418. Victor Sjöström

Firenze den 26/4 XXI

Så nu står du midt upp i grejorna! Kära du, jag är närmast avundsjuk på dig, fast jag nog förstår, vad tyngd det är på skuldrorna. Men ändå! Jag skulle vilja stå i någon hörna, osynlig (osynlig framför allt för herr regissören!) och titta på! Jag har nu läst manuset och det är ju alltsamman enligt fördraget på piazzale Michelangelo av den 11 mars.^[1] Jag påpekar dock faran av att låta Bertram stå kvar vid korset på samma bild som den räddade fru Ursula:^[2] jag tror att det är oriktigt. I övrigt tycker jag att du har format just slutet mästerligt, mjukt och starkt. Får du det likadant på duken, så tror jag att vi båda ska bli belåtna. Och vad mer är – även de ”ekonomiska direktörerna”! Och rollbesättningen artar sig ju bra. Ekman^[3] har – eller hade åtminstone för några år sedan, jag har visst inte sett honom på länge – någonting ljust, gossaktigt över sig, och kunde han få fram det, skulle nog kontrasten mot den mörka bakgrunden bli mycket välgörande. Har han ett vackert leende, så låt komma åtminstone ett halv-leende (du vet, det där ljuset över ansiktet, som förebådar leendet) i den första trädgårdsscenen. Själva insättningen där tycker jag vid närmare eftertanke bör vara rätt ljus. Visserligen skall ju scenen – eller scenerna – gå ned i ett mörker strax innan borgmästaren upptäcker dem. Men ingenting hindrar ju utan tvärtom är det naturligt, att Bertram, pojke som han är, dessförinnan har ett leende över sig. Eller vad tycker du? Man skulle tror jag, vinna en så att säga själslig claire-obscure,^[4] som skulle vara välgörande. Och hör du! Har du någon möjlighet, så gå och titta på Ekman i Tora van Decken^[5] och laga att han inte blir sådan, för då är det förkylt. Få honom mjuk, om du så ska lägga honom mellan hammaren och städet. Den karlns fel är, att han trär upp sig på ståltråd så snart han skall spela en ”allvarlig” roll, under det att han i ”roliga” har en mycket fashinerande naturlighet. Vad fader Svennberg^[6] beträffar, så kan du hälsa honom från mig att^[7] hans auctoritativa utseeende och lika auctoritativa spel just krävs för borgmästaren – han räddar oss helt enkelt från en odräglig text! Och i ditt stilla sinne kan du tryggt tillägga: Kivas inte efter den andra rollen, gubbe, den gör jag tio gånger bättre själv! Ja, texterna, ja! Nej jag river visst inte mitt skör!^[8] Den sista har du satt in briljant. Den första måste ändras – men det ska vi väl ändå ha tid med. Apropos tid, vad går du ō grinar och grängar för och stör hyggligt folks nattsömn, när du har ”präst-filmen”^[9] i bakfickan? Sov lugnt min son, och låt även andra sova. Om jag inte vore så glömsk av mig, skulle jag ha sagt dig det för länge sen. Telegrammet, som du tack vare förvanskningen inte begrep, löd så här:^[10] Svensk text irländsk munkpränt bäst. Den medeltida nordiska kalliografien utbildades i de irländska klostren – därför detta råd, som telegraferades, emedan jag trodde, att du just stod och talade med fröken Branting eller vart du nu kan ha vändt dig. Det var snällt av dig att ge ”lärlingen” åt Asther.^[11] Han hade hört – väl antagligen av Pelle^[12] – att du rest hit ned varför jag några dar efter din avresa fick ett brev från honom, i vilket han frågade om det inte möjligen kunde finnas ”någon liten, liten roll” för honom i en ev. ny film. Tillfogande: ”ja, ja, annars får jag ju försöka stappla genom sommarn så godt jag kan.” Du gör således en god gärning – och olämplig tycker jag ej, att han bör vara.

Hå, hå, ja, ja, bror lille, jag slutade igår min komedi och är rätt trött.^[13] Vilket kanske märks. Egentligen hade jag tänkt att äckla dig med en beskrivning, hur jag ämnar lata mig i maji månad! Men det vore kanske ändå för grymt. I stället ska jag göra dig en annan sorg: gå genast och begär dig – eller mig – i konkurs! Jag har nämligen i går för din räkning inköpt en resväska till ett pris av 831 lire och 50 centesimi! Ja, nu satte du dig! Men hör och döm! Jag gick alltså in i butiken och tittade på din väska (som visserligen kostade 600 men därtill kommer lyxskatten: 60) tyckte inte att lädret såg så riktigt bra ut, frågade om de hade en annan i samma prisläge. Tog karln fram en annan, mycket mindre men mycket finare skinn, samma pris. Frågade jag: Vari består skillnaden? Svarade han: Denna (din) räcker i femtio år, denna i evighet. Och se då tänkte jag: Nej – ska nu Victor om femtio år komma traskande på sina kryckor till mig där jag ligger på mitt yttersta och skälla upp mig för att det har gått hål på kappsäcken – nej, den risken tar jag inte! Tog det bättre skinnet och ett större format (70 gånger 40 gånger 20). Alltså: du är ruinerad (141 kr.!) men du har en präktig kappsäck, som ännu dina barnbarns barnbarn kunna slita på, välsignande ditt minne. Får nu se om jag lyckas frakta hem den också – de ha på sistone tagit sig för med att lägga bomber på skenorna. Så man har rätt stor utsikt att bli lindrigt sagdt illa behandlad. Den 4 maj lyfta vi emellertid på vingarna och komma, om allt går väl, till Paris den 7, där vår adress blir: Hotel Lutetia, Boulevarde Raspail 43. Dock vet jag ju ej om vi få rum där, varför bästa adressen nog är poste restante.^[14]

Tack för ditt roliga brev, käre vän! Nej, då, jag är visst inte högfärdig! Tvärtom är jag övertygad, att du är mycket sjukare än jag och fru Edit gränslöst mycket slarvigare! Så skyll mig inte för högfärd. Och att du dricker jämt dubbelt mot mig, det såg jag ju, när du var här! Och inte har jag någon nylackerad bil, och inte kan jag spela teater, och inte kan jag sätta i scen. Men ser du, ligga på latsidan, det kan jag, och det vore nog inte så dumt, om du toge några lektioner för mig i den konsten!

Tack för ditt kortbrev med urklipp! Kunde de där murvlerierna göra dig ilsken, så måtte du ha lätt för det. Men mig skrämde de – förthy att mitt kontrakt bland många andra hotelser även innehåller denna: Skulle genom Bergmans förvållande någonting sippra ut i pressen rörande filmen, skall bemälde Bergman genast återbära hela honoraret samt dessutom tjäras, fjädras och levande halshuggas. Det sista må vara händt – men bära igen honoraret: aldrig! Det måtte i alla fall vara förfärligt stränga herrar, de där ”ekonomiska”. Jag skulle inte vilja möta dem i en mörk gränd.

Får nu se, när jag möter dig, bistre kumpan? Blir väl någon gång i slutet av maj. Hälsa fru Edit! Hälsa barnen! Hälsa dig själv!

Din

HjB.

Observera! Icke ett ord om spriten. Brevet verkar absolut helnyktert.

 [Handskrivet tillägg:] Det där om ”Fru Marianne”^[15] är nog lögn. Jag kan inte tro på en sån lycka!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.