Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


52. Alma Hedberg

Firenze den 26/12 05

Kära lilla Tante!

Hjärtligt tack för brefvet, som jag fick på själfva julafton – posten har varit litet försenad den sista tiden. Tack lilla Tante!

Och tack för allt arbete med manuskriptet! Lilla Tanten ger sig minsann inte i första taget – åtminstone inte då det gäller andra!

Jag hade ju rakt inte väntat att resultatet[1] skulle bli så lysande, som det – åtminstone i jämförelse med föregående – blef; jag hade öfverhufvudtaget icke väntat mig något resultat alls. Ja, uppriktigt sagdt hade jag glömt hela saken, ända till dess Mamma skref: Alma vill inte skrifva till dig för att inte väcka några falska förhoppningar. Då skref jag mitt brefkort.

Å lilla Tante, det är inte lätt att väcka några falska förhoppningar hos mig nu förtiden. Om så själfva fru Fortuna hedrade mig med ett besök skulle jag allt vilja se hennes prästbetyg innan jag satte henne i högsätet.

Emellertid, lilla Tante, den mannen Koppels bref gladde mig. Icke minst därför att det var så vänligt skrifvet. Det är roligt att träffa en människa som kan kosta på sig lite vänlighet. Och så skönt att slippa undan Bonniers bekymrade beskyddarmin.[2] Måtte jag aldrig behöfva återvända till honom!

Men hvad som väl mäst gladde mig, var Pappas och Mammas glädje. Det är mig sannerligen en stor ljuflighet att åtminstone en gång ha gjort dem något godt. Hvad man iallafall föga sträfvar efter den största glädjen, andras glädje! Måste man då vara far eller mor för att förstå den glädjen? Eller en liten vicemamma[3] med tre stora ungar!

Jag tycker det skall bli roligt att få se min bok. Men jag känner inte ett spår af intresse för dess mottagande, för det omdöme, som skall kastas på den. Om människor förstå mig eller ej har blifvit mig fullkomligt likgiltigt.

Jag har nu endast ett enda intresse, och det är – tänk så märkvärdigt! – intresset för min framtid.

Äregirighet – har jag icke mer; den är bortfilad. Krigslusten har förblödt; dådlusten har jag tappat i ett dike. Att få lefva så lugnt som möjligt – eller kanske rättare omöjligt – det är min önskan. Å, jag skulle bra gärna vilja lefva här nere, lilla Tante, bra, bra gärna! Men jag ser ingen rimlig möjlighet och får väl slå det ur hågen. Så finns det väl ingen annan möjlighet än Amerika; ehuru problematiskt, mycket problematiskt det med. Och Gud ska veta att lusten fattas! Fullkomligt. Jag har ju ej heller mycket klart för mig, hvad jag ska kunna ta mig till i det där otäcka landet.

Men ett har jag klart för mig: till Sverige vill jag icke återvända.

Å den som hade får och bodde i Australien!

Eller pängar och bodde i Italien.

Jo, jo, lilla Tante, de pängarna!

Som Tante vet, håller jag på med min florentiner munk.[4] Det var en förunderlig man, som man måste älska. Han höll före att Guds rike är godhet och kärlek och barmhärtighet. Det hade Jesus lärt honom. Jesus kallade till sig de små judebarnen för att föra dem in i sitt rike; min munk kallade till sig florentiner barnen, som kastade sten och röfvade, han lärde dem att bära bröd till de hungrande. Jesus korsfästes, Savannarola brändes. Å hvad gjorde väl det! Men judebarnen blefvo mördare och de florentinska gatornas barn grepo åter till stenarna.

Och stenkastning är alltjämt Guds rikes barmhärtighet.

Ho, så sorgligt och sant.

Nej det här ska komma till nyår!

Ja, nyår min rara lilla Flicka låt oss hoppas på det! Jag önskar min lilla Alma ett riktigt godt år! Och jag tror nog det blir så för dem som har små fordringar. De stora, dem få vi väl slå af på, inte sant?

Ett riktigt godt nytt år, min kära lilla Tante och hälsa och glädje!

Och i sommar träffas vi på Fågelsång![5]

Många, många hälsningar till gamla Tante[6] och alla men mäst och bäst till min lilla Flicka från

Hennes farbror

Baffe![7]

Och tack för det gamla året och för allt lilla Tanten gjort för mig!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.


[1] Det var genom Alma Hedbergs försorg som Bergman fick kontakt med Ljus förlag och dess chef Henrik Koppel (1871–1934), som lovat att ge ut hans debutroman Solivro, 1906. Se brev 53 till Hugo Christian Andersson den 27/12 1905 och brev 48 till Henrik Koppel omkring den 20/12 1905.

[2] Se brev 45 till Karl Otto Bonnier den 28/8 1905, not 1.

[3] Alma Hedberg kunde som Fredrique Bergmans nära väninna upplevas som vicemamma för de tre barnen Bergman. Själv hade hon inga barn.

[4] Girolamo Savonarola (1452–1498), predikomunken vars levnadsöde Bergman under hela 00-talet trängde allt djupare in i, till dess han slutligen mäktade gestalta det rika stoffet i sin roman Savonarola. En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci, 1909.

[5] Familjen Bergmans sommarnöje.

[6] Alma Hedbergs mor.

[7] Ett av flera av familjens smeknamn på Hjalmar.

Personer:

Andersson, Hugo Christian (17)
Bergman, Claes (45)
Bergman, Fredrique (54)
Bonnier, Karl Otto (87)
Hedberg, Alma (18)
Koppel, Henrik (13)
Savonarola, Girolamo (6)

Verk:

Savonarola, dramautkast (1)
Savonarola. En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci, roman (19)
Solivro. Prins av Aeretanien, roman (39)

Adressat:

Hedberg, Alma (11)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA