324. Olga Raphael-Linden Dalarö den 26/9 XVII Kära Olga, den väntar icke för länge, som väntar på något godt. När jag betraktar Din bild, vänder sig satsen och blir: Den som väntat djäkligt länge får till sist någonting – förtjusande. Detta är icke en artighet att helt enkelt stoppa under Din fåfängas slummerkudde – den är riktad till min Vera,[1] som jag kände, innan Du kände henne, och som jag nu återser sådan, som jag sett henne. Men Du skall ha tack, som unnat far och dotter återseendets glädje! Och tack för Din rapport från den göteborgska fronten.[2] Ja kära Ni, hur morska vi än äro, måste vi väl ändå erkänna, att mot Dumheten och Tröghetens Tjocka Berta[3] ha vi ej något tillfyllestgörande pansar, ännu ej. Vi bli alltjämt sårade, ganska illa tilltygade. Och över allt detsamma. Härom kvällen sågo vi på Dramaten ett stycke, ”Armod”[4] – känner Du det? Det har ju sina ej obetydliga svagheter, bl.a. andra och tredje akternas genre-bilder, som tvivelsutan borde bortopereras. I trots härav är det ett ovanligt starkt, sägande, gripande stycke. Det spelades på de viktigaste punkterna bra. Den totala frånvaron av regie kände visserligen undertecknad svårt – men när har väl stockholmsk publik eller kritik känt frånvaron eller närvaron av regie? Nej, det var nog inte den bristen som orsakade att andra föreställningen räknade en publik på cirka femtio personer – de flesta fribiljetter – och att tredje föreställningen måste inhiberas. Utan den tjocka, krassa, materialistiska dumhet och slöhet, som för närvarande behärskar landet. Jag tror dock, att en kritiker skulle kunna verka något godt, om han arbetade försiktigt och målmedvetet, icke tagande i för häftigt från början men i stället stadigt stegrande – naturligtvis under förutsättning att teaterns prestanda giva tillräcklig grund. Ett planlöst berömmande kan understundom vara lika skadligt som ett organiseradt skäll. [5] Vi ha nu helt och hållet flytt ur ett ledsamt samhälle och redt oss en vinterkula på Dalarö. Så är jag åtminstone fri och kan taga ödets tillskyndelser som de komma. Får Du någon tid över, så håll oss en smula au jour med drabbningens förlopp. Du vet i alla händelser, att dessa två teatervurmar ha ögon, öron och alla sinnen öppna för vad som försiggår vid Lorensberg. Hälsa Muck! Och Vera! Din Hjalmar Bergman Det ser inte ut, som om Pelle skulle kunna få något pass till Tyskland, åtminstone icke något som berättigar till en längre vistelse där. Jag tycker förrästen att han vore dum om han under nuvarande förhållanden gåve sig dit.[6] Maskinskrivet brev. Originalet finns i Musik- och teaterbiblioteket. Olga Raphael-Linden, senare omgift Hallencreutz (1887–1967), skådespelerska och dansare. 1904–1907 genomgick hon Konstakademien och gjorde genom åren en rad drivna porträtt av bl.a. skådespelarkamrater. Hon var knuten till Dramaten 1912–1917 och kreerade roller som Ofelia i Hamlet, Olivia i Trettondagsafton och Caterina d´Orbizzi i Bergmans historiska skådespel Parisina. [1] Olga Raphael-Linden, tolkade rollen som Vera i Bergmans marionettspel En skugga, som hade premiär den 2/3 1917 på Dramaten i Karl Hedbergs regi. Uppsättningen som också omfattade Dödens Arlekin gick endast sex gånger och blev ett kritik- och publikfiasko, som tog Bergman hårt. Raphael-Linden berättar i sina minnen, att Karl Hedberg, som eftersträvade en inscenering som kunde ”naturalistiskt försvaras”, ställt sig helt oförstående till Bergmans uppslag att arbeta med skuggspelsteknik med hjälp av en stark strålkastare i fonden. Hedberg fann – trots pjäsens titel – arrangemanget ”onödigt och även omöjligt att realisera. Men [Ivar] Kåge och jag gav oss inte utan arrangerade skuggspelet på egen hand, det var en enkel sak.” (Skiftande spel. Minnen, 1960, s 211). Stina Bergman berättar den 24/3 1917 i brev till Mizi Franzos om denna föreställning: ”Styckena spelades så, att när Drängen i Skuggan sticker ned sin herre, tyckte Hjalmar det mest påminte om en trygg svensk nämndeman, som stod och kliade sin favoritgris på halsen. Men drängen fick mycket beröm, gudbevars. Den som spelade brudgummen däremot, Olle Molander, gjorde ett fullkomligt litet mästerverk. Jag tror sällan jag har sett något så genomgående fint och vackert gjort här hemma. [- - -] Och det större stycket? Ja, det hade förstörts så grundligt i regin att det var inte samma pjes, som i manuskriptet. Där var det bara två ljuspunkter, Prosten och Magda, och så Deurell som rapade så att man höll på att krevera af skratt.” [2] Gustaf Muck Linden hade hösten 1917 tillträtt chefskapet för den nystartade Lorensbergsteatern i Göteborg, där han verkade i två år. [3] Tjocka Berta, en grovkalibrig kanon tillverkad av den tyska Kruppkoncernen och uppkallad efter Bertha Krupp. Kanonen kom bl. a. till användning vid beskjutningen av Paris 1918. [4] Dramat Armod från 1914 var skrivet av österrikaren Anton Wildglans (1881–1932) och gick endast fem gånger. [5] Bergman, som i slutet av 10-talet skrev en del teaterkritik, hade vid denna tid just erbjudit sina tjänster som teaterkritiker till chefredaktören för Göteborgs Handels-och Sjöfarts-Tidning. Se brev 318 till Torgny Segerstedt, den 17/7 1917. [6] Per Lindberg sökte vid denna tid möjlighet att komma till Tyskland, där han fått erbjudande att studera vid Max Reinhardts scener i Berlin. Första världskriget gjorde tiderna osäkra. Se brev 328 till Marie Franzos den 20/11 1917, not 4. |
|