Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


74. Herman Brulin

Örebro den 7/11 06

Tack kära Herman för Ditt bref! Du skrifver just inte ofta, du. Autografsamlarna komma att slåss om Dig. Din namnteckning kommer slutligen att representera oerhörda värden. Jag för min del är förutseende nog att värdera den mycket högt redan nu.

Jag hoppas, Din kropp är i lika godt skick som Din ande, hvars kraft jag funnit oförminskad. Min bok[1] har Du uppfattat så där tämligen riktigt; åtminstone riktigare än någon annan af mig känd. Att uppfatta den riktigt – absolut taget – lär vara omöjligt, skref mig nyligen vår gemensamme vän, den store lille Hans Larsson[2] från Lund. Men hvad Du fattat galet, det är min ställning till pessimismen. Pessimismen är enligt min tanke en secundär sjukdom framkallad af något primärt patologiskt fysiskt eller psykiskt. Man ser ju visserligen rätt ofta, att en människa, som haft stora motgångar, fått en helt och hållet pessimistisk läggning. Men jag tror icke, hon får denna läggning förrän hennes cerebrala lif blifvit allvarsamt rubbadt. En frisk människa är optimist. Hvaraf icke följer att en optimist måste vara en frisk människa. En hel del degenerations typer – särskildt bland brottslingar – äro optimister. Den unge Dostojewski[3] är ett exempel bland många andra.

Nej skulle jag någon gång bli pessimist, min kära Herman, så kan du lugnt anta, att det är något fel på mekaninken.

Förnärvarande tror jag, att lifvet är hvarken snällt eller elakt. Jag tror, att det är fullständigt meningslöst. Men jag tror icke att det i och för sig är a bad business.

Därtill ger det enligt min åsikt allt för stora möjligheter att nå den oskattbara rikedom, som heter glädje. Och med glädje menar jag hvarje fysisk och psykisk kraftomsättning åtföljd af lustkänsla. Lustkänsla i vidsträckt mening, gifvande rum äfven åt en hel del af det, vi dagligdags kalla smärta. Nåväl, det meningslösa slösandet af krafter är för mig lifvets ”mening” och slösandets glädje är dess mål.

Slösarens slutliga bankrutt förklaring borde vara döden. Där har Du kärnan i min åskådning. Den borde vara döden. Men för att komma där hän måste människan lära sig tre ting: att inte ta lifvet så högtidligt; att inte ta döden så högtidligt; att inte ta sig själf så högtidligt. Hon skall se sig själf som ett lekande barn, utsläppt på en i sanning däjelig lekplats. Och leken är rolig och leken är tråkig och leken kan bli pinande ond. Men då ringa klockorna till sömn.

Utan att I blifven såsom barn –

Det är ju alltid svårt att klart framlägga sin lifssyn; den är i själfva verket outtalbar. I samma stund den uttalas förvränges den. Men när Du kallade mig pessimist, ville jag ge Dig några antydningar om motsatsen. Jag har nyligen slutat ett arbete[4] – i mångt och mycket olikt mitt förra men med samma syfte. För mig som författare vore det otifvelaktigt bättre att låta det ligga outgifvet åtminstone tillsvidare. Jag är verkligen ytterst tveksam. Estet som jag är, har jag en ganska svag känsla af hvad folk kallar plikt. Kanske kommer den dock att besegra min tvekan.

Men min goda vän! Hvarför slår Du mig i skallen med att jag inte är politiker? Jag är inte vän af någon styrelseform alls; men skulle jag föredra något så vore det republiken. Fordrar Du verkligen af mig, att jag ska börja arbeta för republik i detta goda gamla land, som jag – det kan icke förnekas – ägnar en viss förkärlek? Tiden är icke mogen, vän Herman. Och inte jag heller. Och hvad krig och andra våldsamheter beträffar, så håller jag mig hälst på behörigt afstånd. Jag är anarkist och estet; min barndomsskola stod i Nazaret och jag har besökt Stoa Poikile’s[5] universitet. Men till Karlberg har jag aldrig sökt inträde.

Skrif gärna bloddrypande bref till mig men begär icke bloddrypande svar.

Och skulle Du en vacker dag få se mig på en flat sten med korsade armar och ben, så förstår Du, att det inte är en galning, Du ser. Utan en ny och förträfflig inkarnation af den oss alla älskelige Buddha.

Huruvida Du under en snar framtid får se mig i mer borgerliga förhållanden, törs jag inte säga. De ha retat mig med teaterhistorier [6] och jag kommer ogärna upp till Stockholm.

Vill Du nu hälsa och framföra min vördnad till Dina Föräldrar.

Och hälsa Dig själf, att girighet är en last och snålhet på autografer rent afskyvärd! Hälsa Dig det från

Din vän

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Riksarkivet.

        


[1] Romanen Solivro, 1906.

[2] Filosofiprofessorn Hans Larsson. Se brev 13 till Herman Brulin den 4/1 1902, not 11.

[3] Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821–1881), som Bergman i brev 322 till Sverker Ek sensommaren 1917, framhöll vara den ende som litterärt påverkat honom – ”av djup och varaktig betydelse”.

[4] Sannolikt romanen Blå blommor, som skrevs hösten 1906.

[5] Stoa Poikile – den brokiga pelargång som låg vid norra sidan av Agora, torget i Athen. Här brukade filosofen Zenon (336–264 f.Kr.) samla sina lärjungar för filosofiska samtal, varför denna tankeriktning fått beteckningen stoicism.

[6] Troligen missräkningen med att pjäsen Förrädare inte kom att spelas på Gamla Dramaten.

Personer:

Brulin, Herman (26)
Dostojevskij, Fjodor (4)
Ek, Sverker (9)
Larsson, Hans (47)
Zenon, antik grek. filosof (1)

Verk:

Blå blommor, roman (10)
Förrädare, drama (9)
Solivro. Prins av Aeretanien, roman (39)

Adressat:

Brulin, Herman (16)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA