857. Tor Bonnier[Segelholmen] 21/3 [1930][1] Bokförläggaren Herr TOR BONNIER Stockholm Käre Tor! Tack för ditt vänliga brev! Det gladde mig särskildt som det i viss mån motsade Stinas kategoriska påstående att du till henne sagt att du absolut inte ville ha något vidare med mig att skaffa. Det gjorde mig uppriktigt sagdt ordentligt ondt. Jag hör ju inte till dem som ha många vänner. Mina litterära planer få beklagligt nog rätta sig efter min hälsa som varit rena strunten en längre tid. Wettergren[2] bestälde Hans Nåd[3] i flera ivriga telegram. Jag låg emellertid sjuk och Reumert[4] telegraferade slutligen till W. att en människa som ligger i 39,5 kan inte arbeta. I alla händelser tyckte jag ju att det var förargligt att låta en dylik ”beställning” gå mig ur händerna. Jag ringde upp legationen och bad dem sända en sekreterare vilket de ock gjorde. Så lyckades jag få ned två akter men sen blev jag paff – kanske inte minst därför att jag aldrig förr dikterat annat än möjligen övers. och film. De båda akterna sändes till Linden, som skulle sätta upp stycket, och inrepeterades med Hedquist[5] som Hans Nåd. Strax efter ringde Stina upp mig från Stockholm och sa att han funnit akterna så generalusla, att det vore en skam att uppföra dem. Då tappade jag helt taget. Jag låg till sängs bortåt två månader uppvaktad av en röda korssyster och fyra läkare som växelvis stjälpte i mig veronal och liknande. Jag sov mest dag och natt. Vaknade jag upp någon gång kunde det hända att det satt i mitt rum kärringar, som jag inte kände. Hjalmar Bergströms änka[6] var där några kvällar, Betty Nansen[7] gav mig en porslinselefant att leka med, Bodil Ipsen[8] och andra la blommor på min mage så att jag såg ut som en likkista. En läkare som jag inte kände rekomenderade sina tjänster såsom varande en skicklig sinnessjuksläkare.[9] De andra läkarna läto mig välja mellan paralysie, paranoia och schizofreni. [10] Jag föredrog en allvarligare nersteni [11] åsamkad dels av en smula överansträngning, dels en mångårig tarmkatarr. Nå så blev jag ju lite bättre och läkarna tyckte jag borde fara söderut. En bekant, en gammal teaterkamrer, dansk, skulle följa mig till Hamburg varefter jag skulle fortsätta direkt.[12] Jag stod just på perrongen och tog farväl av min sjuksyster och två läkare då Stina komm[er] [13] från Stockholms-tåget.[14] Så fick programmet avbrytas då jag inte ansåg mig att ha råd med en Italia-färd in duplo. Så nöjde vi oss med Gosslar och Harz – ett gammalt gruvland som varm[t] rekommenderas för en kortare rekreationsresa. Sen for vi uppåt igen och i Köpenhamn fick jag en ny och nästan än häftigare katarr. Då sa Stina att hon ville ha respängar till Stockholm eftersom hon inte hade den ringaste lust att agera sjuksköterska. Nå inte vidare med den saken men jag vet att jag inte skulle handlat på samma sätt, om hon varit sjuk. Nå efter någon tid blev jag bättre igen och fick tillåtelse fara till Stockholm likvisst blott i sällskap med en av läkarna som sen for hem med nattåget. (För mig en rätt dyrbar historia.) Lindens hårda dom över Hans Nåd[15] oroade mig så att jag redan från Köpenhamn ringde upp honom för att veta grunden. Han svarade fullständigt häpen: det är en fullständig lögn! Jag har blott sagt att andra akten förefaller väl kort. När jag nu för några veckor bodde på Saltsjöbaden kom Ivan[16] ut till mig och bad att jag för alldel skulle fullfölja pjesen – han var alldeles förälskad och vill med den fira sin femtioårsdag. Därav sluter jag att pjesen ej är extra-dålig. Förstår du nöjet av att offra en tia på att till mig inrapportera en lögn, som hon visste skulle skada mig och öka min redan djävulusiska modlöshet?[17] Jag förstår det inte. På Saltsjöbaden bodde jag några dar och hade bland annat Sven Lidman[18] ute hos mig nästan en hel dag, vilket förrästen var i hög grad upplivande. Emellertid är ju Saltsjöbaden intet billigt ställe – allra hälst jag nödgats ta rum på Grand – så jag tog mats ur skolan[19] och flyttade hit. Om jag är isolerad? Ja det kan du allt sätta dig på! D.v.s. jag har ju min hygglige trädgårdsmästare från Djupvik, Ohlson, som står för matlagning, städning etc. Men sen har jag bara gyckarna och visst är det ett sällskap men ganska tomt. Mina litterära planer ligga så här: Först en radiobit som jag ren fått betalt för, vidare en avslipning av utställnings-spelet. Jag väntar Pelle ut om någon vecka med modeller o.d.[20] Så måste jag den 31 in till stan och själv läsa radio en kvart på kvällen – en kort hyllning till H.C. Andersen.[21] Den har jag nu redan publicerat i Berlingske så den gör mig inte så mycket besvär. Sen skulle jag avsluta Hans Nåd. Sen har jag alltjämt i bakgrunden mina memoarer, som jag tänkt göra rätt öppenhjärtiga och i någon mån kanske olika en del andra.[22] De ha länge liggat mig i tankarna och jag känner just inte lust för annat. Förrästen har jag ren om än flyktig[t] berört saken med din farsa eftersom jag inte vågade vända mig till dig din argbigge – första gången tror jag under min tjugufemåriga förbindelse med A.B.[23] Nå, det blev ju ingenting avtalat – jag frågade K.O.[24] om han trodde att firman kunde hysa något intresse och fick ett vänligt uppmuntrande svar. Något avtal blev ej gjort och kan ju ej heller göras förrän manuskript föreligger. Naturligtvis skulle jag tycka det vara roligt om ni ville ge ut Hans Nåd[25] vid Hedquists jubileum. Kanske kunde denna aktualitet få några exemplar ur era fasliga bokhyllor. Nu erinrar jag mig tyvärr ej datum – men det vet då både han och Wettergren – han har talt med W. om saken och vunnit hans gillande. Kära du, nu glömmer jag nästan det förnämsta, slöfock som jag är. Tusen tack för din stora vänlighet att ta hand om Fors-aktierna![26] Ja det vore ju väldigt bra för mig om de kunde säljas till skapligt pris. Min syster hoppas på 750 per gammal aktie men varpå hon grundar sitt hopp vet jag ej. Vore så väl kunde jag minska mina skulder hos er – affärerna börja bli liksom lite trassliga. Och det är obehagligare än nånsin då man känner sig avdankad. Tja kära du, nu ska jag inte trötta dig mer med mitt snack. Skulle vara roligt träffa dig nån gång. Får du ledigt en söndagstimma på hösten, så bila ut till Konradsberg[27] och ser hur jag bor. Att du skulle komma till Segholmen vore i sanning för mycket begärt. Själv har jag inte varit i land förrän för några dar sen då jag besökte Namnlösa och ovetandes råkade in i en födelsedags hippa. Där träffade jag dina båda älsta söner, som ju såg präktiga ut. Abbe var så vänlig och hövlig mot denne gamle ”onkeln” att jag kände mig änna[28] generad. På annat håll rönte jag annat uppförande. Jag måste till sist be gumman[29] visa ut Stina – det gjorde hon visserligen inte[30] men hindrade henne i någon mån att överhopa mig med grova otidigheter. Så nog dröjer det något innan jag besöker Namnlösa. Hej! Må så godt! Min vördnad för din fru! Din HjB Väldigt hyggligt om du kunde kursa bort aktierna! Det börjar bli skralt. Flickan i frack ska gå som följetong i Le Temps. [31] Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Datumangivelsen är handskriven. [2] Erik Wettergren (1883–1961) var vid denna tid chef för Dramaten. [3] Åsyftar den aldrig färdigskrivna komedin med Hans Nåd som huvudgestalt. Se brev 818 till Tor Bonnier den 17/1 1929, not 8, samt brev 819 och 840 till Gustaf Muck Linden den 25/1 1929, not 1, resp. den 17/8 1929, not 3. [4] Den ledande danske karaktärsskådespelaren Poul Reumert (1883–1968), en nära vän till Bergman. [5] Skådespelaren Ivan Hedqvist, (1880–1935) var vid denna tid verksam på Dramaten och tilltänkt som huvudrollsinnehavare i den till sist ofullbordade komedin. [6] Den danske författaren Hjalmar Bergström, vars namn även i danska källor stavas ömsevis med ö, ömsevis med ø. [7] Den framträdande danska skådespelerskan Betty Nansen (1863–1943) som dessutom var direktör för den teater som bar hennes eget namn. [8] Den danska skådespelerskan Bodil Ipsen (1889–1964), skicklig uttolkare av Ibsens och Strindbergs dramatik. [9] Sjukdomsförloppet skildras i likartade former i ett flertal samtida brev. Se bl.a. brev 852 till Johannes Edfelt den 4/1 1930. [10] Bokstäverna zo i schizofreni är tillfogade för hand. [11] Neurasteni/neurastenia medicinsk term – först beskriven av George Miller Beard 1869 – betecknande ett tillsånd av stark trötthet, ångest och huvudvärk. Diagnosen var modebetonad i början av 1900-talet. [12] Avser Valdemar Feddersen, kamrer vid Folketeatret i Köpenhamn, som många gånger bistod Bergman under de kaotiska förhållandena på 20-talet. [13] Bergman har själv för hand klottrat dit något efter komm – osäkert vad. [14] Bergman hade – som han hösten 1922 och 1926 ibland brukat göra – åkt iväg ensam utan hustrun, som stannat kvar i Stockholm. Av hans vänner brukade hon få veta, när hans tillstånd blev alltför kritiskt. Det var Valdemar Feddersen som den här gången strax före jul underrättat Stina Bergman. Själv beskriver hon i brev till Tor Bonnier den 2/1 1930 händelsen något annorlunda: ”Som väl var kom jag just lagom till Köpenhamn för att finna Hjalmar innstuvad i en kupe i Hamburgertåget som gick fem minuter efter mitt tågs ankomst. Den lille Feddersen, den otroligt snälla människan som tagit hand om Hj. de sista veckorna mötte mig och darrade av ängslan att jag inte skulle hinna med Hamburgertåget jag också. Men jag hann, min herre och man såg en smula häpen ut då jag kom men föreföll inte alls missnöjd. Han var förresten så förstörd av sömnmedel som läkarna proppat i honom i hopp om att han skulle dricka mindre sprit, så han verkade alldeles förslöad. Alla muskler voro som lama och han kunde knappast flytta benen. Läkarbehandling passar honom tydligen inte alls. Hans ben voro svullna som trädstammar och såriga som i skabbens dagar.” Lite längre fram i brevet berättar Stina, att situationen förbättrats radikalt i Gosslar, när sömnmedlen tagits bort. ”Nu är han alldeles pigg igen, arbetar med glädje, sover som en stock och – – har självmant återgått till Segelholmens minimala spritransoner utan att mucka. Och mår då som väntat var bra på alla sätt.” [15] Regissör Gustaf Muck Linden, som satt upp både Parisina, 1915, och Swedenhielms, 1925, på Dramaten, hade även denna gång tilldelats uppgiften att iscensätta Hans Nåds-pjäsen med Hedqvist som huvudgestalt. Se not 3 ovan. Uppsättningen kunde aldrig slutföras, eftersom Bergman inte förmådde avsluta manuskriptet. [16] Skådespelaren Ivan Hedqvist var tänkt att tolka rollen som Hans Nåd. [17] Bergman menar alltså att Stina Bergman via ett telefonsamtal skulle ha meddelat honom Lindens negativa inställning till pjäsen, vilket alltså senare förnekats av denne själv. [18]Författaren Sven Lidman (1882–1960) besökte Bergman i Saltsjöbaden. Av sina intryck från detta besök har han tecknat ett distinkt och medkännande porträtt av Bergman. ”Och jag kommer ihåg särskilt en gång, det var 1930 i februari, så ringde han till mig och bad att jag skulle komma ut och hälsa på honom på Saltsjöbadens Hotell. Och jag for ut och råkade honom för första gången på ett år ungefär tror jag det var. Jag råkade honom igen och det första jag fäste mig vid var att jag kände att det var något egendomligt själsligt upplösningstillstånd, som speglade sig på något sätt i något hjälplöst yttre förfall. Han hade därtill något visst teatraliskt, i ordets djupaste bemärkelse teatraliskt, i sitt väsen. Uppträdde liksom spelade han en roll. Han var grandseigneur med en mental aristokratisk jargong, som jag iakttog och med ett invärtes igenkännande leende såg i funktion. Jag har ju själv varit offer för och sökt tillfredsställa dylika naturbehov. Han var mest lik ett stormdrivet fartyg berövat sin tackling men för tillfället vaggat in i något sund mellan ett par öar. Ett vrak, vars befälhavare ännu ej behövt kasta den värdefulla lasten över bord. Jag höll ju alltid mycket av Hjalmar Bergman och satt där många timmar. Vi talade bl.a. länge som vår vana var om religiösa problem.” Radioföredrag av Sven Lidman den 3/10 1955. Föredraget går tillbaka på en dagboksanteckning. Porträttet sammanfaller med den minnesbild Tor Bonnier presenterar i sin bok Längesedan. Han och hans andra hustru Tora Nordström–Bonnier hade rest ut till Saltsjöbaden och den nygifta hustrun tjusades av den nya bekantskapens utspel. ”Men jag, som kände honom förut, märkte hans tankeflykt och hans allitterationer, som roade honom på ett så förstörande sätt, och hur osammanhängande han var.” Lite senare gjorde Bergman ett återbesök hos familjen Bonnier. ”Han hade gjort sig fin till visiten. Han hade rosor med sig och luktade parfym, så att det stank i hela våningen. Han var sminkad och pudrad och hade en hel rad armband, som han oavbrutet skramlade med. På fingrarna hade han flera ringar med falska stenar.” Tor Bonnier, Längesedan, 1972, s. 141. [19] ”Ta sin Mats ur skolan” – gammalt uttryck med innebörden att dra sig ur en besvärlig situation utan förödmjukelse. [20] Svågern Per Lindberg som skulle regissera Bergmans tilltänkta festspel i anslutning till Stockholmsutställningen i maj 1930. Se brev 828 till Per Lindberg den 23/2 1929, not 2. [21] Föredraget om H.C. Andersen höll Bergman i radio den 31/3 1930. Det är publicerat i Samlade Skrifter, volymen Kåserier och kritiker. [22] Dessa tankegångar realiserades aldrig. Men i Nerikes Allehanda presenterades projektet lite närmare i en intervjuartikel: ”En början är redan gjord, dels med Jag, Ljung och Medardus, där emellertid verkligheten är uppblandad med romangods, dels med den skildring av hans barndoms Örebro, som inflyter i Svenska turistföreningens årsskrift detta år. Men medan detta sistnämnda är en miljö- och lokalskildring blir memoarerna givetvis av ett annat slag, en livs- och människoskildring. Hr Bergman tänker sig kunna börja arbetet – som i hög grad lockar honom – nu i sommar, och i höst torde första delen föreligga rikt illustrerad för övrigt. Den skall omspänna barndoms- och ungdomsåren fram till studentexamen och närmaste tiden därefter.” Projektet kom dock aldrig till utförande. I stället kom Bergman att koncentrera sig på Clownen Jac, som han fått beställning på av Per Lindberg som högläsningsroman för radio. [23] Albert Bonniers bokförlag. [24] Bokförläggare Karl Otto Bonnier. Se brev 853 till Karl Otto Bonnier den 31/1 1930, not 3. [25] Ungdomsromanen Hans Nåds testamente från 1910. Ivan Hedqvist hade sett fram emot att få spela huvudrollen i den planerade Hans Nåds-pjäsen i samband med sin 50-årsdag. [26] Av ett brev från Karl Otto Bonnier den 29/1 1930 och två brev från Tor Bonnier den 17/3 1930 och den 3/4 1930 samt en fullmakt daterad den 11/3 1930 framgår det, att Tor Bonnier ordnat med försäljning av Bergmans aktieinnehav i Fors Ullspinneri i Nyköping. [27] Konradsberg vid denna tid ett mentalsjukhus i Marieberg i Stockholm. [28] änna, förstärkningsord med betydelsen verkligen. [29] Avser Stina Bergmans mor Augusta Lindberg. Händelsen hade tilldragit sig på familjen Lindbergs sommarställe Namnlösa i Dalarö. [30] inte tillfogat för hand. [31] Tolkningen något osäker till följd av att de två sista meningarna har skrivits över varandra på maskin. Le Temps, schweizisk nyhetstidning, utgiven på franska. |