Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


474. Victor Sjöström

Köpenhamn den 12/11 XXII

Kära du, till 50% är det bara höstsjuka. Himlen mörknar och tankarna bli skumma; tröttheten efter sommarkampanjen blommar i skumrasket. Men få människor har det nog så bra ställt för sig som du – i alla avseenden. Om du bara inte låter dem prata ihjäl dig och damma ned din själ med en massa fåniga funderingar.[1]

Jaså sjöfilmen blev för kort.[2] Det är inte utan, att jag inte hade en liten känsla av det, när jag såg den. Men då ju omtagningarna verka inte så lite förvirrande, vågade jag inte lita tillräckligt på denna känslas riktighet för att säga något. För så vidt jag kan se – vi taltes vid nyss, så jag har ju inte hunnit fundera så mycket på saken – bör det väl inte möta stora svårigheter att sätta in en ”Dick-historia”[3] mellan förspelet och skeppet. Du sa: någonting rörande. Godt och väl, men jag undrar om det icke samtidigt bör ha en smula komisk touche? Det skulle väl inte skada denna rätt tunga film. Man kunde t.ex. tänka sig, att Dick, som har det svårt, stöter samman med en god och mullig men något till åren kommen änka vilken välvilligt tar hand om honom en smula men vars välvilja snart får en värme, som kommer den bålde sjömannen att förfärad fly ut på havet – söka sig ny hyra till varje pris. Det skulle naturligtvis inte vara någon grov komik, tvärtom, men en liten dragning på smilbandet just där skulle bestämdt inte skada. Samtidigt borde hans karraktär framställas i god dager. Nå, det här är ju blott hastiga funderingar och nu låter jag dem vila tills jag fått ditt telegram. Men en annan sak! Vore det inte möjligt att skjuta in ett par tre bilder av det skeppsbrutna manskapet? De behövde nog inte vara med alla (ifall du har svårt att samla dem) men två eller tre. Jag tror att det skulle förstärka intrycket av själva skeppsbrottet, som nu drar förbi i nästan väl hastig takt. Vad säger du? Jag tror i alla fall att jag försöker tänka ut några bilder så kan du göra med dem, vad du vill. Jaha, min gubbe lilla – och skulle vi inte sen redan nu kunna bestämma oss för den tidpunkt, då sjöfilmen skall vara avslutad? Ska vi säga på hösten 1939? För att vi redan på våren 1940 skulle kunna börja med något nytt – – – –

Anna-Clara[4] är nästan halvfärdig och skulle kanske varit helfärdig om jag inte måst kasta om mina planer. Jag råkade nämligen titta ett tag i jordens sorgligaste och hemskaste bok – almnackan. Och si, då upptäckte jag att vi ha ungefär sex veckor till jul. På dem skulle jag resa omkring i Schweiz, Italien, Frankrike, vila och roa mig hejdlöst – samt skriva två filmer. Nej det gick inte. Endera måste jag bryta mitt löfte att jula hemma – vilket med min mors nuvarande hälso- och själstillstånd ej lät sig försvaras. Eller också fick jag välja mellan vila och arbete. Resultat: Avbestälda kontinent-biljetter och upprättande av det gamla wigwammet[5] i Skodsborg. Arma nu min skrivmaskin och arma mig! Och hur ovänligt det än kan låta, så måste jag säga er: kom inte till oss! Jag måste isolera mig helt och utnyttja var dag om jag skall hinna något så när vad jag bör hinna. Och vad du gör, så ge inte min adress åt någon utan frågas du så svara vresigt: Skall jag taga vara på min broder,[6] han är i utlandet. Nej, mina timmar äro räknade. Nu ska jag avsluta Anna-Clara med inskjutande av Dick-historien, ifall ditt telegram blir bekräftande. Och sen ska jag hugga i med det där du vet. Och ve då den som stör mig! Till Köpenhamn behöver jag aldrig fara, ty whisky och tobak finns på platsen; maten bärs in i mitt rum och vill jag hänga mig så finns där en stark krok som jag slog in redan förra året. Allting ordnar sig.

Har du hört något om Magnusson och Bonniers[7] kommit överens? Vet du vad? Jag tror nästan att det skall kunna bli en ganska smålustig film. Anna-Clara förståss![8] Ingenting märkvärdigt naturligtvis men en lagom film för kvällströtta människor. Apropos bio så var jag härom kvällen och såg häxan.[9] Och det må jag nu säga inte heller var någonting märkvärdigt. För all del – bitvis mycket bra gjort – men som resultat av två års arbete och två miljoners kostnader minst sagdt enkelt. Och att kalla den för någonting nytt och epokgörande är ju helt simpelt löjligt. Det är en dåligt och amatörmässigt planerad men rätt väl (stundom kanske mycket väl och skickligt) utförd pedagogisk film och det enda nya med den är, att den valt ett ovanligt olämpligt ämne, som i varje fall borde ha lagts på ett annat sätt. Förrästen har jag ju gått och tittat lite på teatrarna. Johannes Poulsen och Bodil Ipsen i den Stundeslöse[10] voro ju ganska muntrande ehuru den gode Poulsen är något enformig i sin chargering.[11] Betty Nansen kör med En Folkefiende[12] och Dagmar[13] med ett billigt men rätt underhållande engelskt stycke, genomgående väl speladt. Det är allt, kan man säga.

Nu ska vi fara till Zoologen och titta på en apa (ja, vad allt kan man inte hitta på, när man är ung och glad!) och så ska vi väl äta middag, antar jag, och sen kommer då äntligen den lilla groggen smygande, tyst och vänlig, god kamrat åt den trötte – fast lite, lite lömsk, kanske. Och så i morgon stå vi bittida upp och draga till klosterlivet i Skodsborg och till skogarna och rådjuren. Gu signe dem.

Nu bidar jag alltså ditt telegram. Och gör mig sen den tjänsten att inte låta några murvlar möka ned[14] ditt goda humör. Ty av godt humör kommer godt arbete. Och dessutom lever du sannolikt bara en gång på denna jorden. Åtminstone som Victor Sjöström med älskad maka söta barn och en absolut förstklassig bil! Hör och besinna! Dessutom hänger ett stort pampigt porträtt av dig i Politikens[15] hall. Kan inte det glädja dig – ja så gör du bäst i att hänga dig själv. I Politikens hall.

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Återigen vädrar Sjöström i brev den 9/11 1922 sin uppgivenhet inför det stressande filmarbetet. ”Ser du, jag har kommit in i en missmods- och osäkerhetsperiod, som gör sig värst gällande om morgnarna, sedan jag legat och kastat mig i sängen och grubblat hit och dit fullständigt resultatlöst. Det är kanske bara leda alltsammans. Jag tycker, att mitt arbete blivit så eländigt glädjefattigt. Förr var det dock då och då en slags fest, och jag kunde ibland känna en välgörande tillfredsställelse, men allt det är borta nu.” Samtidigt omnämner Sjöström för första gången sina planer på att eventuellt resa till USA.

[2] Åsyftar filmen Eld ombord, som Bergman i november på försök kom att utarbeta ytterligare ett antal scener till. I almanackan för den 20/11 står: ”Tillägg till sjöfilm c. 60 bilder slut”. Dagen därpå träffades Bergman och Sjöström i Köpenhamn. Den förre ”läste scenerna, som befunnos bra”. Filmen hade premiär den 5/2 1923. Se för övrigt om filmens tillkomst i brev till Sjöström under det gångna året.

[3] Sjömannen Dick, huvudperson i filmen. Rollen spelades av den engelske skådespelaren Matheson Lang.

[4] Åsyftar manuskriptet till filmen Anna-Clara och hennes bröder, som byggde på en samling berättelser av Hasse Z. (=Zetterström). Se brev 470 till Tor Bonnier den 20/10 1922, not 2.

[5] Som indianerna flyttade sina runda wigwam-tält från plats till plats, så gjorde också familjen Bergman, denna gång till Villa Skodsborg.

[6] Associerar till Kains svar på Guds fråga efter brodermordet: ”Var är din broder Abel?” – ”Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?”, Första Mosebok: 4:9.

[7] Bonniers förlag hade vid denna tid startat ett eget filmbolag – Bonnierfilm. Troligen har inspelnings-rättigheterna till ”Anna-Clara”-filmen diskuterats mellan Bonnierfilm och Svensk Filmindustri, vars filmproducent var Charles Magnusson.

[8] Anna-Clara förståss! – tillfogat för hand med blyerts.

[9] Filmen Häxan producerades av Svensk Filmindustri till dyra kostnader med dansken Benjamin Christensen (1879–1959) som regissör. Filmen blev ett publikfiasko men hade höga konstnärliga ambitioner. ”En annan av de märkligaste och mest fascinerande filmprodukter som den svenska filmhistorien äger. Med en helt unik fördomsfrihet tog Christensen mediets alla till buds stående medel i anspråk för att gestalta något så besynnerligt som en konstnärlig vision av ett vetenskapligt problemkomplex – den psykiatriska bakgrunden till medeltidens häxväsende och dess likheter med vissa vanligt förekommande hysteriska fenomen i modern tid”, skriver Leif Furhammar i Filmen i Sverige, 1991, s 83.

[10] Bergman har i Köpenhamn sett Ludvig Holbergs (1684–1754) komedi Den Stundeslöse och Henrik Ibsens (1828–1906) En folkefiende. Johannes Poulsen (1881–1938) och Bodil Ipsen (1889–1964) var kända danska skådespelare.

[11] chargering – överdrift. Av det fr. verbet charger – överlasta, överdriva.

[12] Regissören och skådespelerskan Betty Nansen (1873–1943) var sedan 1917 chef för den teater i Köpenhamn som bar hennes namn.

[13] Avser Dagmarteatret i Köpenhamn.

[14] möka, dial., mocka/skyffla undan kreatursspillning, dynga.

[15] Den danska morgontidningen Politiken.

Personer:

Bergman, Fredrique (54)
Christensen, Benjamin (2)
Furhammar, Leif (4)
Holberg, Ludvig (2)
Ibsen, Henrik (17)
Ipsen, Bodil (4)
Lang, Matheson (3)
Magnusson, Charles (11)
Nansen, Betty (5)
Poulsen, Johannes (2)
Sjöström, Victor (118)
Zetterström, Hasse Z. (15)

Verk:

Anna-Clara och hennes bröder, film (14)
Eld ombord/Sjönovellen, film (25)

Adressat:

Sjöström, Victor (68)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA