Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


734. Stina Bergman

[Köpenhamn 25/2 1927][1]

Kära du, tack för ditt telegram och besvär med pänningsaker! I går morse fick jag tusen kr från förlaget, kreditiv-papper samt från banken kreditivbok.[2]

Sedan vi skilts åt gick jag på det K. och såg en föreställning, som jag skulle vilja kalla ”lilas” (ehuruväl Reumert[3] hade ett par ögonblick). Under hemvägen träffade jag en av mina p-bekanta,[4] som fick följa mig til[l] hotellet och sitta på sängkanten till kl 4 då jag fick sömn. Natten därpå gjorde mig Thomsen[5] samma tjänst till samma klockslag.

I förrgår for jag till Petrén.[6] Det blev fiasco. Efter en timslång undersökning sa han: jag tror inte att er kropp är allvarligt skadad men ni måste ovillkorligen in på sjukhus. Mer behövdes ju ej för att jag skulle lägga benen på ryggen. Syfilis uteslöt han (!) men mobiliserade medicinska laboratoriet för att göra en undersökning av mina röda och vita blodkroppar jämte diferentialräkning – befarade alltså en leukomi (samma sjukdom i vilken Törneman och Eva Söderlindh ströko med). Nu har aldrig någonsin någon läkare lyckats bota eller förbättra den sjukdomen, varför jag inte anser mig behöva herr Ps hjälp. Men att jag rödbrusige herre ska anklagas för brist på röda blodkroppar förefaller mig något löjligt.

När Thomsen satt här och snackekede, tog jag – på Petrens inrådan – ej mindre än femtio droppar samt hängde kl 4 ut en skylt på vilken det står Icke Forstyrre, Don´t disturb, Nicht stören, Ne pas deranger. Kl halv åtta väcktes jag av en våldsam knackning. Det var flickan som ville ha backen (brickan på vilken sodavattnet tagit[s] in) därför att hotellet har så få backer! Följden blev att jag måste gå med sömn i ögonen hela dagen.

Nå jag hade ju ingenting att försumma. Med ett il-tel. underrättade jag Petren att jag inte ämnade infinna mig. Vidare hade jag två samtal med Tor[7] som vänligt nog erbjöd sig att komma hit ned och ta lite hand om mig. Då jag emellertid inte fann rimlig proportion mellan hans uppoffring av tid och den ev. nyttan, avböjde jag tacksammast. Vidare var jag på kafferep hos Hjalle[8] som var älskvärdheten själv och bjöd på minst sju sorters småbröd. Vidare uppvaktades jag av herr Sandberg som kanske kommer att följa mig till Berlin – alltjämt i det bedrägliga hoppet att få en film för Gösta[9] (inspelad hos Hemberg Ufa). Vidare uppvaktades jag av herr Olav Föns[10] som anhöll att få vara ”i benägen åtanka”. Kan du begripa varifrån folk fått den uppfattningen att jag kan skaffa dem roller?? Det har lyck[a]ts mig en enda gång nämligen då jag gav Nils[11] den lilla rollen i Vem dömer. Nå, att pojkspolingar kunna falla på den idén – imponerade kanske av mina 98 kilo – det förstår jag. Men en film- och scen-matado[r] som Bastens svärson!

I går kväll gick jag och la mig kl tio, tog tre adalin-tabletter och sov oavbrutet till halv fem då jag ånyo tog tre tabletter plus ett glas samt sov till nio. Klådan[12] tycks dock ha varit svår under sömnen att döma av åtskilligt ”blodvite” så du kan vara glad åt de femtio mil, som skilja oss åt. Apropos så fick jag på D.Kongl. ett förfärligt klådeanfall men som jag inte ville bära mig illa åt, knäppte jag hårdt mina händer och satt som en stenfigur. På båda sidorna hade jag en främmande herre som givetvis ej ägnade mig någon uppmärksamhet – men har du sett på fan! – efter en liten stund börjar båda herrarna klå sig som om de varit fulla med ohyra!

I morgon reser jag alltså till Berlin. Kan Werner[13] följa mig på en månad till Florens, så antar jag att jag reser. Däremot törs jag nog inte ensam göra så lång färd. Jag kan inte säga att mitt kroppsliga tillstånd är särdeles dåligt men min melankoli har tilltagit och hotar stundtals att bli ”piu forte di me”[14] (som soldaten sa om den stora råttan). Det är en sjukdom, svårare än klådan, för den tar ifrån mig allt. Enda botemedlet vore väl om jag ändtligen komme i arbete – förbannade lathund! – och det skulle nog också roa mig att visa Werner Florens. Jag skulle känna mig mallig och vikta mig som en gammal tupp!

Nej nu slut. Hälsningar! Dagens program – hon är halv tolv och jag har bara tvättat mig och druckit kaffe – kommer endast att upptaga ensamma promenader plus något smörrebröd. Jag är vansinnigt trött men det skadar ju inte för en tocken här drönare, som ändå inte gör någon nytta. Visste du däremot vad min melankoli är för något så skulle du se vitt.

Jag har varit rel. hygglig med c.[15] – i natt slog jag ut halva flaskan.

Jag skriver från Berlin så snart något blivit bestämdt.

HjB

[Handskrivet tillägg:] I dag öppnas här en ”Drenge-udstilling”. Kan du tänka dig! Nog får man säga att da[n]skarnarna är et aelskvaerdigt [oläsl].[16] Just då jag kommer hit öppna de en drenge-udstilling! Tro om där finns någon tombola?

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper från Hotel Terminus København.


[1] Datering enligt en almanacksanteckning, som också styrks av fakta ur den tidsmässiga sammanställningen nedan. Brevet utgör nummer 12 i den svit av bevarade brev som Bergman skrev till hustrun Stina under perioden oktober 1926 till april 1927. Se brev 694 till Stina Bergman omkring den 15/10 1926, not 1.

Det sker ett längre uppehåll i korrespondensen mellan makarna från senare hälften av december 1926 till vårvintern 1927. Detta eftersom Stina Bergman till julen rest ner till Berlin för att ta reda på maken, vars tillstånd då var akut dåligt. Hon planerade att så snart som möjligt få honom att lämna den tyska huvudstaden, men det var länge osäkert vem som skulle följa honom till Italien – hon eller pojkvännen Anatol Lotsy. Makarna tog till sist tillsammans Romexpressen och installerade sig i Florens den 18 januari 1927. Vistelsen där blev svår enligt Stina Bergmans utförliga rapporter till modern Augusta Lindberg. En italiensk läkare Catola förklarade att Bergman led av ”alkoholförgiftning”. Hustrun lyckades få maken att acceptera en viss minskning i spritförbrukningen. I likhet med andra alkoholister försökte han dock hela tiden lura henne. Samtidigt fick han mediciner ”innehållande två av de starkaste gifter som finns nämligen stricnin och bella donna. Dessutom brompreparat och andra lugnande medel”. Till en början medförde Florensvistelsen en viss bättring av tillståndet: ”Han talar varje dag om att försöka börja arbeta igen, men det tror jag nog kommer att dröja. Han njuter mycket av att vara här i alla fall och finns det en plats där han trivs så är det ju här. Men han längtar ofta efter alla pojkarna i Berlin som han var så buss med och efter Werner förstås. Och det fastän han erkänner att Berlin var det renodlade helvetet”, meddelar Stina sin mor. Lite bittert konstaterar hon i nästa brev, att hon inte äger tillräckligt tålamod för att vara sjuksköterska dygnet runt, men hon har lovat maken att stanna två månader, så att han skall kunna slutföra ett filmförslag, som han lovat det tyska filmbolaget Ufa. Något resignerat tillägger hon: ”Ska det nu bli någon fortsättning så gäller det att bygga upp hela byggningen på nytt och detta ska jag ensam göra. Och får, hur det än går, bara skäll och ovett till tack. Han menar visst att jag ska trösta mig med att se att det dock är jag som utgör den påle kring vilken han slingrar sig. Men när jag någon gång påvisar detta så förnekar han detta tappert och säger att det är den vanliga lindbergska självförgudningen, som kommer mig att uppfatta saken så lögnaktigt. Han måste till ytterlighet anstränga sig för att stå ut med min person.” Enligt almanackan bröt makarna upp från Florens den 14/2 1927. Den 15/2 tog de in på hotell i München för att den 16/2 anlända till Berlin och hotell Nordland. Den 22/2 reste paret vidare till Sassnitz för att omedelbart fortsätta till Köpenhamn, där de skildes åt på kvällen den 23/2 – allt detta enligt almanackan. Bergman ville tydligen konsultera sin läkare i Lund, professor Karl Petrén, vilket skedde den 24/2. Redan den 26/2 lämnade han enligt en anteckning i almanackan Köpenhamn och anlände till Berlin samma kväll, där han tog in på Hotell Nordland. Jfr brev II från Stina Bergman till maken från slutet av februari 1927. Detta återges in extenso i anslutning till innevarande brev (734).

[2] Enligt brev från Tor Bonnier till Hjalmar Bergman den 28/2 1927 översändes ett resekreditiv på 7 000 kronor till Hotell Nordland i Berlin denna dag.  

[3] Den danske skådespelaren Poul Reumert, som blivit Bergmans vän sedan han med stor framgång tolkat rollen som Swedenhielm senior på Det kongelige Teater i Köpenhamn hösten 1925. Den föreställning Bergman här refererar till avser Edmond Rostands (1868–1918) Cyrano de Bergerac, som med Poul Reumert i huvudrollen gavs vid denna tid.

[4] Pojkbekanta.

[5] Okänd manlig vän som ibland dyker upp i Bergmans korrespondens från Köpenhamn under senare hälften av 20-talet.

[6] Besöket hos professor Karl Petrén i Lund blev misslyckat på grund av Bergmans skräck för att bli inskriven på sjukhus. I ett senare brev luftar han sin misstänksamhet om en ”inspärrningshistoria”. Av almanackan framgår att läkarbesöket skedde den 24 februari 1927: ”Väl emottagen men flydde skamligt.”

[7] Bokförläggaren, svågern och vännen Tor Bonnier.

[8] Författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941), som var bosatt i Köpenhamn.

[9] Skådespelaren Gösta Ekman (1890–1938).

[10] Den danske skådespelaren Olaf Fønns (1882–1949).

[11] Filmskådespelaren och ”fostersonen” Nils Asther, som 1921 tack vare Bergmans vädjan till regissören Victor Sjöström tilldelats en biroll i filmen Vem dömer –.

[12] Klåda besvärade Bergman redan under vistelserna i Berlin och Florens tillsammans med hustrun, som också blev smittad. Så småningom fastställdes diagnosen: skabb. Se brev 733 till Tor Bonnier den 29/1 1927, not 3.

[13] Filmskådespelaren Werner Fütterer, som Bergman kallade sin ”fosterson”. Den gemensamma resan till Florens påbörjades enligt almanackan den 6 mars 1927.

[14] ital., starkare än jag.

[15] Förkortning av cognac.

[16] Otydbar ordsammanställning.

Personer:

Asther, Nils (18)
Bergman, Stina (287)
Bonnier, Tor (348)
Catola, ital. läkare (3)
Ekman, Gösta (38)
Fütterer, Werner (47)
Fønns, Olaf (1)
Hemberg, Oscar (7)
Lindberg, Augusta (97)
Lotzy/Lozzew, Anatol (6)
Petrén, Karl (6)
Reumert, Poul (26)
Rostand, Edmond (3)
Sandberg, A.W. (3)
Söderberg, Hjalmar (17)

Verk:

Vem dömer – /Gudsdomen, film (23)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Relaterade brev:

Från Stina Bergman till Hjalmar Bergman, brev II.

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA