Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


558. Tor Bonnier

S. CLOUD, S&O. Boulevard Versailles 48

14/6 XXIV

Kära Tor, du skriver, att Du fått ett ohyggligt brev från min Hustru.[1] Det förvånar mig inte särdeles. Vidare säger Du, att Du fått ett hyggligt brev från mig. Det förvånar mig inte heller. När man har den lyckan att vara gift med var sin Lindberg, så får man nog försöka att vara hygglig och snäll mot varann. Eljest bleve livet för ansträngande.

Mitt porträtt är färdigt. Och Dardell[2] har – för rätt länge sen – lämnat Paris med mig hoprullad under armen. Både Stina och jag tycka mycket om porträttet. Du erinrar dig Strindbergs definition av konst: en kossa sedd genom ett temperament? Nåväl: kossan är sedd genom ett temperament och ett roligt sådant. Någon särdeles stor "fotografisk" likhet finns där kanske icke. Men det är i alla fall likt. Och bra, tillochmed mycket bra. Enligt min enfaldiga åsikt. Som förrästen lär delas av andra. S. t.ex. lär Wettergren[3] – vars kompetens jag ej känner – ha förklarat det vara bättre än Nationalmuseums porträtt av svärfadern.

Nyheterna i Paris känner Du antagligen bättre än jag, som dagligen vaknar och somnar med staden vid mina fötter. Moskwa har avsatt Millerand.[4] Voilá tout. I egenskap av svensk kan det möjligen intressera Dig att få veta att Gustaf[,] Kristian och Håkon[5] tillåtas stanna till den 24 oktober, flyttdagen.[6] Beträffande Georg, Victor och Alfons[7] är ännu ingenting bestämdt.

Inte heller är det bestämdt, huruvida vi ska komma till Segholmen. Det är ett kompliceradt spörsmål. Tyvärr ser jag mig nödd att betala hyran, varför jag har ett starkt känslobetonadt intresse av att utnyttja stugan, verandan, baden. Å andra sidan äro resorna djävligt dyra, varför jag har ett starkt förnuftsbetonadt ekonomiskt intresse att hålla mig vackert stilla. Antagligen får en eller annan tillfällighet avgörandet. Rasch[8] – t.ex. – skriver att vi bör träffas. Olyckligtvis föreslår han som mötesplats Stockholm eller Paris, dit han skall resa för att hästhoppa på olympiaden. Det är alltså ingen vink från ofvan. Du skulle väl inte ha lust att träffa mig? Men det är sant – vi träffades nyligen. Rasch sände mig en bunke fotos från Karl-filmningen. Jag skall låta Dig se dem. Det kommer att glädja Dig att se en film, som Du inte behöver betala. Jag antar, att den kommer att gå på ett par millioner. Dollar.

Sv.D. har skrivit ett par gånger och begärt en Amerika-artikel.[9] Om jag följt Hjalmar Söderbergs[10] geniala råd: att resa dit men inte stiga i land – kunde jag kanske ha skrivit en Amerika-artikel. Jag bör aldrig se, vad jag skall skildra. Jag har skrivit lite för amerikansk press. Det blev mycket dåligt. Jag skulle kabla ett publiceringsförbud, om jag inte litade på min kloke vän Oppenheimer. Han kommer att bespara mig en nesa.

Nu vet jag, varför jag måste resa hem! Jag måste till MrMr Albert Bonnier överlämna min sista bok.[11] 68 kapitel varav 8 redan äro färdiga. Den handlar om en modehandlerska i Stockholm. Utan tvivel har Ni här årets största succes, ty boken blir mycket välskriven och sorglig. Jag gråter, när jag skriver den. Somliga dagar kan jag för tårars skull icke föra pennan. Då ligger jag på soffan och bara gråter. Andra dagar är jag lite gladare. Men när jag tänker på slutet vill jag hänga mig. Det är så synd om henne. Öppna aldrig en modehandel i Stockholm. Inte efter detta.

Det blir emellertid en mycket bra bok. Vad Du ska bli glad! Bjud mig inte på champagne, för jag sätter inte så stort värde på den drycken. Inte i förhållande till priset.

Jag slutar nu detta brev, ej därför att jag tror Dig hava tröttnat på mina nyheter utan därför att jag skall resa till Paris. Jag har inte varit där på jämt fjorton dar. Men i dag. Min hustru behöver en hatt. Plötsligt upptäcker hon, att hon behöver något och då måste jag köpa det. Sådan är livets mekanism.

Din

HjB

Dardel har gjort mig till en smärt man. Jag tycker mycket om Dardel och jag har lovat att bli smärt. Varje kväll kastar jag upp dagens måltider och en del blod. Jag tror, att det är rätta sättet. Smärt genom smärta.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.


[1] Syftar på en skämtsam brevväxling mellan Stina Bergman och Tor Bonnier rörande hennes resebrev från USA för Bonniers Veckotidning.

[2] Konstnären Nils von Dardel (1888–1943). Det dardelska temperamentet slog igenom bl. a. i framställningen av Bergman som en elegant, smärt dandy – ett ideal för denne konstnär – rökande en utsökt lång kritpipa för cigaretter. Någon verklighetsillusion har inte i första hand eftersträvats, om man får tro samtida fotografier. I brev till modern den 11/5 1924 berättar Bergman, att han för Dardel framhållit, att han mer värdesatte ”skönhet” än porträttlikhet. Dardel tycks ha tagit honom på orden. Stina Bergman berättar målande i ett brev till svärmodern, Fredrique Bergman, den 12/6 1924, att porträttet är färdigt: ”Jag var fasligt rädd för hur Dardel skulle ställa till Hjalmar. Han är ju expressionist eller futurist eller vad det kan vara och rör sig alltid med underbara färger och vansinniga former. Men porträttet är väldigt lyckat i trots av att han har blågröna ögon i ljusgröna ögonvitor, senapsgul skjorta med vita fläckar, erggrön kostym mot mattblå bakgrund. Men det är mycket karaktäristiskt och ögonen äro brillianta. De riktigt lysa av finurlighet och intelligens. [- - -] Den gode Dardel föreföll att vara lite förälskad i Hjalmar, han sken över hela ansiktet när han tittade på honom. [- - -] Men det är en festprisse av första ordningen och super som en borstbindare och det är ju inte bra. Men det må vara hans ensak.” Se brev 554 till Tor Bonnier från slutet av maj 1924.

[3] Erik Wettergren var vid denna tid amanuens vid Nationalmuseum. Hans uttalande syftar sannolikt på ett porträtt av Dardels svärfar, författaren och zoologen Axel Klinckowström (1867–1936).

[4] Den franske presidenten Alexandre Millerand (1859–1943), som p.g.a. att han i alltför hög grad försökte lägga sig i politiken tvingades avgå från sitt ämbete i juni 1924, sedan socialisterna vunnit valet. Bergman misstänkte tydligen att Kreml hade ett finger med i detta maktspel.

[5] Humoristisk anspelning på Sveriges, Danmarks och Norges dåvarande kungar: Gustaf V, Christian X och Håkon VII.

[6] den 24 oktober, flyttdagen – den dag, då tjänstefolk enligt 1833 års legostadga ägde rätt att byta arbetsgivare. 

[7] Anspelning på Englands, Italiens och Spaniens dåvarande kungar: Georg V, Viktor Emanuel III och Alfons XIII.

[8] Herman Rasch, chef för AB Historisk Film och initiativtagare till att Hjalmar Bergman fått uppdraget att skriva manuskriptet till Karl XII-filmen, som vid denna tid spelades in. Ett önskat möte torde ha gällt Bergmans medverkan i en andra del av filmen.

[9] Bergman skrev en artikel om sina amerikaupplevelser: ”Funderingar kring amerikansk psyke”, tryckt i Svenska Dagbladet den 20/12 1924 (julnumret). Omtryckt av Johannes Edfelt i delen Kåserier och kritiker i Samlade Skrifter.

[10] Författaren Hjalmar Söderberg. Se brev 541 till Tor Bonnier den 31/1 1924, not 10.

[11] Åsyftar arbetet med den blivande romanen Chefen fru Ingeborg, som påbörjades i S. Cloud under juni månad 1924, innan Bergman i början av juli beslöt att resa hem till Sverige, eftersom hettan i Frankrike kändes alltför pressande. Romanen avslutades på Segelholmen under perioden den 1/8 – 14/9 1924. I profetian om bokens framgång fick Bergman rätt. Mottagandet av romanen blev genomgående mycket erkännsamt. I sin recension i Dagens Nyheter framhöll Torsten Fogelqvist (1880–1941) den 18/11 1924: ”Hans psykologiska kåserier forma sig ibland till levnadsvisdomens aforismer.” Denna värdering vidareutvecklar han: ”Hjalmar Bergman har en glimt av Montaignes brutalt ärliga skepsis och relativism, han har andats samma den mänskliga otrygghetens atmosfär, som skapade Pascals ångestjagade Tankar, och han har någon gång som Swift i bister, ehuru lekfullt dold misantropi vänt människorna ryggen och gått till hästarna i stallet för att slippa den vämjeliga människolukten. Men denna pessimism är inte steril, den är trots allt, mänsklig och i sin mänsklighet också fruktbar, ja, ibland t.o.m. frodig.” Speciellt glad var Bergman troligen över Klara Johansons (1875–1948) anmälan i Tidevarvet, nr 49, den 6/12 1924: ”Här försiggår ingenting trådrätt och beräkneligt, envar av de brådstörtade vändningarna bringar en syrpris, och likväl skönjer man till sist en meningsfull ödeslinje.” Hon tillägger, att huvudgestalten har ”tyg till en antik sorgespelshjältinna” och därigenom avviker från dagens moderna varelser. ”Ja, jag tror sannerligen att han [författaren] ett ögonblick blottar sitt hjärta vid den tragiska modehandlerskans lik i snödrivan.” I brev från Ellen Key den 12/1 1925 tackar hon ”för den mig mycket gripande, betydande boken.[- - -] Jag anser att denna bok är en av Era allra betydligaste och sann in i det sista.” Fredrik Bööks ställningstagande framgår av brev 567 till Tor Bonnier den 24/11 1924, not 3.

Personer:

Alfons XIII, kung av Spanien (2)
Bergman, Fredrique (54)
Bergman, Stina (287)
Bonnier, Tor (348)
Böök, Fredrik (28)
Christian X, da. kung (1)
Dardel, Nils von (2)
Edfelt, Johannes (46)
Fogelqvist, Torsten (10)
Georg V, eng. kung (1)
Gustav V, sv. kung (5)
Håkon VII, no. kung (1)
Johanson, Klara (7)
Key, Ellen (32)
Klinckowström, Axel (1)
Millerand, Alexandre (1)
Montaigne, Michel de (1)
Pascal, Blaise (1)
Rasch, Herman (38)
Strindberg, August (34)
Swift, Jonathan (3)
Söderberg, Hjalmar (17)
Wettergren, Erik (16)
Viktor Emanuel III, ital. kung (4)

Verk:

Chefen fru Ingeborg, roman (21)
Funderingar kring amerikansk psyke, kåseri/kritik (4)
Karl XII, del 1, film (32)
Karl XII, del 2, film (21)

Adressat:

Bonnier, Tor (239)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA