555. Märta Lindqvist S. CLOUD S&Oise Boulevard Versailles 48 den 31/5 XXIV Fröken MÄRTA LINDQUIST Red. av SVENSKA DAGBLADET STOCKHOLM Kära fröken Lindquist, tack för Ert vänliga brev! Vet Ni va? Samma dag, som Ni skrev till mig, skrev jag till Er. Tankarna korsades men icke breven. Mitt brev ligger i en rockficka. Jag använder ibland mina fickor som postlådor. Det händer nämligen att posten slarvar bort brev men det gör inte fickorna. Safety first. Vårt short-line-samtal har jag havt i tankarna många gånger, senast när jag här om sistens skrev lite avskedsplock för amerikanska blad. Då försökte jag också att ryta för Er räkning. Men det blev inte något stort rytande. Jag små-röt. Läste igenom och små-rös. Dock finns i mitt inre ett par ord att säga om U.S.A. och jag skulle ytterst gärna vilja säga dem i Sv.D.[1] Men jag vet icke, när jag kan finna form för dem – om i morgon eller om en månad. Vi måste alltså ställa saken sålunda: jag skriver, när jag kan, och sänder Er. Kommer jag för sent, så får Ni helt enkelt sända tillbaka. Är Ni med på det? Av Era artiklar har jag endast läst den om Chaplin. Den var så rolig att jag gärna skulle vilja läsa de andra. Här i stan lär ska finnas ett Sv.D.-kontor fast jag inte vet var. Förrästen finns där väl blott de sista numren. Sjöström ja! Det var också en historia.[2] För alla de förslag vi gåvo Goldwyns och som ständigt möttes med samma svar: mycket bra ur konstnärlig synpunkt, mycket bra också ur ren film-synpunkt – but the story is not commercial.[3] Så tröttnade vi till sist och sa: Giv oss då en story, som ni anser vara commercial. Överhopades med böcker, den ena mer ofilmatisk än den andra, fingo slutligen en, som New York-kontoret särskildt varmt rekommenderade. Den var toppunkten av commercial. Sågo vi varandra in i vitögat och beslöto att tömma den rätt bittra kalken (ty boken var jolmig).[4] Lavede manuskript. Sjöström ordnade allt för inspelningen. Varefter nya ledningen kom och sa: all right – but the story is not commercial. Varpå den bestörte Sjöström genmälte: Jag har ju tagit den ena och allenast, därför att Goldwyns ansågo den vara commercial. Svar: Goldwyns filmer ha sällan varit commercial. Så går det till vid ko-handel. Emellertid är det mycket synd om Sjöström. Han gör stor förlust i tid alias pängar och kanske än större i courage.[5] Är den nya ledningen bättre än den gamla, kan man kanske hoppas något. Kort efter min ankomst rådde jag honom att söka ett annat bolag – nu har han på sätt och vis tvingats att följa rådet.[6] Min hustru är så glad, att Ni minns hennes paj – jag otacksamme hade tyvärr redan glömt den – och nu hoppas hon att få bjuda en så älskvärd gäst paj någon annorstädes på klotet. Och jag skall försöka skära upp den (skär man upp en paj?) med all den finess som kan anstå en gammal f.d. californisk scenario-scribent, nu mera vicomte de Saint Cloud. (Har Ni märkt att en ädel omgivning adlar?) Med hjärtliga hälsningar från oss båda Er Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. Märta Lindqvist (1888–1939) banbrytande kvinnlig kulturjournalist i Svenska Dagbladet. Under signaturen Quelqu´une gjorde hon sig känd för sina inträngande intervjuer med framträdande samtida personligheter. Hon kom tidigt att intressera sig för filmen som konstart och för danskonsten. Hennes första möte med Hjalmar och Stina Bergman ägde rum i Kalifornien vid en middag i parets bungalow tillsammans med Karl Otto och Lisen Bonnier. I brev till Hjalmar Bergman tackar hon den 10/5 1924 för den trevliga samvaron och ”speciellt för den underbara kalla pajen”. [1] Märta Lindqvist hade tydligen vid sitt möte med Bergmans i Santa Monica bett Bergman om en artikel om hans amerikaupplevelser. Behovet att sammanfatta sina intryck av landet i väster växte fram, när Bergman återvände till Europa, även om han ville skapa sig en viss kritisk distans till dessa omtumlande och bittra upplevelser. Han hade dessutom vid denna tid just påbörjat arbetet med romanen Chefen fru Ingeborg. Amerikareportaget förverkligades senare i artikeln ”Funderingar kring amerikansk psyke”, som trycktes den 20/12 1924 i Svenska Dagbladets julnummer. Artikeln blev en satirisk men lekfull uppgörelse med en mentalitet som Bergman avskydde. Han avslutar den med de mångtydiga orden: ”Emellertid förefaller det, som om det amerikanska ´jag själv´ i olycklig grad ´standardiserats´ och alltför ensidigt inriktats på ´framgången´ som det allena saliggörande. Härigenom förkvävas eller tillbakaträngas vissa andra värdefulla egenskaper som äro oundgängliga vid skapandet av en god kultur.” Artikeln är publicerad av Johannes Edfelt i Samlade Skrifter. Kåserier och andra artiklar. [2] Bergman och Sjöström lyckades under de tre månader Bergman vistades i Hollywood aldrig få något av sina tre framlagda manuskript antagna för inspelning. [3] eng., fritt översatt: Men historien är inte ekonomiskt bärkraftig. Bergman reagerar i flera sammanhang mycket negativt just på begreppet commercial. Se avsnittet ”Penningen” i artikeln ”Funderingar kring amerikansk psyke”. [4] Åsyftar en bearbetning av Edwin C. Booths roman The Tree in the Garden, som Stina Bergman kallade för ”en dussinroman om kärlek”. Se brev 551 till Victor Sjöström den 28/3 1924, not 2. [5] Bergman återkommer i flera brev till Victor Sjöström och Algot Ruhe till ordet courage, som betecknar andligt mod och styrka för att söka ge dem större självtillit. [6] Under Bergmans vistelse i USA skedde en fusion mellan Goldwyn Pictures och två andra bolag. Resultatet blev storbolaget Metro-Goldwyn-Mayer Pictures. |
|