692. Johannes Edfelt[Berlin 12/10 1926][1] Kära du,[2] jag fortsätter att kalla dig du, hur mycket det än må förarga dig. Det är de äldres privilegium att förarga ungdomen. Sen jag läst din Konsert förvånar det mig att du inte förstod varför jag den gången ville ha någon vid min sida. Vad vet du då om människor? Vad har du att berätta? Du skriver att du läst lite av livets latin. Kära barn det har jag gjort de sista tre hundra åren utan att komma särdeles långt. Jaja, tro nu inte att det är någon snäll spiritistisk farbror, som skriver. Vad jag säger är sant och min sanning är bittrare än själavandring. Varför din fantasi plötsligt tillkallar herrar doktorer Freud och Adler[3] förstår jag ej. Men man kan inte förstå allt – man skulle bli så väldigt trött. Det där du skriver om mitt utseende finner jag vara en onödig elakhet. Tag till regel, gosse, att aldrig vara elak i onödan. Du kan lugnt lämna den saken till de dumma. (Förrästen ber jag få påpeka att det där uttalandet i ej ringa mån minskade ditt etiska patos. Det kom en smula esteticism in i moralkakan.) Summa summarum kära du och du och du och du (har jag förargat dig tillräckligt)?[4] jag tycker att du med mera missförstånd än förstånd bemötte en vandrare som – det kan jag försäkra dig – tämligen sällan finner en huvudgärd. Men vad ska jag göra åt det? Vill du någon gång skriva till mig så skriv: vill du inte så låt bli. Där ser du, hur enkelt och lättfattligt livet är. Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Uppsala universitetsbibliotek. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. Johannes Edfelt (1904–1997), lyriker och essäist, ledamot av Svenska Akademien. Hjalmar Bergman mötte Edfelt vid en tidpunkt då denne sökte sin konstnärliga identitet i sina tre ungdomliga diktsamlingar från 20-talet – Gryningsröster, 1923, Unga dagar, 1925, och Ansikten, 1929. Hösten 1926 när Bergman var i färd med att avsluta romanen Jonas och Helen. En studie över fantasi och ungdom med orden ”Ungdom, älskade ungdom” kom han och Edfelt att av en slump träffas i Uppsala. Mötet blev upptakten till en djup vänskap mellan den etablerade, äldre romanförfattaren och den unge diktaren i vardande. Edfelt framhöll senare i livet gärna sin beundran för Bergmans författarskap, något som motiverade att han 1949–1958 redigerade den kritiska utgåvan av Bergmans Samlade Skrifter, försedd med en insiktsfull kommentar. Se Ulla–Britta Lagerroth, Johannes Edfelt. En författarskapsbiografi, 1993. [1] Datering enligt poststämpel: Berlin 12.10.26. Adressen på baksidan av det bevarade kuvertet: Hjalmar Bergman (tryckt), Paulsbornerstrasse 1, Berlin W., dit han enligt uppgift i andra brev vid samma tid avsåg att flytta den 14/10. [2] Den 21-åriga studenten Johannes Edfelt, som 1923 debuterade med diktsamlingen Gryningsröster, mötte Bergman i vestibulen till restaurang Gillet i Uppsala i samband med en föreställning av Swedenhielms den 26/9 1926 på gamla teatern i Uppsala – Chateau Borowiak. Spontant inleddes ett samtal som efter en lång nattvandring slutade över en grogg i Edfelts studentlya. Bergman gjorde där vissa försök till närmanden. Inför Erik Hjalmar Linder har Edfelt själv kommenterat förloppet och dess konsekvenser: ”Efteråt skrev jag ett brev till Hjalmar, där jag på ett eller annat sätt, och i vändningar som jag efteråt ångrade, tog avstånd från hans beteende. Man kan nog säga att det var ett moraliskt brev, det innehöll ett fördömande av de för mig främmande tendenserna.” Det är detta förkomna brev som Bergman här reagerar på. Han vistades vid denna tid i Berlin och umgicks med sina båda unga vänner och ”fostersöner”, filmskådespelarna Werner Fütterer och Nils Asther. Denna period betecknar han i almanackan bl.a. med de dag för dag upprepade orden, ”orgier sjukdom”. Orden stod tydligen för stor konsumtion av alkohol och droger samt för nattliga besök på den tidens pojkbordeller. [3] Sigmund Freud (1856–1939) har haft en banbrytande betydelse för västerländskt tänkande i och med introduktionen av psykoanalysen runt sekelskiftet 1900. Alfred Adler (1870–1937) samarbetade länge med sin läromästare Freud men skapade senare en egen skola, som han kallade psykoterapi. Freuds och Adlers teorier introducerades i Sverige i slutet av 10-talet och diskuterades livligt under mellankrigsperioden. Bergman kom i början av 20-talet i kontakt med dessa teorier, vilket inte minst framgår i romanen Chefen fru Ingeborg, 1924. [4] Frågetecknet tillfogat för hand. |
|