Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


570. Herman Rasch

SKODSBORG den 5/12 XXIV

Käre Herr Rasch, jag skyndar att besvara Edert vänliga brev.[1] Edert förslag att ej sända filmen till utlandet utan att ha fullföljt den till kungens död tror jag vara synnerligen berättigadt. Ej heller tror jag det vara omöjligt att åstadkomma en antaglig avslutning på tio à tolv hundra meter. Likvisst måste jag ju tillägga att jag ännu ej hunnit sätta mig in i saken. Så mycket är dock säkert att vi måste tänka oss en högst väsentlig nedskärning av vad vi förut tänkt oss ”taga med” av historiska händelser. Vidare torde det bli omöjligt att införa nya ”privat-personer” av betydenhet. Det gäller således att spinna vidare på första delens ”privat-historia”[2] och här möter nog den största svårigheten. Oöverkomlig hoppas jag dock att den icke skall vara. Kunde man inlägga en helt liten, halvt komisk, halvt rörande roll – kanske bygd på knektapojken som i första delen vattnar kungens häst – tror jag att det skulle verka mycket välgörande. Men som sagdt, jag har ju ännu ej havt tid att sätta mig riktigt in i saken. Emellertid skall jag gärna åtaga mig uppdraget enligt de linjer, som Ni i Edert brev framlagt, om Ni alltjämt så önskar. Kanske vill Ni med ett par rader bekräfta att så är fallet?

Vi hoppas, att Er hustrus hälsa åter är tillfredsställande och att Ni båda snart kunna infria ett löfte, som mycket gladt oss! Jag behöver kanske inte påpeka, att ett personligt sammanträffande mellan Er och mig skulle ha stor betydelse även för filmen. Hur det nu är, så diskuterar man ju en sak bättre muntligen än skriftligen. Alltså, slutar jag med att använda detta landets språk och säger: paa gensyn!

Eder förbundne

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.


[1] Detta brev från Rasch – den 3/12 1924 (enligt almanackan) – är inte bevarat, men utgjorde tydligen en bekräftelse på de begränsningar av stoffet för den andra delen av Karl XII-filmen, som han och Bergman beslutat om vid ett möte i Skodsborg. I ett senare brev den 27/12 1924 anger Rasch, att regissören John W. Brunius önskade att det nya manuskriptet inte skulle innehålla mer än max 500 scener. Dessutom diskuterar han några detaljutformningar av vissa sekvenser som berör de rent fiktiva avsnitten i filmen. Bland annat framför han personliga betänkligheter mot att låta den äldste medlemmen av familjen Ulfclou (emellanåt benämnd Ulfclo alt. Ulfklo i korrespondensen) ”representera missnöjet i Sverige mot Carl XII”. Rasch ansåg att det var de högre ämbetsmännen och adeln som var kritiska, varför det bjuder honom emot ”att göra ´bonden’ Ulfclou till exponent för detta missnöje”. Att folket – som merparten av biopubliken kunde identifiera sig med – skulle visa sig förstående för kungens militära aktioner, medan adeln skulle stå för intrigerna mot kungen, var tydligen hans nationellt propagandistiska tanke.

[2] Avser de fiktiva element som skildrar medlemmarna av familjen Ulfclous skiftande öden.

Personer:

Brunius, John W. (25)
Rasch, Herman (38)

Verk:

Karl XII, del 1, film (32)
Karl XII, del 2, film (21)

Adressat:

Rasch, Herman (24)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA