Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


445. Victor Sjöström

Salzburg, den 9/1 XXII

Tack kära du för dagens brev! Det gjorde mig ledsen, därför att det visar mig, hur verkligt ledsen du har blivit. Och jag förstår dig så godt. Men hör nu på. Jag hade just idag brev från Hans Larsson i Lund (som du kanske känner eller hört talas om) han skriver om min sista bok[1] och säger bl.a: ”kritiken börjar försona sig med dig, men jag tror icke att den ännu har upptäckt dig”. Förstår du, vad det innebär – efter snart 17 års verksamhet? Det innebär, att detta något som man själv personligen är ålagd att bära fram i världen, det skall nästan undantagslöst alltid mötas av en kompakt likgiltighet och fientlighet. Så småningom kan man vittra sönder denna mur genom mindre personliga mer allmänneliga egenskaper som t.ex. god stil, starkt humör o.s.v. För dem som blott och bart äro i besittning av dessa lyckliga artistiska egenskaper, blir vägen jämn och lätt. Den åter, som har något personligt att komma med, måste vara beredd på en seg och ibland till synes tröstlös kamp. Jag har mött kritici – en ännu så sent som förra året – vilka fullkomligt tuggat fradga av raseri och hat mot mig. Men det kan också hända mig att någon liten skribent någon stans i världen skriver: ”så snart jag ser en ny bok av B. får jag hjärtklappning och glömmer allt annat” och då, begriper du, får det sista väga upp det första och väger kanske tillochmed lite tyngre. Nu har du utan tvivel mycket flera hjärtklappningar och mycket färre tandagnisslingar på ditt samvete än jag – och du har sannerligen ingen anledning att se mörkt på din verksamhet. Det motstånd du t.ex. här mött, beror på att du har någonting utöver din artistiska skicklighet och din konstnärliga fantasi. Det är detta något, som en hel del godt folk alltid ska ha svårt att förlåta dig. Men det är farligt att ta för stor hänsyn till dem. Det kan bli ett själv-förräderi och ett förräderi mot verket och den slutgiltiga framgången.

Ja, se där fick du ett stycke moralkaka av en morsk herre som flytt till Salzburg. Och nu ska vi tala om resan. När nu Edith blir ledigt så pass tidigt som den 13, är det ju ingen idé att jag sänder manus[2] – postgången är ju så gruvligt senfärdig. Utan det får alltså ligga och vänta på dig. Men var ska vi träffas? Salzburg är ju verkligen mycket vackert – då det är vackert väder, men en grådag som i dag är det bra nog trist. Jag föreslår München och närmre bestämdt hotel Vier Jahreszeiten (låt resbyrån beställa rum). De platser, som kunna komma i betraktande ligga nämligen alla på 3 à 4 timmars avstånd från München och det är ju ingen bit. Jag telegraferar i dag till dig att du ska beställa sovvagn Berlin-München ty det bör hälst ske en vecka i förväg. Och så telegraferar du till mig endera vilken dag ni resa eller den, då du beräknar att ni kunna komma till München. Blir inte det allra bäst? Och jag behåller alltså min nuvarande adress tills jag fått ditt telegram.

Alltså – vi ses snart igen och få då rikt tillfälle att ytterligare moralisera varandra. Hälsa nu de dina och önska dig själv och din ballerina hjärtligen välkomna till dessa fridfulla nejder från din

 vän [3] HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Åsyftar romanen Farmor och Vår Herre, som enligt almanackan skrevs under perioden den 1/8–4/10 1921 och trycktes i november detta år, och som filosofiprofessorn Hans Larsson tackar för i ett brev daterat den 25/12 1921: ”Kritiken har försonat sig med dig, men den har knappast riktigt upptäckt dig, och bäst så tillsvidare. Du hör icke till dem som bruka skriva med sitt hjärteblod, såg jag händelsevis någon säga! Man står utanför och roar sig åt din ´Kasperteater´ och märker inte att vi alla spela med i den. Jag säger med berått mod alla, ty din skildring har nått en hög grad av allmängiltighet; trots alla kuriösa figurer. Och den för fram till den punkt som så sällan uppnås, där skuldproblemet blir så vanskligt som det just blir för Farmor.” Se brev 449 till Hans Larsson den 21/2 1922. Bergman påtar sig samma uppmuntrande och uppskattande mentorsroll gentemot Victor Sjöström som Hans Larsson brukade göra gentemot honom själv.

Torsten Fogelqvist (1880–1941) anmärker med en glimt i ögat i Dagens Nyheter den 1/12 1921: ”Hjalmar Bergman har fått en god portion av Vår Herres egen humor. Hans senaste bok, särskilt de ställen där farmor och Vår Herre få vara ensamma med varandra och behandla varandra som augurer och goda vänner, har något både av folksagans naiva troskyldighet och ystra fantasi och av den kultiverade novellens förborgade ironi.” Gotthard Johansson (1891–1968) framhåller i Aftonbladet den 3/12 1921: ”Jag vet inte om det, som det påstås, krävs något särskilt nådaval för att kunna gripas och roas av Hjalmar Bergmans egenartade konst. Kanske verkar hans bisarrerier frånstötande på somliga. Men den som skapat tre sådana figurer som Markurell, Herr von Hancken och gamla fru Borck är icke blott en bisarr diktare utan även en människoskildrare av högsta rang.”  

[2] Gäller det utskrivna filmmanuskriptet till Eld ombord. Se brev 432 till Victor Sjöström den 19/10 1921, not 8, samt övriga brev till Sjöström vid denna tid. Sjöströms besökte under tiden den 26/1–5/2 1922 Bergmans i München, Salzburg och Lindau för att närmare diskutera detta filmmanus.

[3] Ordet vän är handskrivet och tillfogat invid signaturen.

Personer:

Erastoff, Edith (47)
Fogelqvist, Torsten (10)
Johansson, Gotthard (1)
Larsson, Hans (47)
Sjöström, Victor (118)

Verk:

Eld ombord/Sjönovellen, film (25)
Farmor och Vår Herre, roman (14)

Adressat:

Sjöström, Victor (68)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA