Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


890. Stina Bergman

[Köpenhamn 15/12 1929][1]

Efter resan samt en cirka sju timmars gen.rep. fick jag ett fullständigt neurasteniskt sammanbrott.[2] Jag försökte ringa Poul men fick inte tag på hans nummer. Jag bad då legationen sända läkare, vilket den också gjorde. Dagen därpå fick jag – om jag inte missminner mig genom Poul[3] – en annan läkare, som jag tycker mycket bra om. Men han fordrade ovillkorligen att få lägga in mig på Komune-Hospitalet eller S. Hans. Emellertid lyckades Poul och Feddersen[4] avstyra det så att jag fick ligga kvar på hotelet med villkor att jag dag och natt skulle ha en Röda-kors-syster. Där blev jag sen liggande till sängs oavbrutet undantagandes en kväll då Gösta och jag var hos Reumerts – ensamma – och en annan då jag skulle visa mig ”fin” mot Gösta och gick på hans tredje premiär tillsamman med min doktor och sjuksköterskan. Tyvärr blev det gräsligt dyrt på hotelet varför den snälle Feddersen flyttade mig över till sin våning där jag har det mycket bra. Men naturligtvis blir det rätt dyrt ändå, för jag vill ju inte ligga Feddersen till last och dessutom kostar doktor och sjuksköterska vardera tio kronor om dagen. Folk ha även i övrigt varit rätt snälla – undantagandes Gösta – och när jag låg på hotelet kom det vildt främmande herrar och damer och la blommor på min säng så att jag såg ut som ett bättre lik. En gång vaknade jag vid att en dam och en herre sutto vid min säng. Damen gav mig blommor och herrn strök mig vänligt över armen i det han ideligen upprepade: jag är sinnessjuksläkare – jag är sinnessjuksläkare – Då blev jag så ledsen att jag vände mig mot väggen och grät. – Sen jag kom hit har doktorn förbjudit alla besök undantagandes Gösta och Poul. Gösta har inte satt sin fot här och Poul har heller inte mycken tid. Förrästen – vem har tid med en sjuk midt i julmånaden? Då går man ju hellre och ser på skyltningen.

Jag får en förfärliga massa medicin. Kamfer och valeriana för hjärtat, kalk för gud vet vad, ett annat medel som jag inte vet vad det heter, jod, samt sömnmedel om kvällen och två gånger om nasten. Dessutom kommer syster ibland rännande med något annat så fort jag hostar lite – det har nämligen varit fara för lunginflammation. I går sa emellertid doktorn att den faran var hävd. Dessutom får jag parafin och kamomill-lavemang ty min mage har ju blivit fördärvad genom alla dessa veckors sängliggande. Syster har faktiskt tvångs-matat mig men på sista tiden har jag fått doktorn att lätta lite på det. Min cognac får jag gudskelov behålla. Doktorn frågade mig, hur mycket jag drack och jag svarade tre a fyra deciliter om dagen[5] (vilket också är sant för Feddersen har hand om flaskan och ut kommer jag ju inte.) Doktorn ryckte på axlarna och sa Nåja, det är ju ingenting att tala om. Tillpåköpet har han föreskrivit en grogg varje morgon jag vaknar, vilken Feddersen ger mig vid sju-tiden. Sen försöker jag somna igen men ligger mest och gråter. Varför? Vet inte. Syster är mycket snäll mot mig och jag har återfått min barndoms namn – hon kallar mig nämligen baby.

I trots av älendet har jag ju försökt med Hans Nåd.[6] Legationen sänder mig sin sekreterare, en mycket hygglig pojke, men tyvärr kan han inte komma förrän klockan sex om afton – och det är ju inte min rätta arbetstid. Den hälsning du framförde från Muck gjorde mig mycket ondt. Jag ringde emellertid upp honom och han sa rätt upprörd att det var en evig lögn. Han hade sagt att han fann andra akten väl kort, ingenting annat. I morgon börjar jag kanske den tredje – men mest sitter ju pojken och jag och pratar. De sista dagarna har jag nämligen kunnat vara uppe en stor del av dagen. Ända tills jag fick veta att du behagat vara inne i stan ”för att se på julskyltningen.” – Echt Lindbergskt skulle man kunna säga. Då blev det åter tal om sjette avdelningen på Komune – men det fick ju gå över med sömndoser. För att begagna ett av dina uttryck: du handlade ytterligt ”osnyggt”. Men Tor hade väl rätt den gång han sa att man inte har annat att vänta från det hållet.

Min situation är nu lite komplicerad i det Feddersen i övermorgon reser till Hamburg för att stanna där över nyår. Jag vet inte riktigt hur jag då ska ha det. Möjligen far jag till Berlin. Men jag har också några vaga tankar på Segelholmen. Helgen är inte god på hotel. Jag köper då mat i stan tillräckligt. Appelgren får köra mig över.[7] Jag vill ha mina hundar med mig, ty dels är de mina, dels vet du nog att jag behandlar dem väl och de kan leka lika gärna där som annorstädes den vecka eller så omkring som jag ev. skulle stanna. Emellertid beror det ju på hur jag känner mig. Kanske blir det i stället Berlin – eller sjette avdelningeng.

I dag ska jag, syster och Feddersen försöka gå på sista Joe-Meng—matinén. Om det nu lyckas. Jag har ju inte sett det spelas annat än på gen.repet – förberedande – och ville gärna se en föreställning.

Att jag vändt mig till legationen i och för skillsmässa var en lögn som dök upp i min överhettade hjärna.[8] Den skulle förrästen inte ha kunnat gör[a] något åt saken. Att det måste ske, är däremot inte någon lögn sen jag nu ändtligen fåt[t] upp ögonen.

Adjö.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Detta brev har tidigare förbisetts. Därav numrering och placering. Datering enligt poststämpel.

Brevet, som inte är undertecknat, utgör en av flera beskrivningar av en många veckor lång sjukdomsperiod, förorsakad av ett nervsammanbrott i slutet av 1929. Detta beskrivs i brev till olika adressater. Se brev 848 och 849 till Gustaf Muck Linden den 8/12 respektive den 15/12 1929, brev 851 till Per Lindberg den 2/1 1930 samt brev 852 till Johannes Edfelt den 4/1 1930. Den mest utförliga och överskådliga framställningen utgör brevet till Johannes Edfelt.

neurasteniskt sammanbrott – neurasteni/neurastenia – medicinsk term, först beskriven av George Miller Beard 1869 – betecknande ett tillstånd av stark trötthet, ångest och huvudvärk. Diagnosen var modebetonad i början av 1900-talet.

[2] Generalrepetitionen av Patrasket på Dagmarteatret i Köpenhamn med Gösta Ekman i huvudrollen som Joe Meng. Löftet till Ekman att närvara vid detta tillfälle fick Bergman att företa en nattlig resa från Florens för att hinna i tid.

[3] Bergmans gode vän den danske skådespelaren Poul Reumert, anställd vid Det kongelige Teater i Köpenhamn.

[4] Valdemar Feddersen,  gammal vän till Bergman. Se brev 433 till Victor Sjöström den 5/11 1921, not 2.

[5] Tycks vara Bergmans dåvarande dagliga dos av alkohol.

[6] Syftar på en ofullbordad komedi som dramatenchefen Erik Wettergren beställt. Se brev 849 till Gustaf Muck Linden den 15/12 1929, not 2.

[7] Appelgren, snickarkunnig granne till familjen Bergman på Segelholmen. Se brev 444 till Victor Sjöström den 8/1 1922, not 6.

[8] Redan hösten 1926, då Bergman ensam lämnade Sverige för en längre vistelse i Berlin, hade han framfört sitt hot om skilsmässa för att strax därefter söka försoning. Beteendet upprepades under de kommande åren. I ett svarsbrev den 16/12 1929 raljerar Stina Bergman, i vetskap om makens återkommande obeslutsamhet, med frågan om han denna gång verkligen menar allvar med sitt hot.

Personer:

Appelgren, båtbyggare (5)
Bergman, Stina (287)
Bonnier, Tor (348)
Edfelt, Johannes (46)
Ekman, Gösta (38)
Feddersen, Valdemar (24)
Lindberg, Per (80)
Linden, Gustaf Muck (98)
Miller Beard, George (1)
Reumert, Poul (26)
Sjöström, Victor (118)
Wettergren, Erik (16)

Verk:

Hans Nåds testamente, komediutkast (9)
Patrasket, drama (22)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA