Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


453. Victor Sjöström

Mariabrunn, Hungerburg bei Innsbruck den 9/3 XXII

Käraste du, nu får jag i alla fall lov att ta dig en smula i upptucktelse![1] Ska en karl, som havt sådana framgångar som du – och vad mera är! – som på sitt verksamhetsfält åstadkommit så mycket av stort och bestående och banbrytande värde, komma och tala om att han skulle vilja kasta yxan i sjön, därför att publiken några gånger ej mäktat fatta hans intentioner utan föredragit att giva sitt gyllene bifall åt en eller annan habil medelmåtta? Gack och ställ dig i skamvrån, för du är dum! Jag skulle bli allvarligt ond på dig, om jag innte visste, att det hela bottnar i trötthet. Du är tyvärr – och förrästen alldeles som jag – en smula överansträngd. Därför och endast därför är du så överkänslig för den misströstan, som just nu präglar allt,[2] som på ett eller annat sätt har med pengar att göra. Men du ska vara snäll och komma ihog, att det till syvende och sist är du, som begriper film, ej blott dess konstnärliga utan även dess praktiska, dess publik-sida. Grosshandlare X i London eller Y i Stockholm har vida mindre ”känn” på publikens smak än vad du har. Ty du skapar för publiken, du vill och kan ge den något, under det att han blott parasiterar på din verksamhet. Lyssna gärna till deras kloka råd, om du bara har det faktum klart för dig, att du själv är betydligt klokare. Och låter du dem förvända din sunda syn med sina så kallade ovedersägliga siffror – ja då är du helt enkelt en åsna. Det är du och icke de, som har den verkliga och varaktiga rapporten med publiken.

Där hävde jag ur mig det. Ditt missmod retar mig, därför att jag ser, hur det hämmar din verksamhet, och därför att jag vet, hur löjligt obefogadt det i själva verket är. Den affärsman, som tror mera på sina ”kalla siffror” än på dig, är sannerligen en mycket dålig affärsman.[3] Och nog nu om det.[4]

Beträffande Stillers och Magnussons[5] ändringsförslag kan jag varken säga det ena eller det andra. Jag har arbetat för mycket och för länge med ämnet för att nu ha någon klar syn på det. Redan det ganska olyckli[g]a telefonsamtalet Skodsborg – Stockholm vred saken en smula på sned för mig, och ehuru jag verkligen ärligen ansträngt mig att få den på rätt köl igen, vet jag ej om jag lyckats. Klokast finner jag ditt förslag – nämligen att du, hälst efter en eller ett par veckors vila, toge upp manuskriptet och gjorde de ändringar, du själv finner lämpliga, utan att taga hänsyn vare sig till Stiller – Magnusson eller till mig. För min del litar jag fullständigt på din konstnärliga instinkt och insikt – bara du får vara i fred. Var snäll och gör det du med!

Jag tror att min närmaste uppgift bör bli att söka ett godt uppslag till ”detektiv-filmen”.[6] Om jag lyckas står naturligtvis i vida fältet, men jag skall i alla händelser ägna de närmaste veckorna åt den fjärilsjakten och så snart som möjligt delge dig resultatet. Jag kan säga att saken i och för sig intresserar mig ganska mycket och jag skulle gå riktigt glad till arbetet, om jag vore alldeles säker på att få ha fullständigt lugn omkring mig – men – men – det är inte alltid lätt att ställa det precis så, som man vill ha det. Jag skulle vilja finna ett uppslag, som vore på en gång spännande, lustigt och gripande. Varför skulle det vara omöjligt? (Apropos så bor här en ung svenska, som vistats mycket i Amerika på de sista åren och vi ha frågat henne efter den amerikanska publikens bio-smak, varpå hon utan tvekan svarade: Det ska vara slagsmål först och främst och så måste det vara något lustigt och så måste det vara någonting rörande och hälst ska det vara en eller flera barnungar med. Tänk på det och behandla Lill-Britt[7] så skonsamt du kan – hon behöver ju inte ta så stor plats för det. Den största publiken, nämligen den kvinnliga, tycker avgjort mer om att se en vacker och rar barnunge än en ”ful” gubbe, hur intressant rent mänskligt sett, han än må vara.)

Nu till den för packade och förbaddade ekkoddomiden[8] – jag får snuva bara jag tänker på den. Kära du, visst låter jag pruta med mig, om det nu verkligen ska kallas att pruta. Varupriserna växla ju från år till år, i synnerhet i dessa tider, och det ena årets priser kan sannerligen icke binda det följande årets. Tillpåköpet är ju köparen i år en annan än i fjol, och det har i varje fall för mig en avgörande betydelse. Så att i fråga om ”prutningen” gör jag dina kompanjoner gärna till viljes. Däremot vill jag icke begära honorar. Det blir helt och hållet er sak att bestämma dess storlek och det av det enkla skälet, att ni något så när kan överblicka den ekonomiska situationen och se åtminstone på ett ungefär den skäliga proportionen mellan författararvode och övriga utgifter. Alltså: ni får vara snälla och bestämma honoraret och jag förklarar mig på förhand nöjd med resultatet. Skulle jag be om en särskild favör, så vore den, som jag visst nämde om i Lindau, att åtminstone någon del av honoraret ställdes till mitt förfogande redan så tidigt som i början eller medio av april. Stöter det på några affärstekniska svårigheter, skall du emellertid alls icke urgera saken.[9] Jag ska nog klara mig ändå.

Alltså, min gubbe lille, är vi nu överens om programmet för den närmaste tiden? Jag ska sno omkring i berg och buskar och söka ett uppslag och du går obunden och utan några som hälst fördomar till ”sjö-filmen”.[10] Om jag bara kunde ta dig vid öronen och skaka loss dig ur detta förbaskade missmod, som onekligen verkar löjligt hos en karl, som gjort så mycket, som kan göra så mycket och som kommer att göra så mycket – ocke han själv vill eller ej. Det är helt säkert svårast att marschera i têten, men är det nu verkligen någon orsak att placera sig i sladden? När man i allafall inte är skapt för den platsen.

Adjö för idag, käre vän. Jag skriver nog snart igen och grälar på dig, för jag befinner mig i ett rasande hetsigt lynne. Nu ska jag emellertid resa ner till stan för att ta emot Irma.[11] Och sen har jag då två åskledare omkring mig. Hälsa Edith och småttingarna!

Din vän

HjB

Tacka Stiller för hans hälsning, som gladde mig. Ja, blir det något av med det projektet[12] så vore naturligtvis ett sammanträffande det bästa. Och resan är väl inte så kinkig för tocken en spänstig ungkarl. Min adress kan han ju alltid få genom dig.

Vill du fråga mig något rörande ”sjö-filmen” så begriper du väl att jag alltid och villigt står till tjänst. Blott att jag ej längre tilltror mig förmågan att taga något lyckligt initiativ beträffande ett arbete, som sysselsatt mig så länge och som det vill synas med dubiös framgång.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Bergman fortsätter här sina ansträngningar att ge kamratligt stöd åt Sjöström. Och åsyftad verkan hade hans brev. Den 20/3 1922 börjar Sjöströms svarsbrev: ”Tusen, ja hundra tusen tack för ditt brev! Den verkan hade det åtminstone, att det kom blodet att strömma hastigare i mig, ty jag kände, att det var en vän, som talade till mig, som håller av mig.” Och längre fram tillägger han lite kaxigare: ”En sak ska du inte inbilla dig: att du är arg på mig. Nej, jag vet, att du förstår mig mer än väl.”

[2] allt – tillskrivet för hand.

[3] Orden det, retar och affärsman i detta stycke är samtliga understrukna med bläck.

[4] Vid övergången mellan 10- och 20-talen bildades Svensk Filmindustri AB (SF) genom en fusion mellan AB Svenska Biografteatern och Filmindustri AB Skandia. Snart kom även Skandinavisk Filmcentral att ingå i fusionen, varvid det nya bolaget fick en monopolställning i Sverige. I styrelsen ingick inte mindre än fyra bankdirektörer jämte en representant för finansmannen Ivar Kreuger. De ekonomiska aspekterna på filmproduktionen kom därmed att överväga på bekostnad av de konstnärliga. I ett dotterbolag till SF, Svensk Filminspelning, gjordes regissörer som Victor Sjöström och Mauritz Stiller ekonomiskt medansvariga för de filmer de producerade och måste därför i högre grad än tidigare beakta publiksmaken. Dessa nya arbetsförhållanden gjorde att den ofta missmodige Victor Sjöström kände sig missförstådd som konstnär, vilket ledde till att han 1923 sökte sig till en ny arbetsplats i USA.

[5] Regissören Mauritz Stiller (1883–1928) och tidigare chefen för Svensk Bio, Charles Magnusson (1878–1948), ingick i direktionen för Svensk Filminspelning. Dessa hade tydligen framlagt en del ändringsförslag av manuset till Eld ombord, framtvingade av de nya arbetsvillkoren.

[6]”detektiv-filmen” fick aldrig någon egentlig titel och spelades heller aldrig in. Denna icke bevarade filmnovell skrevs under stark tidspress i Hungerburg bei Innsbruck under perioden den 14–25 mars 1922. Vissa scener ur detta manus sammanställdes med sekvenser ur den tidigare skrivna filmnovellen ”Labyrinten”, tillkommen i Frascati den 19–31 december 1920. Dessa två uppslag kombinerades med ett tema i filmnovellen ”De fyra årstiderna”, skriven i Stockholm den 5–10 december 1921. Ur alla dessa olika element omgestaltade Bergman på förslag av Sjöström till sist stoffet till den s.k. ”Blindfilmen”, som Sjöström var engagerad för att spela in, men som ledningen för Svensk Filmindustri avböjde. Senare kom manuskriptet att få namnet ”Kärleken och Döden” och trycktes i den postumt utgivna volymen Film, 1940. ”De fyra årstiderna” trycktes som novell i Bonniers Veckotidning, nr 8, 1927 för att till sist ingå i novellsamlingen Kärlek genom ett fönster, 1929. ”Labyrinten” trycktes i tre nummer av Dagens Nyheters söndagsbilaga i maj/juni 1927 och publicerades till sist i den postumt utgivna novellsamlingen Labyrinten, 1931.

[7] Lill-Britt, en väsentlig barnroll i stumfilmen Eld ombord, 1923.

[8] Se brev 452 till Victor Sjöström den 6/3 1922, not 3.

[9] alls icke – understruket för hand med bläck, urgera – ivrigt pådriva.

[10]Avser filmen Eld ombord. Se brev 432 till Victor Sjöström den 19/10 1921, not 8, samt andra brev till honom under de närmast föregående månaderna.

[11]Bergmans systerdotter Irma S:t Cyr.

[12] Hälsningen gällde filmförslaget ”Ryskt”, skrivet som en kort filmnovell i januari 1922 och senare omarbetat till ett inspelningsscenario i maj–juni samma år, som filmregissören Mauritz Stiller räknade med att regissera och vars närmare utformning han ville diskutera med Bergman. Se brev 447 till Victor Sjöström den 18/2 1922, not 5.

Personer:

Erastoff, Edith (47)
Krüger, Ivar (3)
Magnusson, Charles (11)
S:t Cyr, Irma (29)
Sjöström, Victor (118)
Stiller, Mauritz Moje (42)

Verk:

Blindfilmen/Kärleken och döden, filmförslag (8)
De fyra årstiderna, filmförslag (4)
Detektivfilmen, filmförslag (4)
Eld ombord/Sjönovellen, film (25)
Kärlek genom ett fönster, novellsamling (7)
Labyrinten, filmförslag (11)
Ryskt, filmförslag (10)

Adressat:

Sjöström, Victor (68)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA