Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


699. Stina Bergman

 [Berlin ca 25/10 1926][1]

Tack ska Ni ha för Ert brev, ehuru jag måste säga – genast och uppriktigt – att det var mycket dumt avfattadt. Jag skriver till Er detsamma som jag skrev till Upsala-studenten:[2] var inte elak i onödan – lämna det lugnt åt de dumma. (han tog rådet ad notam, gör Ni så ock!)

Vidare: lägg bort att ljuga. Ni är för gammal för det. (Förlåt det oridderliga i uttrycket! Sanningen är ofta oridderlig till det yttre, aldrig i det inre.) Vad Ni svamlar rundt omkring herr Sand[3] etc.etc. orkar jag inte genomläsa. Lögn kan ge en tillfällig vinst men aldrig en långvarig. Ni skriver t.ex.: i Stockholm träffade jag den och den – – – Samtidigt får jag (av Sjöström) veta att Ni träffade den och den andra. Ni har alltså endast lyckats blamera Er genom en dum lögn.

Jag erkänner och bekänner att jag rasat. ”Djävlats” vid bäcken som pilten sa. Men jag gör det knappast längre. Jag har bedt gud taga från mig vreden. Han har svarat: vad vill du sen ha? Jag har sagt: ingenting. Möjligen kan det komma något kort återfall men jag hoppas att det i det hela skall vara övervunnet.

Nu har jag återläst Ert brev – ej utan möda, ty jag måste säga att det är tänkt och skrivet på ett kökslatin som stundom kommer ens stackars hjärna att gnissla! Nåväl, huvudinnehållet i brevet tycks vara Er oro att jag skulle testamentera något till Werner.[4] Men snälla! Ni vet dock att Ni själv stal mitt testamente i Venedig och – antar jag – förstörde det. Och jag är för lat att skriva två. Dessutom skall jag strax lugna Er fast på ett grymt sätt: JAG KOMMER INTE ATT EFTERLÄMNA ANNAT ÄN SKULDER!

Werner har nu varit borta i fyra, fem dar. Jag var verkligen rädd att den totala ensamheten skulle bli ohygglig – men det blev tvärtom.

Ni talar vidare om att använda stimuleringsmedel. För min del använder jag endast bedövningsmedel och det är kanske ock det Ni menar, fast Ni Er vana trogen, använder galna ord. Nåväl, tag en erfaren mans råd – och jag vågar kalla mig erfaren i dessa stycken – låt bli! Det finns ingenting att hämta i bedövningsmedel. Själv har jag redan helt och hållet avstått från cocan;[5] däremot må bekännas att jag förblivit cognac trogen.

Återigen kommer Ni och pratar om pigan. Er dumhet övergår i ren idioti. Härmed följande upplysningar: Pigan har anställts av min värdinna och ej av fru Fall som hitintills vistats i Meran och nu i Wien. Hon pigan[6] är verkligen mycket behaglig – ty hon yttrar till mig aldrig ett överflödigt ord. Hon bestjäl mig men inom rimliga gränser. Vad kan jag mer begära av en piga?

Apropos – vill Ni anmoda någon att sända mig så mycket som möjligt av mina kvarlämnade tillhörigheter? Jag menar givetvis ej möbler och andra lika skrymmande föremål – blott sådant som är lättare att sända. Jag besvärar Er därmed, emedan jag inte vill ha någon ägorättstvist på halsen. Ni får handla efter samvete. I detta sammanhang måste jag påminna om att jag ännu ej återfått Jesus-novellen.[7] Var snäll och sänd den så snart som möjligt, eljes blir det bara obehag för Bonniers, vilka ju dock äro rel. oskyldiga.

Så var det visst ingenting mer. Jag ber alltjämt om min vördnad för skökan och kopplerskan.[8] Det bör inte alls genera Er att fråga, vad hon får. Hon kommer att mysa och spinna som en katta. Samt ljuga. (Kanske tycker Ni att jag på denna punkt är ”elak i onödan”? Jag kan bara säga Er: Ni tar fel. Och Ni skriver att det inte var Ni ”som ropade först”. Ni har alldeles rätt. Vet Ni vem som gjorde det? Skökan ock kopplerskan.[)]

Vem som ropar sist, det får Ni veta. Till sist.

P.S. Har Ni sett hur man skällt ut mig i Upsala med anledning av Frödingsstipendiet?[9] Det bör ge Er en tillfredsställelse och en frist.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Brevet är odaterat och osignerat. Det utgör nummer 2 i den svit av bevarade brev som Bergman skrev till hustrun Stina under perioden oktober 1926 till april 1927. Se brev 694 till Stina Bergman omkring den 15/10 1926, not 1. Det här aktuella brevet förutsätter att Bergman erhållit det enda bevarade brevet från Stina Bergman vid denna tid, vilket återges in extenso i anslutning till brev 694. Med ledning av uppgifterna i not 9 nedan om diskussionen kring Frödingstipendiet i studenttidningen Ergo dateras innevarande brev till tidigast den 25/10 1926.

[2] Studenten i Uppsala avser Johannes Edfelt som Bergman nyligen träffat för första gången och som därefter skrivit ett upprört brev till honom med anledning av ett försök till erotiska närmanden vid detta tillfälle. Se brev 692 till Johannes Edfelt den 12/10 1926.

[3] I en påskrift på Stina Bergmans brev I till maken i oktober 1926 har Signe Lindberg, Per Lindbergs hustru, förklarande skrivit: ”Herr Sand – Lasse Sand, Java. Ungdomsvän till familjen Lindberg.” Syftar på en historia kring ett visitkort med ett manligt namn, som tydligen utlöst Bergmans svartsjuka. Stina Bergman skriver utförligt om detta visitkort i sitt ovannämnda brev, vilket återgivits i anslutning till brev 694.

[4] Bergman hade tydligen under en vistelse i Venedig upprättat ett testamente till förmån för ”fostersonen” Werner Fütterer och Sveriges Författareförening. Se brev I från Stina Bergman till Hjalmar Bergman, bil. 1 efter corpus.

[5] cocan avser kokain.

[6] Ordet pigan är tillskrivet för hand ovanför raden och syftar på Stina Bergmans insinuation att maken skulle vara attraherad av en anställd ”behaglig tjänsteflicka”.

[7] Novellen ”Jesus, dörrtappen och den skriftlärde” som förlaget återlämnat till Stina Bergman, vilket upprört Bergman. Se brev 680, 704 och 708 till Kaj Bonnier, september 1926, den 31/10 1926 och den 5/11 1926 samt brev 693 till Tor Bonnier den 13–14 oktober, not 4.

[8] Bergmans tillvitelser mot sin hatade svärmor Augusta Lindberg.

[9] Frödingstipendiet instiftades 1903 till förmån för skalden. Efter hans död utsågs, efter omröstning i Uppsala studentkår, som förste innehavare Ola Hanson (1860–1925), som innehade stipendiet 1923–1925. År 1926 tilldelades Vilhelm Ekelund (1880–1949) stipendiet. Detta val föregicks av en diskussion i ett par nummer av den uppsaliensiska studenttidningen Ergo, där Karl Thunell hade föreslagit Hjalmar Bergman med hänvisning till dennes ”förbryllande berättarglädje och djupgående människoskildring”. (Ergo nr 12, den 9/10 1926). Förslaget väckte dock omedelbart mer eller mindre bryska mothugg i tre inlägg, där Pär Lagerkvist fördes fram som motkandidat. Ett av dessa var signerat av den blivande litteraturkritikern Holger Ahlenius, som sarkastiskt kallade Bergman för ”en av de skickligaste romanskräddarna på modet” och framhöll att denne ”kan bli läsecirklarnas, låntagarnas och romanslukarnas man, aldrig ungdomens”. (Ergo, nr 13, den 23/10 1926.

Personer:

Ahlenius, Holger (1)
Bergman, Stina (287)
Bonnier, Kaj (20)
Bonnier, Tor (348)
Edfelt, Johannes (46)
Ekelund, Vilhelm (1)
Fütterer, Werner (47)
Hanson, Ola (1)
Lagerkvist, Pär (4)
Lindberg, Augusta (97)
Lindberg, Signe (11)
Sand, Lasse (1)
Sjöström, Victor (118)
Thunell, Karl (1)

Verk:

Jesus, dörrtappen och den skriftlärde, novell (12)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Relaterade brev:

Från Stina Bergman till Hjalmar Bergman, brev I.

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA