506. Victor Sjöström Segholmen den 11/6 XXIII Käre gubbe, här sitter jag på min holme, mer storm och regn omsköljd än nånsin, då Foglarö-bon kommer över och räcker mig ett brev med U.S.A.-frimärken och din trygga handstil! Nå tack för det då. Och nu sitter jag och besvarar sagda Sjöströmska kråkfötter på min veranda, som inte är en gulasch-veranda utan en Appelgrens-veranda.[1] Den karln är ett snille, och ett hederligt snille, vilket kanske är det underbaraste som finns. Han har lyckats göra en hög luftig veranda, fem och en halv gånger 2 och en halv så att dess 54 rutor ej insläppa en pust ens under den starkaste sydväst. Ja, han har med detta mästerverk tätat hela kåken åt oss. Och vad det betyder under ständig storm, hagel, snö – – det kan du möjligen ana. Hatten av för Appelgren och intet vidare snack om gulasch-veranda. Den är obetalbar. Tyvärr även rent bokstavligt taget. Har du verkligen havt det så djäkligt? Men tro, om du skulle havt det så mycket bättre här hemma? Ty även här är djäkligt på margfaldiga sätt och vis. Det försäkrar jag dig. Och du har ju ändå havt tillfredsställelsen att se dina verk uppskattade. Vad du berättade om ’Vem dömer – ’ och ’Eld ombord’ gladde mig förståss. Även i London tycks de ha fått ett entusiastiskt mottagande enligt vad Sv.D, nyligen förtalde. [2] Apropos – du talte häromsistens – som redan börjar bli längesedan – om möjligheten av att göra en Markurell-film[3] i Amerika. Nå, för en vecka sedan tecknade jag kontrakt med Knopfs – efter vad man säger mig mycket aktade – förlag om en amerikansk Markurells-upplaga. Översättningen är visst redan gjord så att jag antar att boken utkommer om någon månad. Intresserar du dig fortfarande för projektet, innebär ju detta en lättnad, då du ju alltså kan sticka boken i vederbörandes händer. Be Edith hålla utkik efter boken. Förlaget residerar i New York. Ja, ty när du får det här, har väl Edith och ungarna kommit fram? Vi sitta och lyssna till stormen och säga: Ja, hur går det nu? Med biffar och schockoladkakor. Men haven är ju stora och vi få hoppas att det är lugnare på deras kant. Den första vi träffade i Stockholm var hustru din och sen gingo vi och sågo på henne i det där stycket, vi var på i München du minns. Edith[4] störde, föll ur ramen. Hon spelade i anda med Münchner-föreställningen under det att hennes kamrater spelade Mosebacke. I alla fall gav vi henne blommor och jag satt efter sista akten och bölade med min hesa röst – jag är nämligen dödligt förkyld – Erastoff, Erastoff. Och den lilla tusan sprang in förståss och neg och var söt. Dan därpå voro vi hemma hos henne och ungarna och då sa hon: Kan ni tänka er, Victor skriver och säger att champagnen inte kommer att hålla sig utan att vi böra dricka upp en flaska eller två men det ska vi väl inte göra? Nej, sa Stina, det ska vi visst inte göra. Döm nu om mitt hjärtelag! Jag sa: Victor är min vän och han vistas långt borta. Skulle jag tveka att efterkomma hans önskan? Gå genast, Edith, och hämta en flaska champagne! Så skedde och vi drucko din skål. På mig kan du lita. Till sist gingo vi ned till tåget för att ta farväl. Där stötte vi samman med Hembergs, Magnusson, Fröberg[5] och blygsam som jag är, drog jag mig i bakgrunden under det att ovannämde sållade godter över ungarna. Men min guddotter Caje gav farbröderna tusan och sa med hög och klar stämma: Var är Hjalmar då? – – Ja, se såna guddöttrar ska man ha! Och nu alltså är hela lilla fågelboet samladt i din bungalow. Må godt. Allesamman. Från Stiller och Charlie[6] kan jag hälsa dig, ty vi lunchade häromdagen på operakällaren. Stiller lär ha åstadkommit ett mycket godt Gösta Berling-manuskript efter vad Magnusson och han själv försäkrat mig. Det tror jag visst. Han skulle sända mig ett ex. påstod han och då får jag ju se. Sina tjugufem roller har han alls inte klara ännu, allra minst Gösta. Den dagen vi skulle luncha tillsamman, hade jag lovat att komma och hämta honom; men min räddsla för hans rysliga tortyrinstrument till bil gjorde att jag ringde upp honom och föreslog ett möte på Operakällaren. Jaså, morrade Stiller lika doft som Charlie, du hade ju lovat att komma hit. Jag skulle visa dig en ung man. Se där, tänkte jag, ha vi ändtligen Gösta Berling. Varpå jag traskade dit. In i salen fördes en ung man med mycket sympatiskt yttre – men allt annat än Gösta Berling. Stiller är vorden galen, tänkte jag, här gäller det att vara försiktig. Jag betraktad[e] alltså den unge mannen, mumlade någonting otydligt, tryckte hans hand och gick ut, följd av Stiller som frågade: Vad tror du? Hur kan du tänka dig, sa jag, att detta helt moderna utseende ska kunna göra sig i kostym? – I kostym är han omöjlig, svarade Stiller, men vad tror du om hypermodern dräkt? – Vad tänker du göra? viskade jag förfärad. Tänker du spela Gösta Berling i hypermodern dräkt? Beställ din likkista! – Gösta Berling? skrek Stiller. Det är ju fråga om hjälten i din film.[7] – Ack kära Mojje[8] den har du misshandlat så att den försvunnit ur mitt minne. Och att den skulle bli en filmatisk realitet förefaller mig mycke[t], mycket otroligt. Nej Victor, nu blir det nog inte fler filmer av mig förrän du skaffat mig det där jobbet i Ämmörrikät. Men då – – annagga – Svennberg[9] har tagit min komedi – när han kommer att spela den, blir väl en senare fråga. Förrästen tänker jag ge ut ett band dramatik[10] till hösten. Om jag lever, vilket torde vara osäkert. Stina sände mig in till stan i förra veckan för att hon och hennes kärring skulle få rasa i fred bland vintersoporna. Nåväl, unge Hjalmar for till staden och råkade tyvärr i dåligt sällskap: Tor Bonnier (gräsänkling!) Axel Törneman, Sigge Sivers, John Lanquist.[11] Vi åto middag, vi gingo på Kristallsalongen, vi superade på Strand. Efter klockan ett fortsattes dryckeslaget i av bemälte Lanquist förhyrd lägenhet på Södra Bergen. I en bil, ny och enligt uppgift tillhörande Bonnier, begav sig sällskapet vid tretiden till Äppelviken, där man stannade vid en villa bebodd av En av de 18, riddaren av K. Nordstjärneorden, fil.d. Anders Österling. Genom hot att eljes få sina fönster inslagna tvingades makarna Österling[12] att stiga upp ur sin varma bädd och endast genom att rikligt förse bandet med nykokt kaffe och sockerskorpor undveko de ytterligare obehag. Sedan makarna Österling ändtligen lyckats bliva kvitt fridstörarna begåvo sig dessa senare i rasande och högst olovlig fart till Sigtuna, dit de anlände, halvt genomförfrusna vid sextiden. Den fridfulla lilla staden väcktes ur sin idylliska slummer, men den isande morgonkylan hade så pass dämpat sällarnas övermod att myndigheterna ej behövde inskrida. Klockan tio såg huvudstaden detta underliga följe återvända. Och hör vidare! När jag om kvällen i ett hemskt humör återvände till min maka på landet, hände mig detta. Jag skulle taga mig en snaps till kvällsvarden; brännvinsskvätten förvarades i en vichyvattenbutelj. Jag slår i och tar med vredgad applomb min snaps men får i stället för brännvin – – koncentrerad ättiksyra! O Victor, måtte något liknande aldrig drabba dig! Slemhinnorna förbrändes, mun och strupe svullnade ihop, jag trodde jag skulle kvävas. I fyra dar kunde jag endast förtära lite silad havresoppa. Nu kan jag äta skrapadt kött också men mår inte särdeles väl av det. Nåja, allt detta berättar jag för dig egentligen blott för att kvarhålla dig på dygdens jämna och fagra stig. Lasten blir aldrig ostraffad. Minns det! Här är så kallt i dag, att man knappt kan sticka näsan utom dörrn utan att nysa. Och om mindre än fjorton dar ha vi midsommar. Och sån här lär hela sommaren ska bli. Ni vet, vad ni gör, ni! Jag beklagar min stackars debuterande svåger Pelle![13] Hassse-Z-filmen[14] t.ex. är ju nästan uteslutande utebilder. Bonniers och Sv. Filmindustri ha träffat en överenskommelse beträffande dessa filmer – men det vet du kanske redan. Sv.F. visade sig ytterst tillmötesgående mot Bonniers och lånade dem en hel del grejor. Det tog dock slut – vid Stillers hemkomst. Nå, han var kanske rädd att själv bli strandsatt om det lånades ut för mycket. Hedquist[15] jobbar också med film. Skulle ha gjort en Albert-Engström-film,[16] vilket dock strandade på Bonniers motstånd eller – om man så vill – på Hedquists ovillighet att göra den för Bonniers räkning. Hedquist frågade mig efter manus. Ånej tack ändå så hjärtligt – En bondstuga i Sverige, säger du. Ja, det är nog inte dumt. Eller en frukt-farm i Kalifornien? Vilket ska vara bäst? Vår lilla väninna, Lisa Gejerstam,[17] som varit i Amerika ett par gånger, dillar alltid om att vi skulle ha en frukt-farm i Kalifornien. Med henne som inspektor. Bondgård – fruktfarm; när man tänker på den ena tycker man bättre om den andra. Men nog förefaller det mig konstigt att ni ska pallra omkring därborta midt i midsommar! Jo, det tycker jag. Va ska Caje och Guje ta sig till utan majstång? Fast far ska väl ändå vara så pass snickare och kransbindare att han kan göra dem en. Någon lärdom och nytta ska han väl ha havt av sitt regissörskap. Det där, att de skulle ta ’Vem dömer –’ till invigningsprogram tyckte jag var stiligt. Äh, du ska se, du ska se – de plockar sig nog fram så småningom. Magnusson[18] sa (vi träffades på stationen, då Edith for) att han inte kunde förstå att så briljanta filmer som ’Vem dömer –’ och ’Eld ombord’ ej blivit mer populära än de blivit. Jag svarade, att det möjligen berodde på hur de skötts – rent affärsmässigt. Men det var han inte med på. Då han, M., läst mina scenarios till Anna-Clara och Norrtullsligan,[19] hade han sagt till Tor: De är utmärkta och jag kan endast beklaga, att Hj.B. inte skrivit lika populära saker för vår räkning. Ja, de snackar och snackar. Hälst med båda ändarna på en gång. Bondgård eller fruktfarm – det är frågan. Nå, late far, är majstången färdig än? God midsommar kära ni! önska vi – [Handskrivet tillägg:] Ajjöken med dig, käre vän HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Appelgren hjälpte Bergmans med olika praktiska sysslor på Segelholmen. Han var deras närmaste granne och till professionen båtbyggare. [2] Se brev 505 till Victor Sjöström den 16/5 1923, not 1. [3] Victor Sjöström hade beställt ett scenario på Markurells i Wadköping samma år som romanen kom ut – 1919. Projektet förverkligades inte. Här försöker Bergman aktualisera det i samband med att en översättning till engelska görs av romanen. Den gavs ut under titeln God´s Orchid på Alfred A. Knopfs förlag i New York, 1924. Översättningen var utförd av E. Classen. [4] Avser sannolikt det framträdande som Sjöströms hustru Edith Erastoff gjorde i Frank Wedekinds lustspel Alla syndares drottning på Svenska teatern. [5] Oscar Hemberg, Charles Magnusson och Einar Fröberg arbetade alla inom Svensk Filmindustris produktionsenhet. [6] Regissören Mauritz Stiller och dennes hund Charlie, uppkallad efter filmproducenten Charles ”Charlie” Magnusson. [7] Filmförslaget ”Ryskt”. Se brev 447 till Victor Sjöström den 18/2 1922, not 5. [8] Smeknamn på filmregissören Mauritz Stiller. [9] Skådespelaren Tore Svennberg (1858–1941), Dramatenchef 1922–28. Komedin är det nyskrivna skådespelet Swedenhielms, utarbetat under vårvintern 1923 i Taormina. Där läste Bergman upp manuskriptet för Martin Lamm (1880–1950), som vid den tiden satt i Dramatens styrelse och som tydligen uppmanat honom att sända in pjäsen till Nationalscenen. Se brev 501 till Martin Lamm den 1/5 1923. Teaterns dramaturg, författaren Bo Bergman (1869–1967), skrev ett utlåtande daterat den 10/9 1923 och tillstyrkte ett uppförande: ”Hjalmar Bergmans komedi ´Swedenhielms´ gör vid läsningen ett friskt och medryckande intryck och det förefaller mig som scenen här skulle ha åtskilligt att ta vara på.” [10] Samlingsvolym med dramerna Spelhuset, Porten och Vävaren i Bagdad, 1923. [11] Bokförläggaren Tor Bonnier, konstnären Axel Törneman (1880–1925), författaren Sigfrid ”Sigge” Siwertz (1882–1970) och skriftställaren John Landquist (1881–1974). Se brev 507 till Anders och Greta Österling den 11/6 1923. [12] Författaren Anders Österling och hans hustru Greta. [13] Per ”Pelle” Lindberg, Bergmans svåger, som vid den här tiden arbetade som filmregissör vid Bonnierfilm. [14] Filmen Anna-Clara och hennes bröder, byggd på stoff ur Hasse Z:s samling av berättelser, bl.a. en med samma namn från 1917. Filmen spelades in sommaren 1923 i Per Lindbergs regi för Bonnierfilm. Den finns inte bevarad. Se brev 474 till Victor Sjöström den 12/11 1922, not 4. [15] Skådespelaren Ivan Hedqvist (1880–1935) ägnade sig en kortare tid i början av 20-talet åt att regissera film. Han vann stor framgång både i Sverige och utomlands med filmatiseringarna av Selma Lagerlöfs novell ”Dunungen” och Heinrich Heines verslegend ”Vallfarten till Kevlaar”. [16] Albert Engström-filmen utformades på stoff som Bergman själv valt ut ur författarens produktion. Detta som ett uppdrag för Bonnierfilm. Manuskriptet tillkom i Santa Monica i januari 1924 men ledde aldrig till någon inspelning. [17] Lisa af Geijerstam och hennes son hade Bergmans träffat i Hungerburg bei Innsbruck vid deras vistelse på hotell Mariabrunn vårvintern 1922. [18] Filmproducenten Charles Magnusson (1878–1948) en av cheferna för Svensk Filmindustri. [19] Filmen Norrtullsligan från 1923 bygger på Elin Wägners (1882–1949) roman med samma namn från 1908. Bonnierfilm producerade. I Per Lindbergs regi blev filmen en stor publikframgång. |