Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


507. Anders och Greta Österling

Segholmen, DALARÖ den 11/6 XXIII

Kära Anders och Greta!

Det är mig omöjligt att återhålla ett uttryck av beundran för det upphöjda sätt, på vilket Ni mottogo och genomledo den hemsökelse, som drabbade Er på morgonen den sjette. (Svenska Flaggans Dag!! Snyggt.)[1] Vad bör man mest beundra: Anders’ lugna försök att medelst några stillsamma men med attiskt cyankalium[2] kryddade repliker väcka skamkänsla och besinning till liv hos de fyra besynnerliga individerna? Eller månn Gretas med kvinlig intuition gripna idé att med de läckraste sockerskorpor mildra och lugna sinnen, som kanske icke längre voro motagliga för själslig påverkan? Helt säkert kunde Ni tillochmed i dessa flackande, förvirrade blickar läsa erkänsla för Er sant humana självbehärskning. Och om Ni också förlorade Er nattsömn, så vunno Ni i stället medvetandet om en eminent förmåga  förmågan att med de finaste sociala medel behärska om icke samhällsfarliga så åtminstone samhällsstörande element.

Besinningslösheten är städse sin egen domare och de fyra förvillade men trots allt beklagansvärda individerna undgingo ej sitt straff. I sex långa timmar irrade de arma omkring på landbygden, offer för ånger, ångest, sömnlöshet hallucinationer (mat och dryck). Samma nejder som  om jag inte missminner mig  en gång voro skådeplatsen för den vansinnige och djupt olycklige Erik XIVs tragiska vandring, samma nejder genomkorsades nu av en tragisk bil, en landsbygdens Flygande Holländare.[3] Mästerligt förd av bandets ledare, som ur sitt andliga förfall tycks ha räddat ett visst mekaniskt skarpsinne, var dock denna bil till hela sin karraktär så fullständigt otäckt, att den isande morgonvinden obehindrat kunde fullgöra sin hemska mission. Huruvida någon av de fyra förvillade nödgats med livet plikta för sitt bedrövliga tilltag, är mig i skrivande stund obekant, men jag vet med säkerhet att åtminstone en av dem lidit mycket och att han lider än.

Men låt oss nu lämna dessa arma människor åt deras trista öde! Jag hoppas att Ni mår bra och lyckönskar er till att inte bo på landet. Själv har jag i flyttningen skaffat mig en ganska elakartad förkylning som några dagar hållit mig i sängen. Men den ska väl gå över och vintervädret ska väl också gå över och då blir frågan bara den, om inte Anders’ motvilja mot en Segholmstripp även den kunde gå över?? Så snart stormen lagt sig och vi återfått land- och telefon-förbindelser, kommer Stina att ringa upp Greta. Och ifall dessa båda ytterst betydande personligheter skulle uppgöra en plan, så kan jag väl inte tro, kära Anders, att du ämnar korsa den?

För närvarande ligger jag på mitt sjukläger och läser en indianbok av högt värde. Och det är närmast den, som fört mina tankar till Äppelviken. Inte sant, det var dessa ädla vildars upphöjda och vackra sätt att behandla de själsligt förvillade, det var detta sätt som föresvävade Er, då Ni på morgonen den sjette juni malde, kokade och drucko kaffe? Sålunda tycker jag mig förstå ett stoiskt sinnelag, eljest främmande för vår tid.

Kom nu snart till ön och se hur vi har det!

Er tillgivne

HjB

     Anders! just nu kom Foglarö-bon som överbringare av ett godt budskap, nämligen Ditt brev av den 30/5. Tack! Ditt försök att nedsätta värdet av mina högaristokratiska italienska förbindelser[4] genom att uppräkna några obscyra indiska namn,[5] måhända för stundens behov påhittade och dessutom kanske felstavade, detta försök finner jag klandervärdt. Vidare ser jag, att Du  låt vara i Din gröna ungdom  knyckt en värdefull bok[6] från den stackars, kära, gamla Ellen Key. Jag vill inte göra mig bättre än jag är; dylikt har kanske även jag gjort mig skyldig till. Men sannerligen om jag brukar vidröra det i onödan. Det glädjande budskapet var emellertid Ditt löfte att vid första tillfälle inviga mig i hinduismens hemligheter. Detta löfte av en man  och en hindu!  kan icke betyda något annat, än att Du mycket snart kommer ut till Segholmen! Ske alltså.

D.S.

Maskinskrivet brev.  Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv.


[1] Syftar på en nattlig äventyrsfärd tillsammans med Tor Bonnier, konstnären Axel Törneman, författaren Sigfrid Siwertz och skriftställaren John Landquist. Se brev 506 till Victor Sjöström den 11/6 1923, not 11.

[2] cyankalium, äldre benämning på kaliumcyanid, ett synnerligen giftigt ämne. Bergmans formulering i brevet är en skämtsam förvrängning av uttrycket ”attiskt salt”, ett fyndigt satiriskt skämt.

[3] Alluderar på en sägenomspunnen figur, som till straff för sina illdåd är dömd att för evigt rastlöst segla omkring på haven utan att någonsin nå en hamn. Richard Wagner (1813–1883) har i sin opera med namnet Den flygande holländaren behandlat detta tema.

[4] Syftar sannolikt på Bergmans tidigare, något skrytsamma redogörelse för sina inköp av äldre italiensk litteratur. Se brev 417 till Anders Österling den 26/4 1921.

[5] Sina starka intryck av Indien har Österling skildrat i En fläkt av Indien, 1923.

[6] Syftar på ett brev från Anders Österling den 30/5 1923, där denne bl.a. berättar, att han av Ellen Key fått Bergmans debutdrama Maria, Jesu moder från 1905.

Personer:

Bergman, Stina (287)
Bonnier, Tor (348)
Erik XIV, sv. kung (1)
Key, Ellen (32)
Landquist, John (22)
Siwertz, Sigfrid (10)
Sjöström, Victor (118)
Törneman, Axel (2)
Wagner, Richard (9)
Österling, Anders (48)
Österling, Greta (11)

Verk:

Maria, Jesu moder, drama (28)

Adressat:

Österling, Anders och Greta (1)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA