Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


745. Stina Bergman

[Florens 15–16 mars 1927][1]

Ja, kära du, nu tror jag att du knappast skulle kunna få de berömda två ruttna lingonen för den herre, som sitter här och skriver. Under de sista dagarna har mitt tillstånd betydligt försämrats. Möjligen beror det delvis därpå att Catola[2] enligt min övertygelse stuckit i mig allt för mycket morfin (ren morfin). Jag förstår inte varför morfin ska vara bättre än alkohol. I tre dygn har jag legat åtminstone tjugu timmar på tjugufyra medvetslös och har under de båda sista dygnen ej kunnat förtära annat än lite mjölk och tre fyra fikon. Följden har ju blivit en betydlig kraftnedsättning. Dessutom kastar jag upp slem i såna massor att jag kan bli tokig av att se dem. Hade jag inte den snälle Guzzio[3] hos mig, så vore jag redlös – men han hjälper mig på bästa sätt. Blott att han irriterar mig ibland genom att sitta och titta på mig i smyg med en blick som rätt tydligt säger: snart är det slut. (Förrästen har jag två gånger hört folk på gatan viska till honom: E malato il signore?[4] – och han viskar tillbaka: Ma molto, molto. – Så det tycks synas på utanskriften. Ja, ja, det känns även en smula innantill.

Apropos utanskrift – kan du tänka dig att Werni[5] gett sig i väg!! Under så att säga tragi-komiska omständigheter. Saken är denna: I Berlin hade han förhållande med en film-maduska som heter Granada eller Granata. (Jag har aldrig sett henne.) Nåväl, när vi skulle fara sa[6] såväl herr och fru Lehman,[7] som ock pojkarna: Så utmärkt att ni tar bort Werni för någon tid, så bryts kanske det där förhållandet som är ytterst skadligt för honom. Väl, jag tänkte inte mycket på saken men nu ville det sig så – i förrgår – då jag ligger morfinbedövad av Catola och då jag sändt ut de båda pojkarna, då vill det sig så att Inez, den åsnan, väcker mig för att lämna ett brev åt Werni. Jag ser att det är märkt G.G. (kvinsets initialer) jag blir förargad – morfin rusig – och tänker: Ska den djävla kärringen inte kunna låta pojken vara i fred ens här! Varpå jag kastar brevet i klosetten. Mindre väl handlat, det medger jag gärna, men man får betänka att jag redan fått min tredje morfin för dagen. Efter en stund kommer pojkarna och då mumlar jag minneslö: Werni, du har fått ett brev. Därefter insomnade jag och sov till kl 2 på natten då Guzzio kom in till mig (han sover nu varje na[t]t hos mig). Jag såg på klockan och sa: Varför kommer du så sent? – Och han: ”Därför att jag följt Werner till Berlin-tåget. Han var så ond för det där brevets skull.”[8] Pang![9]

Nå, att pojken blev ond, därom säger jag ingenting – skulle jag också ha blivit i hans kläder. Att han reste – – är jag närmast färdig att tacka honom för, ty den där kärlekshistorien har gjort honom så nervös att han i hög grad irriterade mig. Det enda som plågar mig en smula är att han inte kunde komma in till mig där jag låg så sjuk att vi väl näppeligen ses mera, skaka tass och säga ajjö. Även Guzzio finner det fisigt. Nåja, på sätt och vis var det skada, ty de första dagarna hade vi rätt trevilgt samman. Men sen blev pojken som galen. Kan du tänka – när jag fått min första morfin av Catola och alltså behövde sova, sätter sig grabben vid min huvukudde och spelar grammofon!!! Jag sa: Gå din väg! – Han: Nej. – Jag sa: Här finns sex – sju rum i huset, du kan spela var du vill och hur mycket du vill, bara inte här. Han: Jo, jag vill vara, där ni är. – Slutligen måste jag kasta ut pojknen varpå han la sig på sin säng och storgrät och sedermera vägrade att gå ut och äta med mig och Guzzio. Det hela visar att även hans nerver äro dåliga och två nervsjuka bör inte vara samman, hans avresa är alltså ingenting att beklaga. Däremot gör det mig ledsen att Guzzio påstår att han super (”lika mycket närapå som ni” – säger den uppriktiga själen!) Jag hoppas dock att det måtte vara någonting tillfälligt ty själv har jag inte sett något i den riktningen.

Nej nu orkar jag inte mer. Hälsningar!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Enligt anteckningar i almanackan. Brevet är osignerat. Det utgör nummer 20 i den svit av bevarade brev som Bergman skrev till hustrun Stina under perioden oktober 1926 till april 1927. Se brev 694 till Stina Bergman omkring den 15/10 1926, not 1.

[2] Catola, Bergmans tillfällige italienske läkare som tillkallades i samband med det ”nervsammanbrott”, som omnämns i almanackan den 13/3 1927.

[3] Guzzio, italiensk pojkvän till Werner Fütterer och Bergman.

[4] ital., Det inledande E har för hand försetts med en grav accent–È– tredje person singularis av verbet essere – vara. Är herrn sjuk? / Visst mycket, mycket.

[5] Smeknamn på Bergmans ”fosterson” Werner Fütterer, som följde med honom på resan till Florens, men som enligt almanackan i vredesmod lämnat staden den 14/3 1927.

[6] sa har tillfogats för hand.

[7] Willy Lehmann, regiassistent vid det tyska filmbolaget Ufa:s Tempelhof-ateljé i Berlin.

[8] Citattecknen tillogade för hand. Brevet präglas av stark trötthet. Åtskilliga omkastningar av bokstäver etc. vittnar om detta.

[9] Händelsen får en ovanligt utförlig återgivning i almanackan den 14 mars 1927. Bergman var uppenbarligen mycket upprörd.

Personer:

Bergman, Stina (287)
Catola, ital. läkare (3)
Fütterer, Werner (47)
Guzzio, ital. pojkvän (5)
Lehmann, Willy (3)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA