64. Hugo Christian Andersson Paris 8/5 06.[1] Har idag mottagit min kära Hugo Chrs bref, som tagit sig en liten tripp till Örebro. Sen brefvet skrefs, har man sagt både ondt ō godt om min bok.[2] Hvarken det ena eller det andra har imponerat särdeles på mig. Men det gladde mig att läsa Ditt bref. Det gladde mig mycket. Ty hur det är något stöd behöfver man – och man söker ō finner det hälst hos dem, man sätter värde på. Och på hvars omdöme, man litar. Tack för Ditt bref! Hälsa Eva Katinka ō de små. Det ska bli mycket roligt att träffa Er igen. Din vän Hjalmar Bergman kallad Baffe.[3] Reser om fredag till Ems. Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Kortet är adresserat till Monsieur le Docteur Hugo Chr. Andersson. [2] Romanen Solivro, som skrevs under förra hälften av 1905. Kritiken var för att gälla ett förstlingsverk inte alltför nedslående, även om författarens brist på livserfarenhet framhölls. Litteraturkritikern Fredrik Vetterlund (1865–1960) skrev i Aftonbladet den 27/4 1906: ”Men genom sin lyriska förtätning, sina målningars drömartade suggestiva styrka, sin fläkt av människoöde är ‘Solivro’ dock en, jag törs säga, betydande och överraskande bok.” Oscar Levertin (1862–1906) framhöll i sin recension i Svenska Dagbladet den 26/5 1906: ”Men vinnande och intagande förblir dock den vackra sagan om ‘Solivro’, själfull och självständig i själva stilen med dess ungdomliga skimmer och behag.” [3] Ett av ett flertal smeknamn på Hjalmar i den bergmanska familjen som över lag hade förkärlek för smeknamn. |
|