Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


835. Gustaf Muck Linden

Dalarö den 10/6 XXIX

Käraste Muck! Tack för brev, kova och redovisning! [1] Det blev ju i alla fall en slant.

Jag säger till dig som doktor Faber[2] på Montebello sa till mig, sen han ändtligen konstaterat skabb: jag gratulerar.* Vet man bara, vad djälvulstyg man har i kroppen, så kan man ta saken med lämpor och lära de snälla små bacillerna marschera den enda rätta vägen. (I ditt fall skulle man kanske kunna säga ”via recta”[3] – förlåt, förlåt.) Nå, käre Muck, det är ju alltid tråkigt att otyget ska beröva dig några sommarveckor – men tillsvidare kan du ta det med ro; här i skärgården är det så kallt och ruskigt att man klapprar tänder bara man råkar kasta en snedblick genom rutan. Jag går aldrig ut – delvis beroende därpå att jag lider av en neurit, som gör mina nätter sömnlösa och mina dagar ofärdiga.

De stunder, värken lämnar mig någorlunda fred, ägnar jag åt att ”tillrättalägga” Hans Nåds Testamente för radio.[4] Lyckas det, tror jag nästan att jag får en komedi på köpet, eller åtminstone en förträfflig stomme. Det vore inte så tokigt. Figurerna i Hans Nåd äro i och för sig mycket dramatiska – bara man finner rätta ”scenen”.

Eljes intet stort nytt från det brusande livet på Segholmen. Vi ha för två tusen riksdaleros ombyggt vår stuga och dess interiörer påminna nu om ingenting så mycket som om slottssalarna i Versailles eller palazzo Pitti. När du vederbörligen klarat skivan, måste du och Olga komma ut och låta Er imponeras, möcke, möcke. För tusan – någon glädje ska man väl ha av de pängar söm skådespelarna surt förvärva åt mig i mitt anletes svett!

Sköt nu om dig – höll jag på att säga. Men jag antar att du har dina custossar[5] och custossor som handhava dig vänligt men bestämdt. Hälsa Olga! Krya på dig!

Din tillgivne

HjB

Bifogar kvitto.

*icke ironiskt förstås! Karln hade förut ställt en oändligt hemskare diagnos.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Musik- och teaterbiblioteket.

Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Gustaf Muck Linden var vid denna tid Bergmans teateragent i Norden.

[2] I april 1929 vistades Bergman på sjukhuset Monte Bello i Helsingör och sköttes där av en doktor Erik Faber.

Efter att helt ha brutit samman under en vistelse i Berlin hösten 1928, reste Bergman till sitt älskade Florens. Därifrån rapporterar Stina Bergman till Lindens den 29/1 1929: ”En välgärning var att vi kommo från Berlin, han skulle bara aldrig ha kommit dit. Våren kommer säkert att gå åt för att om möjligt försona vad Berlin förbrutit. [- - -] Ett fullkomligt sammanbrott har det varit, och det var nog detta som påbörjades redan i Venedig i fjol, hur pass fullständig katastrofen är återstår att se.” Stina Bergman berättar vidare i ett brev till Tor Bonnier från Florens påskdagen (31/3) 1929: ”I veckor hade jag dragit mig för att sända av det där telegrammet, men när han så kom hem klockan 2 på natten så stup full att han ställer till en vansinnig scen med anledning av en dörr som leder in till grannens våning (där bor en gammal änkenåd med tre halvgamla döttrar och inte röken av ett byxben) och slutar med att kasta ut mig genom vår dörr under de allra vackraste skällsord, då hade jag fått nog och gick till telegrafen. Jag har vaktat honom för spriten i månader och veckor här, sedan läkaren förklarat att han är så pass spritförgiftad att det kan hända en olycka om han inte tar sig tillvara, efter att han i två månader varit så verkligt sjuk m.m. Jag har suttit på pass då han gått ut för att, under lugna och för det mesta vänskapligt tal ta flaskorna ifrån honom då han kom innom vår dörr, jag har försökt på allt sätt, förgäves. Han har skaffat sig pojkvänner som kommit hit med flaskor i bakfickan, han har hittat på de mest infernaliska knep för att lura mig, förgäves. När han såg att det inte gick så gick han ut och kom hem – – full så han knappt kunde stå.” Brevet avslutas med en vädjan till Tor Bonnier: ”Tor, du får inte lämna mig i sticket. Om jag inte hade dig att lita på – jag menar inte dina pengar utan jag menar dig som vän och rådgivare, så hade jag ju ingen att tala med. Jag vet så väl, så väl att mitt öde är beseglat för länge sedan, men det är ett så satans triste öde att jag går omkring och omkring igen för att möjligen finna ett litet kryphål att komma ut genom – men det finns visst inte.” Efter två och en halv månads vistelse i Florens sökte sig Bergmans i mars 1929 till Danmark och Monte Bello..

[3] En dubbeltydig vits på den tarmåkomma som Linden vid denna tid behandlades för, rectum, lat. för ändtarm.

[4] Radiobearbetningen av Hans Nåds testamente till ett hörspel tillkom sommaren 1929. Det sändes första gången i radio den 3/8 och repriserades den 14/9 1929. Uppdraget fick Bergman av Per Lindberg, som då var chef för Radioteatern. Bergman berättar själv, hur han såg på uppgiften att nu för radio omforma det stoff som han tidigare gestaltat i en roman (1910) och som han senare (1919) omarbetat till en stumfilm: ”Denna gång har jag ställts inför den på sätt och vis ovanliga uppgiften att radio-dramatisera en bok, som jag tidigare tillrättalagt för film. För mig har alltså problemet nu varit av direkt motsatt art mot den gången, här gällde det att helt vända sig till publikens öron, endast arbeta med repliker och på detta sätt trolla fram visionen av gestalter och miljöer. I fråga om filmen var jag helt hänvisad till publikens ögon, det gällde att måla i bild och genom bilder trolla fram en vision av ord. Varje stumfilm måste dock vara talande i djupare mening, liksom radiodramat måste vara åskådligt, trots frånvaron av all bild.” ( Svenska Dagbladet den 17/7 1929.) I ett brev den 21/7 1929 till Mizi Franzos berättar Stina Bergman: ”Vad radiobearbetningen av Hans Nåd angår så blev den synnerligen lyckad av vad alla som läst den säga och den har premiär den 3 aug. och skall gå för andra gången i september. Det brukas sällan att samma sak går två gånger, men så är nu bestämt. Jag hoppas naturligtvis på att den skall göras om ännu en gång och då för scenen. Den här bearbetningen kan, med små ändringar mycket väl göras om till det.” Så blev också fallet under Bergmans sista levnadsår. Stycket gavs dock på Vasateatern i Stockholm först den 25/8 1931 i Per Lindbergs regi och blev en sådan framgång att den gick 65 gånger. Denna version har sedan upplevt många uppsättningar på olika scener.

[5] custos lat.,väktare.

Personer:

Bergman, Stina (287)
Bonnier, Tor (348)
Faber, Erik (3)
Franzos, Marie Mizi (66)
Lindberg, Per (80)
Linden, Gustaf Muck (98)

Verk:

Hans Nåds testamente, radiopjäs (2)
Hans Nåds testamente, roman (42)

Adressat:

Linden, Gustaf Muck (51)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA