Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


694. Stina Bergman

[Berlin ca 15/10 1926][1]

Härmed några upplysningar: Fru Lindberg[2] sände på mig Nils[3] – om i medveten avsikt att cocain-förgifta mig vet jag inte. (Men kanske är det dock troligt – man kan ju inte se på den gamla skökan utan att bli lik-förgiftad). I varje fall har hon lyckats rätt bra med cocainet. Nils och jag ha snusat i kapp. Om Nils förrästen ingenting ondt. Han har varit snäll och hövlig. Att han råkar vara en ”degenererad individ” är inte hans fel och inte heller mitt. Men skökan förstår onekligen att välja medel. Nu är emellertid umgänget mellan mig och Nils definitivt brutet.

Den omtalade ryssen har blivit osams med Werner[4] varför vi varken se eller kommer att se honom.

Werner slutligen är samma hyggliga lilla slyngel som han alltid har varit. Det enda jag kan förebrå honom är hans ohyggliga passion för radio* som håller mig vaken till kl 2. Vår samvaro är dessutom tämligen sporadisk eftersom han kör kl halv åtta till arbetet och kommer tillbaka om kvällen någon gång mellan 9 och 1. Dessutom reser han om ett par dar till München för att stanna där omkring en månad. Det finns sålunda ingen särskild anledning att avundas mig mitt umgänge.

Våningen däremot är bra. Nu vill de dock att jag ska flytta in i Jannings våning. Det vore ekonomiskt fördelaktigt eftersom jag skulle få den så godt som gratis. Men varken jag eller Werner ha lust – så vi stanna nog här. Jannings for till Amerika samma dag jag kom. Emellertid äro de ytterligt angelägna om manus.[5] Men jag har intet.

Apropos*[*] det så får D.N. givetvis inte någon novel. Jag har ändtligen! börjat inse att jag skrivit för länge. Tänk att folk skulle behöva 21 år för att trötta ut mig. De ha dock lyckats.

För att vara uppriktig och inte skryta måste jag säga att jag lever i ett utsökt rafineradt helvete. Och att jag då och då knäpper mina händer och mumlar: Barmhärtige tack för att jag fick byta helvete. Först nu på avstånd börjar jag inse, hur jag havt det.

Nåja, cocan får väl hjälpa mig över de värsta plågorna. I övrigt ingenting att tillägga.

Tystnaden, som någon tid omgivit mig, har fullbordat, vad som skulle fullbordas. Jag antar att skökan även därvidlag gett goda råd. Man måste verkligen säga att hon inte levt fåfängligen – hon kan sin sak.

Jag läser genom brevet än en gång.[6] Vad i herrans namn menas med hänsyftningen på en ”behaglig tjänsteflicka”???? Skulle jag plötsligen blivit normal??[7] Det vore i sanning en verkligen oförtjänt[8] olycka. Det vågar jag säga. Och kanske en av de få som jag lyckas undgå.

Kan ni tänka att jag ibland uppträder så temperamentsfullt – en egenskap som ni värderar – på lokaler här i stan att filmjudarna springa till Werner och säga: Presentera oss! Vi måste engagera honom! – Tyvärr komma de små älsklingarna för sent. Eljes skulle ni kanske ha fått en större förmögenhet att böka i om någon tid. Och då hade ju inte heller ni levat förgäves eller havt någon verklig orsak till klagan.[9]

Jag vet inte om det finns kanibaler på Java, men det kan ju vara möjligt. Var snäll och hälsa kopplerskan[10] att hon är en verkligt duktig hund. Hur mycket får hon?

*och för ”små söta flickor”, vilket dock – lyckligtvis – inte håller mig vaken.[11]

* [*]skriver själv till H likaså till Mizi[12]

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Brevet är odaterat och osignerat. Det utgör nummer 1 i den svit av bevarade brev som Bergman skrev till hustrun Stina under perioden oktober 1926 till april 1927. För den 23 september 1926 står det i almanackan: ”Lämnade Segelholmen ō  såg Stina för sista gången.” Tanken var att detta skulle innebära den definitiva skilsmässan. Enligt spridda anteckningar under sommaren hade det vid flera tillfällen förekommit, vad Bergman kallade, ”hysteriska uppträden av Stina”. Vid månadsskiftet juli–augusti hade de tillsammans varit i Berlin för att övervara den tyska premiären på Swedenhielms på Kammerspiele, som Bergman fann ”ohygglig”. De hade då också sammanträffat med ”fostersonen” Werner Fütterer. Sedan Bergman definitivt lämnat Segelholmen, bodde han några dagar på hotell i Stockholm, innan han den 26 september reste till Uppsala tillsammans med Gustaf Muck Linden för att se en uppsättning av Swedenhielms på Uppsala gamla teater. Bergman träffade av en tillfällighet för första gången Johannes Edfelt efter föreställningen. Dagen därpå tog han från förlaget ut 8 000 kronor i form av ett resekreditiv och hade ”sista samtalen med Stina. Hemskt!!!!”. Den 28 september anlände han till Köpenhamn och träffade först Poul Reumert och såg sedan tillsammans med Gösta Ekman den danska filmen Klovnen, där Ekman spelade huvudrollen. Därefter supé med bl. a. ”Gösta och en hans pojke. Sedan det vanliga.” Den 30 september satte sig Bergman enligt almanackan på tåget till Berlin, där han inledde ett häftigt festande med Werner Fütterer och Nils Asther, hans båda ”fostersöner”, som bägge var bosatta i Berlin som filmskådespelare. I almanackan antecknas nattligt rumlande och besök på pojkbordeller. Till sist blir sömnlösheten en svår plåga. Den 24–27 oktober anges en höjdpunkt i rumlandet med de upprepade orden: ”orgier, sjukdom”. Därefter saknas varje anteckning för de följande dagarna. Trots allt detta upprättade Bergman ganska snart efter att han anlänt till Berlin en korrespondens med hustrun, som han skilts från under så dramatiska former. Nästan samtliga dessa brev är odaterade, men kan på olika inre kriterier, med hjälp av övrig korrespondens och vissa almanacksanteckningar tentativt ordnas i en följd. Några brev har tydligtvis gått förlorade. Ett handskrivet, ursäktande meddelande till Stina Bergman omnämns i almanackan den 29 oktober 1926 – brev 703. Dessförinnan hade Bergman hunnit sända iväg två bevarade hatiska brev. Efter den 29 oktober upphör almanacksanteckningarna för 1926. Av Bergmans brev framgår att han vid flera tillfällen erhållit svar från Stina Bergman. Av dessa hennes brev återstår från hösten 1926 endast ett; Stina Bergmans brev I till maken, oktober 1926, vilket återges i anslutning till innevarade brev (694). Det kan ses som svar på det här aktuella brevet och ger liksom hennes brev II–V (återgivna i anslutning till brev 734, 744, 748 och 750 från våren 1927) en kompletterande sidobelysning till det skeende maken återger i sina brev från den aktuella perioden.

[2] Svärmodern Augusta Linderg, Bergmans verkliga hatobjekt vid den här tiden.

[3] Filmskådespelaren Nils Asther, som enligt sina öppenhjärtiga, postumt utgivna memoarer haft en långvarig erotisk förbindelse med Augusta Lindberg runt 1920. Se Narrens väg. Ingen gudasaga, 1988, ss. 28 ff. Denna relation väckte Bergmans svartsjuka och fick hatet till svärmodern att blomma ut. Asther dementerar visserligen denna svartsjuka, men åtminstone på den punkten är hans memoarer knappast trovärdiga. Missbruket av kokain lär Bergman enligt muntlig tradition ha introducerats i av Gösta Ekman eller av den tyske skådespelaren Emil Jannings, som han träffat under sommarbesöket i Berlin 1926.

[4] Werner Fütterer som blivit tysk filmskådespelare. I Bergmans almanacka förekommer namnet Lazow i samband med Werner. Enligt ett brev från Stina Bergman bör namnet vara Anatol Lotzy – den omtalade ryssen.

[5] Under sommarens Berlinbesök hade Bergman tydligen genom Gösta Ekmans förmedling kommit i kontakt med såväl det tyska filmbolaget Ufa som dess framträdande filmskådespelare Emil Jannings. Denne spelade Mefisto mot Gösta Ekman i titelrollen i Ufa:s filmatisering av Faustmotivet. En muntlig överenskommelse hade träffats om att Bergman för bolagets räkning skulle skriva manus till en ny Janningfilm. Denna kom dock att ersättas av en tysk översättning av den s.k. ”Blindfilmen”. Se brev 697 till Tor Bonnier den 20/10 1926

[6] Av sammanhanget i korrespondensen framgår att något eller några brev från Stina Bergman gått förlorade.

[7] Detta är den enda gång Bergman i den bevarade korrespondensen vidrör sin homosexualitet.

[8] oförtjänt – bokstaven j tillfogad för hand.

[9] Detta stycke fick ett kraftfullt genmäle i Stina Bergmans brev I, det enda bevarade brevet till maken från hösten 1926, som återges in extenso efter det här aktuella brevet (694).

Hennes hånfulla sätt att i sitt brev kalla honom clown fick långtgående konsekvenser för Bergman. Denna hennes ”clownteori” ledde så småningom till att han på trots identifierade sig med clownrollen, då han i radio i november 1930 läste clownkatekesen ur sin sista roman, Clownen Jac.

[10] kopplerskan – ett av Bergmans skymford för sin hatade svärmor Augusta Lindberg. 

[11] De två asterisktexterna är handskrivna.

[12] Bergmans tyskspråkiga översättare Marie Mizi Franzos. Vem som avses med H är oklart.

Personer:

Asther, Nils (18)
Bergman, Stina (287)
Bonnier, Tor (348)
Edfelt, Johannes (46)
Ekman, Gösta (38)
Franzos, Marie Mizi (66)
Fütterer, Werner (47)
Jannings, Emil (8)
Lindberg, Augusta (97)
Linden, Gustaf Muck (98)
Lotzy/Lozzew, Anatol (6)
Reumert, Poul (26)

Verk:

Blindfilmen/Kärleken och döden, filmförslag (8)
Clownen Jac, roman (10)
Swedenhielms, drama (64)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Relaterade brev:

Från Stina Bergman till Hjalmar Bergman, brev I.

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA