Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


502. Hans Larsson

FIRENZE, Lungarno Torrigiani 1, den 9/5 XXIII

Käre Hans Larsson, Du gör mig så glad, när Du – som nu sist och i julas – sänder mig några ”strödda blad ur tankeboken”! [1] Vad Du ger ut i bokform är mig ju ganska lätt tillgängligt, men dylika smärre uppsatser undgå mig som oftast – skulle jag tro – isynnerhet nuförtiden, då jag mest vistas utomlands.

Vad Du i anknytning till Heidenstams briljanta liknelse säger om ”rustningen” är nog endast alltför sant. Världskriget gav oss jättelika och hemska karrikatyrer av[2] rustningar, som dessförinnan i något mindre överdrivna former återfunnos t.ex. i engelsmännens ”cant”[3] i tyskens dubbelansikte ”gemüth och übermenschlichkeit”[4] i fransmannens ”chevallier sans peur et sans reproche”,[5] i den religiöst-sataniske ryske bonden etc. etc. Vad som förundrar mig är slutet av Din uppsats, där Du nämligen bekänner Din ovillighet att avlägga Din rustning. Käre Hans Larsson, bland mina bekanta i nutid och forntid är Du en av de ”sämst rustade”. Ja, tillgiv mig skämtet!

Men det har alltid förefallit mig, som om Du skulle ha gått ut i livet med en bestämd fast kanske omedveten föresats att genomkämpa det utan ”rustning” – i den mån detta överhuvudtaget kan vara möjligt. I detta som i så många andra hänseenden påminner Du mig om Sokrates – jag har sagt det förr och jag kommer inte ifrån det. Du har gått ut i det allra närmaste naken.

Du kallar den Heidenstamska symbolen klassiskt klar. Jag instämmer men måste tyvärr tillägga ett väsentligt förklenande adjektiv: den är inte bara skön, den är ännu mera förskönande. Jag har i handen en ”saggio psicologio”[6] av L. Battistelli[7] betitlad ”La Bugia nei normali, nei criminali, nei folli,” och vad som häri avhandlas är i själva verket ingenting annat än Din och Heidenstams ”rustning”. Författaren spårar – med en kanske överd[r]ivet skarp blick – ”lögnen” redan i kemiska reaktioner och med mera skäl i de carnivora[8] växternas sinnrika fångstsystem samt i den lägre och högre djurvärldens homokromi,[9] agressiva och protektiva mimetism[10] m.m. m.m. Givetvis är hans lärofader Darwin[11] – och Gud ske pris att denne utmärkte lärare efter alltför många och alltför dumma vantolkningar åter börjar komma till heders – och hans konklusion blir att ”lögnen” alias ”rustningen” är ett av de kraftigaste vapnen i kampen för tillvaron.

Jag ger honom rätt men med en betydande reservation beträffande de civiliserade människorna. För dem tror jag att detta vapen alltmer börjar bliva snarare en dödsfara än en hjälp. Och detta i desto högre grad ju större disproportionen är mellan mannen och ”rustningen”. Ett renodladt fall är t.ex. Cesare Borgia.[12] Hans valspråk – en typisk ”rustning” med den dubbla uppgiften att skrämma fienden och stärka egen och de egnas tillförsikt – var ”aut Caesar aut nihil”.[13] Denna rustning förskaffade honom några tämligen lättköpta segrar men under dess tyngd sjönk ”åsnan i lejonhuden”[14] rätt snabbt ned i det träsk av idiotiska brott och skändligheter som skulle kväva honom. Ju större disproportionen mellan man och rustning är, desto fullständigare brytes mannens moraliska ryggrad. Om en verklig statsman sätter Napoleonshatten på huvudet och sticker två fingrar innanför västen, så kan man kanske tillåta sig att dra lite på smilbandet. Men om herr XYZ intar samma pose gör man klokast i att kalla på brandkåren. Intet som hälst moraliskt band, intet ädelmod, ingen klokhet skall hindra honom från att begå alla tänkbara brott i det vanvettiga hoppet att sålunda motsvara sin rustnings prestige.

Söker jag se djupare i denna sak – och ingen annan ”sak” har varaktigare fängsladt mina tankar – så tror jag mig finna en mening med visserligen stark transcendental bismak: mänsklighetens såväl materiella som idéella strävan går trots alla förirringar ut på att möjliggöra en ”avrustning”. På det materiella området söker vetenskapen, uppfinningarna, arbetet, den sociala lagstiftningen onödiggöra denna förhatliga inkomstkälla som kallas lögn, bedrägeri, bluff, illojal konkurrens etc. etc. Och kan icke – vad det andliga området beträffar – de stora lärarnas visdom, Kristus’, Socrates’, Buddhas, sammanfattas i orden: Känn dig själv och var dig själv?

Naturligtvis menar jag icke en Ellen-Keysk eller rättare pseudo-ellen-keysk ”självhävdelse”.[15] Att vara sig själv är säkerligen inte lätt, men svårare är att känna sig själv. Det förutsätter nämligen ej blott ett logiskt arbete, en analys, utan även vad svårare är, ett moraliskt arbete, en sträng bortrensning av det tillfälliga, det onödiga, det belastande och neddragande, ett arbete som strävar mot fullkomligheten och följaktligen aldrig blir helfärdigt, vanligen knappast påbörjadt, ofta ned-dammadt, nedgrusadt, begravet.

Som sagdt, ”rustnings”-problemet har varit den kanske mest konstanta och centrala punkten i min tankevärld. Jag har berört det i nästan alla mina skrifter. En gång ville jag behandla det något så när utförligt – naturligtvis med min symboliserande arbetsmetod – och skrev ”Herr von Hancken”. För så vidt jag vet (och erinrar mig) har boken funnit en eller möjligen två läsare. Den ene, säkre, var Bertel Gripenberg,[16] som underrättade mig därom i ett brev. Den andre, osäkre, skulle vara – vad tycks? – Fredrik Böök.[17] (Jag sluter mig därtill av den omständigheten att han låtit några sidor ur sagda bok representera mig i en antologi.) Bland de ”professionella läsarna” sände mig Österling en hjärtlig men skrämd hälsning under det att Fogelquist med vänlig oro varnade mig för att fortsätta min vandring på vansinnets brant. Förlåt en mycket närgången och olämplig fråga! Har Du läst boken?

Jag har en vän (själv skulle han antagligen numera säga: hade en vän) som heter Sven Lidman.[18] Ett par år – anno XVIII-XIX vill jag minnas – träffades vi jämförelsevis ofta för att tala om saker som lågo oss om hjärtat. Under dessa filosofiska och religiösa samtal intogo vi ofta nog diametralt motsatta ståndpunkter. Men alltid enades vi i en cardinal sats: mänsklighetens enda ledstjärna och det gudomligas enda fattbara form är sanningen. Att med sina mer eller mindre svaga ögon i allt söka sanningen och att med sin mer eller mindre sluddrande tunga bekänna sanningen, det är en lika enkel som ofelbar levnadsregel.

Sven Lidman har sen dess slagit in, eller snarare kastat sig in på vägar, där jag icke kan följa honom. Kanske har hans blick klarnat, kanske mörknat, jag vet inte. Men jag tror att hans ögon svida, lika ansträngda som mina. Det är inte så lätt att leva, det är nog inte heller så lätt att dö. Men att döden är den stora ur-lögnen, som måste och skall undgås, därom blir jag alltmera förvissad. Då[19] är det också nödvändigt att gå den till mötes och upptaga kampen – utan ”rustning”.

Det här blev ett långt svar på Din artikel och har kanske tråkat ut Dig över hövan? Men jag skriver ju inte så ofta, så Du får väl ha fördrag med min pratsjuka. I höstas hotades Du av ett personligt besök. Jag bodde nämligen några veckor i Skodsborg och var nog starkt betänkt på en Lunda-färd. Men – men – men – det händer så lätt att man kommer olägligt. Eller att man råkar befinna sig i sitt mest igenknäppta harnesk, som blott medger ett goddag och adjö. Och då blir man för mycket ledsen efteråt.

Min hustru och jag har bott några månader i Taormina och havt det mycket bra. Nu ha vi slagit oss ned i vår gamla bostad i Firenze, men blott för några veckor. I slutet av maj återvända vi till vår lilla holme utanför Dalarö. I vår vågar jag nog inte hota Dig med ett besök, men lever jag till hösten så går Du kanske inte så säker för

Din tillgivne

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek.


[1] Åsyftar Hans Larssons artikel ”Rustningen”, införd i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 3/2 1923. Denna utgår från en symbolisk scen i Verner von Heidenstams roman Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Essän blev senare omtryckt i Filosofiska uppsatser, 1924.

[2] Överstruket oläsl. ord.

[3] eng., cant, humbug, cliché.

[4] ty., gemüth, sinnelag, lynne, gemyt; übermenschlichkeit, övermänsklighet.

[5] fr., chevallier sans peur et sans reproche, riddare utan fruktan och tadel, fr. talesätt efter en hederstitel för medeltida riddare.

[6] ital., psykologiskt belägg/bevis.

[7] L. Battistelli, La Bugia nei normali, nei criminelli, nei folli. Den italienska titeln i fri översättning: Lögnen hos normala, kriminella och galna.

[8] carnivora, ital., köttätande.

[9] homokromi, biol. term, skyddande likhet med omgivningen.

[10] mimetism, skyddande förklädnad hos djur. 

[11] Charles Darwin (1809–1882), vars revolutionerande verk om det naturliga urvalet On the Origin of Species (1859) alltid varit föremål för diskusssion.

[12] Cesare Borgia (1475–1507), son till renässanspåven Alexander VI Borgia (1431–1503), var en mäktig kondottiär, känd för sin makt- och praktlystnad och sin grymhet. Cesare Borgia utgjorde en idealgestalt för Niccolò Machiavelli (1469–1527) i hans verk Il Principe, som Bergman översatt 1914.

[13] lat., antingen kejsare eller ingenting (allt eller intet). Yttrande av Cesare Borgia syftande på Julius Caesar men underförstått på honom själv.

[14] Går tillbaka på en av Aisopos (500-talet f.Kr.) fabler ”Åsnan i lejonhuden”, där åsnan förklädd i en lejonhud injagar skräck i de andra djuren.

[15] Se brev 338 till Hans Larsson den 3/6 1918, not 7.

[16] Den finlandssvenske författaren Bertel Gripenberg (1878–1947) skrev den 15/3 1921 en mycket uppskattande recension av romanen Herr von Hancken (1920) i Svenska Tidningen, Helsingfors, under rubriken ”En märklig bok”. Gripenberg fängslas av Bergmans rika persongalleri i såväl Komedier i Bergslagen som senare i Herr von Hancken: ”Det är Hjalmar Bergmans stora och hemlighetsfulla konst att blåsa en levande ande i de mest osannolika komedifigurer – och hans komedier snudda hela tiden vid tragediens rand, där de icke överskrida den, såsom ofta sker.” Han prisar Bergman framförallt som språkkonstnär: ”Jag vågar påstå, att sedan Strindberg ingen svensk författare behandlat svenska språket med sådant mästerskap som Hjalmar Bergman. Och hans språk är hans eget, fött i samma hemlighetsfulla djup som det skapande geni som framfött kapten von Hancken, tjocke Jörgen, fru Barbro Backe och prästen Marcurell.”

[17] Till Fredrik Böök (1883–1961) – borgerlighetens kanske främste kulturskribent – hade Bergman ett komplicerat förhållande. Dennes ställningstaganden uppmärksammade han alltid noggrant. Kritiker som Anders Österling (1884–1981) och Torsten Fogelqvist (1880–1941) anmälde boken på ett i allt väsentligt positivt sätt i Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter. Österlings recension av Herr von Hancken var införd i Svenska Dagbladet den 5/12 1920. Han prisar där Bergmans ”burleska mästerskap” men saknar något i teckningen av huvudgestalten. ”Kanske är det en sympatibrist hos författaren; som i smyg återverkar på läsaren?” I Torsten Fogelqvists anmälan återfinns knappast något omdöme, som kan sägas täcka Bergmans referat.

[18] Författaren Sven Lidman (1882–1960) träffade Bergman i Rom 1910. De blev sedan förtroliga vänner och förde under slutet av 10-talet ingående samtal i livsåskådningsfrågor. Se brev 340 till Algot Ruhe den 19/6 1918, not 2. Även mot slutet av sitt liv hade Bergman kontakt med Lidman. I sina minnesord vid Bergmans död berättar denne: ”Jag minns hans röst och vårt sista samtal en novemberkväll i höstas då han ringde upp mig – en ensams och drunknandes röst – en röst som jag aldrig mer skall höra.”

[19] Då ,bokstaven D tillfogad för hand. Täcker en överstrykning.

Personer:

Aisopos, grek. fabeldiktare (2)
Alexander VI Borgia, påve (2)
Battistelli, L. (1)
Bergman, Stina (287)
Borgia, Cesare (2)
Buddha, Siddharta Gautama (4)
Böök, Fredrik (28)
Caesar, Julius (4)
Darwin, Charles (1)
Fogelqvist, Torsten (10)
Gripenberg, Bertel (5)
Heidenstam, Verner von (7)
Key, Ellen (32)
Larsson, Hans (47)
Lidman, Sven (7)
Machiavelli, Nicolò (12)
Ruhe, Algot (43)
Sokrates, antik grek.filosof (1)
Strindberg, August (34)
Österling, Anders (48)

Verk:

Herr von Hancken, roman (8)
Il Principe/Fursten, översättning (10)
Komedier i Bergslagen I–III, romantrilogi (7)

Adressat:

Larsson, Hans (22)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA