472. Stina Bergman

[Köpenhamn] 4/11 [1922]

Jo, monsing,^[1] det gick nog som du hoppades. Resan blev mycket långsam, och Göterborg blev mycket långsamt, och dan därpå blev mycket långsam och dan därpå blev mycket långsam. Men i dag har jag börjat arbeta.

Jag har nu tänkt igenom A.C.^[2] och verkligen fått en film av den – som jag hoppas rätt lustig. Innan den är färdig reser jag väl knappt härifrån. Fast här är grått –

Och jag är trött. Jag sover inte utan ibland ligger jag och grinar för att jag inte kan sova. Sent kommer jag ju i säng, vaknar lika tidigt för det. Och här är grått och grått.

Jo, nog hade väl Nils^[3] velat följa med – om någon bjudit honom. Förrästen höll han på att prata ihjäl mig. Jag tror nästan det var han som pratade tröttheten på mig. Jag har varit på en chrysantemum-utställning, som var det praktfullaste jag någonsin sett. Och i går kväll var jag och såg vår gemensamma vän Jessen spela en gammal skolmamsell i en urusel revy. Hon var ju rätt lustig, fast inte något vidare. I kväll ska jag försöka lägga mig i tid – om det nu verkligen ska vara någon idé.

Om jag nu hade berättat filmen för dig så kunde du ha kommit ihog den i morgon och berättat den för mig. Hur ska jag kunna komma ihog –?

Nu ska jag gå och äta middag. Ajö – –

Jag skriver ett kort till mamma^[4]

[Handskrivet tillägg upp och ned vid ingressen:] Vet du vad – det är hemskt att vara så som jag nu. Du kan godt kosta på dig att tycka synd om mig.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.