid ingressen har Ruhe skrivit följande kommentar: ”Mottagit i dag Annandag påsk. Kan intressera – från vår störste författare.”

[2] Vid denna tid skakades Florens av upprepade blodiga gatukravaller förorsakade av ideologiska konflikter mellan kommunister och fascister. I almanackan skriver Bergman: ”Oroligheterna började söndagen [den 27/2 1921] därmed att en bomb slungades mot några studenter. 1 död många sårade. Fascisterna angrepo nu på skilda punkter. I S.Frediano 6-timmars barrikadstrider med trupper och fascister på ena sidan kommunister å den andra. Otaliga sammandrabbningar annorstädes på landsbyggden, där artilleri kom till användning. I staden under tiden 27/2–1/3 15 döda cirk. 250 sårade. Storstrejken upphörde på kvällen den 2:dra tack vare fascisternas hot.” Se brev 405 till Anders Österling den 28/2 1921 samt skilda brev till Algot Ruhe och Tor Bonnier vid denna tid.

[3] misericordia-männen åsyftar medlemmar av en medeltida sammanslutning som sedan mitten av 1200-talet bl.a. skötte sjuktransporter i Florens. De utförde sitt arbete anonymt och var klädda i heltäckande svarta dräkter.

[4] Efter  oläsligt överstruket ord.

[5] Victor Sjöström besökte Florens den 8–17 mars för att under Bergmans ledning studera vissa miljöer och renässanskonstverk som kunde ge uppslag till scenografi och sceneriläggning för filmen Vem dömer –. Se brev 403 till Victor Sjöström den 16/2 1921.

[6] Bergman skrev dramerna Porten och Vävaren i Bagdad i Florens våren 1921. Porten tillkom enligt almanackan under tiden den 11–22 februari. Vad gäller Vävaren i Bagdad påbörjades förberedelsearbetet enligt almanackan den 3/4. Den 25/4 1921 står: ”Slutade Vävaren i Bagdad”.

[7] Avser sannolikt i fråga om Dramaten Lodolezzi sjunger. Vad gäller Lorensbergsteatern är det oklart vilket stycke som åsyftas.

[8] Teaterchefen vid Nya Intima teatern, Gustaf Collijn (1880–1968).

[9]Avser marionettspelet Herr Sleeman kommer som enligt anteckningar i almanackan skrevs i januari 1916. Uppsättningen kom aldrig till stånd, eftersom teatern stängdes denna vår.

[10] Algot Ruhes recension av Herr von Hancken var införd i Folkets Dagblad Politiken den 18/12 1920.

[11] Namnet på en firma för tidningsurklipp, som för sina kunders räkning bevakade olika nyhetsorgan.

Personer:

Bonnier, Tor (348)
Collijn, Gustaf (16)
Ruhe, Algot (43)
Sjöström, Victor (118)
Österling, Anders (48)

Verk:

Herr Sleeman kommer, drama (18)
Herr von Hancken, roman (8)
Lodolezzi sjunger, drama (14)
Porten, drama (16)
Vem dömer – /Gudsdomen, film (23)
Vävaren i Bagdad, drama (19)

Adressat:

Ruhe, Algot (26)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA