733. Tor Bonnier FIRENZE via GUERRAZZI 41 29/1 XXVII Käre Tor! Tack för ditt brev. Att jag på länge inte låtit höra av mig har berott på rena hälsoskäl. Stinas ankomst till Berlin[1] – detta oss emellan sagdt – fördärvade totalt det lilla återuppbyggande av mitt nervsystem som jag trots många vidriga omständigheter lyckats tidigare åstadkomma. Någon möjlighet att skriva brev har inte förekommit. Emellertid har dock en viss förbättring inträtt under den sista veckan sedan vi kommit till ro i en liten rätt trevlig våning, hyrd till den 1 april. Jag håller nu på och slukar belladonna, valeriana och stryknin[2] – administrerade av en viss professor Catalona – så att om någon vecka bör jag vara giftigare än en huggorm. Mitt hjärta lär inte bjuda på omedelbara farhågor men nerverna äro kaputt och jag har fått en nessusskjorta[3] som jag i sömnen söker slita av mig med den påföljd att jag varje morgon dryper av blod. Apropos läkare – vill du göra mig en stor tjänst? Nämligen att ringa eller låta ringa upp min Stockholms-läkare: efterhöra mitt läkarearvode för sistlidna år samt sedan tillställa honom det av mina medel. Hans namn är: KARL EMIL WIDLUND, Hamngatan 1. Han är en mycket hygglig och vederhäftig man – på sin tid Brantings läkare – samt dessutom min kamrat från småbarnsskolan (vi lär ha träffats första gången bakom en soptunna på repslagare Larssons gård, men honom kände du aldrig.) Arvodet borde ju ha betalts redan i början av januari, så jag blir dig väldigt tacksam om du vill arrangera saken. För att nu fortsätta med affärerna så går jag givetvis med på ditt förslag rörande nationallitteraturen[4] – bara inte Böök skriver för illa om produkten. Och lurar du mig på ett korvöre så kommer fan att koka dig i en särskild gryta med många och starka kryddor. Så aktare väl! ”Filmnovellerna” [5] ska givetvis ej publiceras – ha ingenting med litteratur att skaffa.* Däremot blir jag tacksam om B.V.T. längre fram vill visa mig gästfrihet, kanske för någonting i stil med ”Flickan”. (Hon har nu gått i Deutsg. Allgemeine samt skall efter sigende även komma att trippa omkring i Neue Freie och l’Illustration – jag vet dock ej om det är avgjordt.[)] Filmhistorien har råkat alldeles i stagnation. Jannings[6] har gripits av en lika stark Amerikafobi som på sin tid jag och skall återvända så snart Stiller-filmen är slut. Ufa har inte ett rött öre.[7] (Ufa-haus vid Potsdammer lär vara såldt till Kempinsky.[)] Fox-film har visserligen varit mig i faggorna men jag känner dem en smula genom Werners[8] maneger och har föga förtroende. Dessutom utesluter min hälsa för närvarande allt större arbete. Jag kan kanske pillra ihop ett par små noveller för Sv.D. och D.N. som båda ligga efter mig men det är nog det högsta jag kommer till under de närmaste 2-3 veckorna. Sen får jag ju se. Ja nu vet du ju ungefär allt som är att veta om mig. Och det är inte värst att skryta av. Hur har du det själv??? Hälsningar! Din tillgivne HjB Hör du du, idag fick jag kvartalsredovisning från Muck[9] – ej pängar dock – och den gick på sextusen åttahundra men därav tar han då själv något över ett tusen. Är det inte en bra grov provision? *men var snäll ō kasta inte bort dem. [Handskrivet tillägg:] Vill du vara snäll ō ge fröken Stern[10] den nya adressen! Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Inför julhelgen hade Stina Bergman rest ner till Berlin, eftersom maken blivit allt sämre av sprit och narkotika. I brev till Tor Bonnier den 3/1 1927 berättar hon, att Bergman nu kan koncentrera sig på mindre uppgifter ”under kortare stunder” och tillägger: ”Hela hans nervsystem är så skört att man får ta varligt om det ska lyckas över huvud taget att få honom till människa igen. Den här tiden har gått åt till bara sömn.” Paret stannade kvar i Berlin, ”i denna grav där det eviga mörkret varar” till mitten av januari, då de tillsammans reste till Florens. Därifrån rapporterar Stina Bergman i brev till Tor Bonnier den 23/1 1927: ”Här står illa till den ena dagen, bättre den andra och sämst den tredje. Men med tålamod går det kanske med den stora reparationen. Vi söka bostad och jag tror att vi få en i morgon. Sedan blir det väl lugnare.” [2] belladonna, användes som magmedicin; valeriana, allmänt lugnande medel; stryknin, i form av tinktur, användes som uppiggande medel. [3] nessusskjorta– Nessos, en kentaur som Herakles dödat, när denne försökt röva bort hans hustru Deianeira. Kentauerns blod ansågs motverka äktenskaplig otrohet. Deianeira hade försett sig med några droppar därav i sin strävan att bevara Herakles kärlek. Den skjorta som hon dränkt in med blodet visar sig i stället innehålla ett dödligt gift som ledde till Herakles död. Bergman använder sig här av den mytiska berättelsen för att återge den klåda som bemäktigat sig honom, och som långt om länge skulle visa sig vara skabb. [4] Litteraturkritikern professor Fredrik Böök (1883–1961) planlade vid denna tid en fortsättning på Henrik Schücks (1855–1947) serie Sveriges nationallitteratur 1–25 (1907–1911). Tor Bonnier gör i brev den 21/1 1927 Bergman följande förslag: ”Den nya serien, som också redigeras av Böök, skall endast omfatta fullständiga verk, en à två volymer av varje författare, av de ´yngre berättarna´. Av dig skulle det emellertid komma tre volymer då din produktion ju är den största. Böök skall inleda varje volym med en eller två sidor. De tre volymer vi tänkt taga med av dig vore ´Hans nåds testamente´, ´Markurells i Wadköping´ och ´Farmor och Vår Herre´. Tillsvidare behöva vi inget nytryck utan vi kan taga av de upplagor vi just fått färdiga. Någon ögonblicklig fördel för dig betyder sålunda saken ej, men jag tror att vi på detta vis snart kunna sälja ut de upplagor vi ha av dessa tre böcker och att nya upplagor så bli behövliga. Jag är tacksam om Du vill ge ditt bifall.” [5] ”Filmnovellerna” – citattecknen tillskrivna för hand. Eftersom Bergman inte var kapabel att infria ett löfte om en novell till Bonniers Veckotidning hade Stina Bergman föreslagit Tor Bonnier att två tidigare skrivna men opublicerade filmnoveller – ”Labyrinten” och ”De fyra årstiderna” – skulle kunna publiceras i veckotidningen. Det senare manuskriptet publicerades i tidningen nr 8, 1927, och omtrycktes senare i novellsamlingen Kärlek genom ett fönster, 1929. ”Labyrinten” publicerades som följetong i Dagens Nyheters söndagsbilagor den 29/5, 5/6 och 12/6 1927. [6] Den tyske filmskådespelaren Emil Jannings (1884–1950). [7] Det tyska filmbolaget Ufa hade utbett sig ett filmmanuskript av Bergman. Han lät då översätta den tidigare skrivna filmnovellen ”Ryskt”, som på tyska fick titeln ”Mann und Mutter”. Manuskriptet avböjdes dock, eftersom den manliga huvudrollen inte var tillräckligt väl anpassad för den tilltänkte skådespelaren Emil Jannings. Därefter gjordes en resumé på tyska av filmnovellen ”Kärleken och döden”, ibland kallad ”Blindfilmen”, ett projekt som enligt två brev från filmagenten Walter Jannings var aktuellt så sent som 1929, men något samarbete kom aldrig till stånd. Se brev 696 till Tor Bonnier den 20/10 1926, not 2, och brev 721 till Gustaf Muck Linden den 29/11 1926, not 3. [8] Filmskådespelaren Werner Fütterer, en av Bergmans ”fostersöner”. [9] Regissören Gustaf Muck Linden var vid denna tid Bergmans teateragent i Skandinavien. [10] Aina Stern, Tor Bonniers sekreterare. |
|