Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


459. Victor Sjöström

Ostsee-Hotel, TRAVEMÜNDE den 15/5 XXII

Tack ska du ha, kära du, för brev och telegram! Det gladde mig förstås mycket att du tyckte om manuset![1] Dina invändningar voro ju inte så svåra och det förefaller mig som om beträffade ställen rätt lätt bör kunna ”repeteras öpp” – som gamla byggmästarn sa om svinhuset. Felska brevväxlingen tycker jag nog är en svag passus men däremot är jag inte lika övertygad om longören i början av sista akten – rättare sagdt: jag tror att det måste finnas en sorts ”longör” mellan fjärde aktens krasch och den femtes eljes är jag rädd att klimaxen förfelar sin verkan. Men har du inte hittat på något bättre, så kunna vi ju alltid käftas om den saken. Försåvidt nu inte den gode Magnusson[2] redan onödiggjort all käftning genom att draga ett grovt streck över hela projektet!

Jag är alltjämt midt uppe i Stiller-filmen,[3] slutade just nyss tredje akten och är efter åtskilliga själsmarter enig med mig själv rörande de båda sista. Huruvida de sen komma att rubba enigheten inom tre-enigheten – ja det si! Emellertid tror jag väl att jag inom en 8 à 9 dagar skall ha ”genomlidit” den här filmen – för att nu begagna sakkunniga fröken Juhlins terminologi. Och det är alltid något det.

Om vi inte få alltför många och störande gäster i huset vill jag förståss hälst stanna här, tills detta är färdigt. Sen har jag ett ärende i Hamburg, som väl tar ett par dar och sen skulle jag vända näsan mot norr, alltså omkring den första. Här ha vi det väldigt skönt itrots av att kylan varit envis som synden. Icke förty har jag tagit mitt morgonbad varje dag, huttrat och bävat vid istigandet men känt mig fasligt mallig då jag åter kommit på det torra. Och kära du, det är ändå kryddan på livet att då och då få känna sig – fasligt mallig! Så nog kommer jag att sucka ett slag och två med, när jag ger mig härifrån. Och vet du, vad som gör mig alldeles tröstlös? Det är tanken på att återvända till denna rysligt, gräsligt sprittorra fosterjord – nej fy fan, säger jag och än en gång: pfhyy pfhaaahhn!

Och du, du kufflar Europa rundt så att inte katten kan hålla tummen på ögat på dig längre. Bäst som jag tror att du sitter i London i en härlig buffelskinnstol (annorlunda sitter man väl inte i London?) så är du i Berlin och blir lurad  kaviar och av Magnusson.[4] Eller om det nu var tvärtom. Var du åtminstone på Blau Vogel[5] och tittade på den där flickan, som jag nu sent omsider (jag är lite senfärdig av mig) förälskat mig i? Det var en skådespelerska, det kan du sätta dig på. Och vacker som en dag – ifall hon inte var särskildt slängd i sminkkonsten, vilket ju också skulle kunna hända. Om jag nu bara hade en aning om hennes namn så skulle jag kunna skriva till henne ett kärlekens brev och du ett konstens. Men kanske är min okunnighet gynsam för alla parter.

För att nu helt hålla oss till konsten så – vet du vad! Det där om den vandrande juden,[6] det tål allt att tänka på. Där finns alldeles säkert stora och många möjligheter – och största svårigheten skulle kanske bli den, att möjligheterna – äro alltför många. Det bleve nog ett kinkigt problem att bestämma sig för själva inriktningen av filmen, men också ett mycket intressant problem. Nå, det är långt hännasse och dit så en hinner la grunna båe en å två gånger.[7]

Jaha, och så har vi den 16. Jag hade av någon obegriplig anledning fått för mig, att jag skulle ha brev från dig i dag, vadan jag uppsköt denna epistels avsändande. Men därpå bedrog du mig alltså skamligen. I dag är här så hett vet du, så jag tror jag får solsting men Stina söker förgäves dra mig in i skuggan. Å nej tack, har det äntligen blivit sommar så ska man väl göra sin plikt och njuta hejdlöst. Hör du från det ena till det andra – om nu Polan[8] är upptagen och Tidblad[9] oskicklig, hur vore det med Orska? [10] Edith[11] har visst sett henne på Blanche-teatern, kanske också privat? Vi sågo henne i fjol i Berlin och jag tyckte nog att hon var en duktig skådespelerska ehuru jag nu visserligen ej blev så begeistrad som till exempel Tor Hedberg[12] och Stina (ja, min Stina inte hans). En liten nätt varelse är hon ju också och antagligen ung. Har du funnit kvinset för Sjö-filmen?[13] Tänk att jag tycker att Edith skulle göra den. Ifall du inte ska ha någon internationell drag-nagel. Hon kan dock spela och sannerligen tror jag inte hon börjar bli ensam om den konsten bland Stockholms skådespelerskor. Den omständigheten pålägger också den envisa och förstockade damen – jag menar Edith – vissa förpliktelser. [14] Apropos roller, så hur har det gått för Stiller?[15] Hur många engelsmän har han havt på prov sen sist? Kunde han inte rekvirera dem per dussin, så finge de kanske åka på trupp-biljett. Han – eller var det du? – talade någonting om att den som ev. skulle göra unge mannen i hans film 2 även skulle kunna göra den i den likaså ”eventuella” blind-filmen.[16] Visserligen förefaller det mig att vara rätt olika typer, men är det en bra skådespelare så går det väl ändå. I blind-filmen är ju rollen dessutom ej särdeles viktig. Du står väl fast vid att själv göra den blinde? Nu efteråt förefaller det mig nästan som om jag skulle ha skrivit den exprès för dig – vilket dock icke var fallet. Åtminstone inte medvetet, men jag hade dig kanske någonstans i tankegömmorna. Stina sa häromdagen att hon tyckte Alf[17] skulle kunna göra soutenören, och det var kanske inte så dumt sagdt? Han kan visst åstadkomma någonting degenereradt-undernärdt-diaboliskt. Nej, nu har jag sladdrat om roller värre än någon gammal teaterråtta och pratat om påvens skägg[18] utförligare än någon teologie professor. Men vad ska man göra när man hållit på med att skriva film i månader sju? Lite snurrig blir man ju av det och lite snurrig var man förut och så råkar man lätt inbilla sig att man har sin egen lilla lopp-cirkus och lär de söta små djuren dansa, hoppa, gå på tå –

Jaså, Edith ska bli chauffeur! Nå, vad du[19] säger om det, betyder ju inte så mycket. Och vad Cajje och Gujje, hennes oskyldiga barn, säga, betyder väl inte heller så värst. Men vad säger bilen? Han är dock närmast om att yttra sig i saken och antagligen kommer han väl också att göra det – – kort och kraftigt. Hälsa henne emellertid att jag anmäler mig som passagerare, ty dels beundrar jag hennes mod och kraft och smidighet – jag minns väl jag, hur kvickt hon kyttade av och öppnade grindarna! – dels, uppriktigt sagdt Victor! börjar jag bli gammal och trött, livet tappar för varje dag något av sitt behag, paradisfågeln har blivit en sparv, och en ruggig, fjäderfattig en. Ja, får jag inte snart något som rycker upp mig en smula, så tror jag nästan att jag ska be dig att själf få köra din bil ett lite, lite slag –

Men det förutsätter ju alltid att vi ska träffs än en gång. Till dess alltså! Lev väl med maka, barn, hund och bil önskar

din gamle vän

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] I ett telegram den 8/5 och ett brev den 10/5 1922 prisar Victor Sjöström entusiastiskt det nya filmmanuskriptet till den s.k. ”Blindfilmen”. ”Först och främst måste jag falla pladask för din otroliga arbetsförmåga, hur din fantasi kan på så kort tid trolla fram en sådan historia! Jag anser för min del att det bör kunna bli en utmärkt film, bara man kan få tag i en skådespelerska, som både har ungdom och talang till att spela den.” Sjöström hade först tänkt erbjuda den polskfödda, amerikanska skådespelerskan Pola Negri (1894–1987) rollen, men hade förgäves sökt henne. Han tillägger: ”Fröken Tidblad vid Dramaten, som jag talade om, tror jag är för omogen, men dock den enda tänkbara här.” Bergmans almanacka berättar under den närmaste tiden om en häftig konflikt mellan honom och Sjöström. För den 21/5 står det: ”Oerhört oförskämt telegram från Sjöström.” För den 22/5: ”Bröt med filmen.” Denna anmärkning är skriven tvärs över sidan i almanackan. Bergman befann sig vid detta tillfälle i Travemünde men reste strax därefter till Stockholm, där han hade en ”lång och rätt stormig samvaro med Sjöström”, vilket ledde till att han till sist erhöll 3 000 kronor som ersättning för det förkastade ”Blindfilm”-förslaget, detta enligt telefonsamtal från Sjöström den 7/6 1922. Upprörd hade Sjöström i brev den 25/5 1922 haft att berätta, att chefen för filmbolaget, Charles Magnusson, ”icke tyckte om ’Blind-filmen’ och att han ansåg den icke borde inspelas”. Senare i brevet tillägger han, att han genom sin kollega Mauritz Stiller hört, att Bergman inte avslutat det filmmanuskript han lovat denne, ”därför att du fått ett telegram, som gjort dig modlös och håglös. [d.v.s. ett icke bevarat telegram från Sjöström den 21/5] Kära du, det gjorde mig så ondt att höra! Och fast jag förstår det så innerligt väl, ber jag dig enträget om att icke låta detta verka nedslående på dig. Ond får du gärna bli – fast det tråkiga är, att det bör då gå ut över mig, ty det var jag som bad dig om detta arbete och som trodde så starkt på det.”

[2] Filmproducenten Charles Magnusson (1878–1948) som alltså avfärdade tanken på en inspelning.

[3] Åsyftar filmförslaget ”Ryskt”. Se brev 447, 453 och 455 till Victor Sjöström den 18/2 1922, den 9/3 1922, och den 20/3 1922.

[4] och av – understrukna för hand med bläck.

[5] Blau[er] Vogel, namnet på ett nattkafé i Berlin.

[6] Syftar troligen på ett aldrig förverkligat filmuppslag kring motivet om Ahasverus – den vandrande juden.

[7] Bergman använder sig gärna av dialektala vändningar för att färgsätta sina brev: hännasse, härifrån; grunna, tänka över.

[8] Polan – Pola Negri (1894–1987) polskfödd skådespelare, var vid denna tid en känd aktris på Berlins teatrar. Hon blev senare amerikansk stumfilmsstjärna.

[9] Inga Tidblad(1901–1975) hade 1921 fått sitt kritik- och publikgenombrott i rollen som Ariel i Shakespeares Stormen.

[10] Daisy Maria Orska (1896–1930), vid denna tid en framträdande skådespelerska i Berlin, som kreerade såväl seriösa karaktärsroller av Wedekind, Strindberg och Wilde som glättiga komediroller.

[11] Skådespelerskan Edith Erastoff (1887–1945), gift med Victor Sjöström och knuten till Svenska Teatern i Stockholm.

[12] Dramatenchefen och författaren Tor Hedberg (1862–1931).

[13] Åsyftar filmen Eld ombord.

[14] Understrykningarna gjorda för hand med bläck.

[15] Filmregissören Mauritz Stiller (1883–1928) sökte sig vid denna tid ut mot en internationell karriär.

[16] Se not 1.

[17] Sannolikt felskrivet för Alw, skådespelaren Gabriel Alw (1889–1946).

[18] Tvist om påvens skägg; bevingat uttryck för debatt om struntsaker.

[19] Ordet du understruket för hand med bläck.

Personer:

Alw, Gabriel (1)
Bergman, Stina (287)
Erastoff, Edith (47)
Hedberg, Tor (36)
Magnusson, Charles (11)
Negri, Pola (2)
Orska, Daisy Maria (3)
Shakespeare, William (16)
Sjöström, Cajje/Gujje (24)
Sjöström, Victor (118)
Stiller, Mauritz Moje (42)
Strindberg, August (34)
Tidblad, Inga (1)
Wedekind, Frank (4)
Wilde, Oscar (4)

Verk:

Blindfilmen/Kärleken och döden, filmförslag (8)
Eld ombord/Sjönovellen, film (25)
Ryskt, filmförslag (10)

Adressat:

Sjöström, Victor (68)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA