Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


167. Tor Bonnier

[Helsingborg julen 1911]

Kära Tor, tack för bref och honorar! Pessimismen i det förstnämda väckte hos mig motsvarande känslor, hvilka jag nu vill söka tolka. (Var god och läs artikeln till slut!) Som Du möjligen bemärkt, har jag hållit mig tyst en längre tid. Svanen vid Svartån, Tibern och nu senast Sundet tycktes förstummad för alltid. Lyckligtvis återvaknade i höstas dess naturliga instinkter, och den satte sig ned att skrifva en roman,[1] som för tillfället är halffärdig. En roman är det förrästen inte, det är skvaller. Men med tillfälle att här och där inlägga någon god, samhällsbevarande moral. Skall denna historia vara färdig till den 15/2 XII så måste den afslutas hastigt och om möjligt lustigt. Jag får använda mig af ytterligare några mord, det spelar ingen roll, ty historien är redan betydligt påkostad. Skall den åter afslutas först i höst, så måste det bli en kulturhistoria, lika hedrande för författaren som sorglig för förlaget.

Tor Bonnier, jag tror, att arbetet blir färdigt till den femtonde i andra. I så fall skall jag sända in den, och ske sedan Eder vilje. Men jag ber Dig dock betänka, att Gud ser Dig, hvad fan Du än gör. Refusera Du! Hämden är min, säger Herren.

Kära Tor Bonnier, jag ber Dig att icke uppfatta detta som en hotelse. Ingen är mindre hotfull än jag (fast jag nog kan göra både ett och annat med klöfvarna). Jag har emellertid skäl att påskynda min skvallerroman. Och äro dessa skäl af tre slag: estetiska, ekonomiska och omoraliska. Det estetiska och det ekonomiska hoppar jag öfver, då det ena är lika oförklarligt som det andra tvärtom. Men se här det omoraliska: jag planerar till nästa jul en verkligt god julbok. Afslöjanden äro icke på sin plats men jag vill dock berätta, att jag till denna bok lyckats anskaffa 1 julgran, 1 blind mormor, 1 österikisk grefve, löjtnant och kaffeplantageägare, 1 förstklassig andalusiska som absolut oskyldigt [2]och sig ovetande får barn med grefven, hvilket dock visar sig vara skamligt förtal. Slutet är en bröllopsfest i Pierpont Morgans[3] hem, en svensk tjänsteflicka, som är barnets moder gifter sig då med Morgans son. Men fästen afbrytes af den österrikiske grefven, som är fransk detektiv och som under matbordet finner en nattsvart ebenholtzlåda, som innehåller den alltjämt leende Mona Lisa. I en epilog får de amerikanska kvinnorna rösträtt, svenska tjänsteflickan blir Nordamerikas första kvinnliga president och barnet, som först troddes vara en gosse blir en underskön kvinna och förmäles med vår kronprins älste son.

Tor Bonnier, jag tänker bli Svenska Folkets Författare. Hindra mig icke!

Och må själf så godt, Du Svenska Folkets Förläggare. Måtte Dina glyttar snart krya på sig, och måtte Din hustru icke glömma julabrännvinet. För det är i alla fall godt.

Vi hälsa er allesamman.

HjB.

Du kan aldrig tro, hva jag har roligt. Jag har skaffat mig en svart katt och en helt liten salongspistol. Det är precis som tigerjakt, fast det är svårare att träffa eftersom han är så liten. Jag skjuter naturligtvis aldrig ihjäl honom, för det vore djurplågeri och så måste jag skaffa ny katt. Lyckligtvis har han godt läkkött. Vi ha också skaffat piga, men det går inte för hon är för mager. D.S.

Avskrift efter xeroxkopia av förkommet original.


[1] Åsyftar den planerade romanen Vi Bookar, Krokar och Rothar som kom ut våren 1912.

[2] Denna och samtliga följande understrykningar i brevet är gjorda för hand med bläck – troligen av Bergman själv.

[3] Pierpont Morgan, en vid denna tid välkänd amerikansk finansman.

Personer:

Bonnier, Tor (348)
Morgan, Pierpont (1)

Verk:

Vi Bookar, Krokar och Rothar. Ur en stadskrönika, roman (28)

Adressat:

Bonnier, Tor (239)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA