39. August Lindberg [Örebro febr.1905] Bäste Farbror! Tack för kritiken! Den var visserligen ganska besk; men jag anser, att den endast är en försmak af hvad som komma skall. Och den här kan jag då alltid få svara på. Hvilket jag nu och så gör. Först och främst: Farbror måste ha läst dramat[1] mycket flyktigt för att kunna ens misstänka en inkarnerad Jahve i främlingen.(1) För det andra: jag förstår icke – och det må vara mig som författare förlåtet – hur man kan tvifla på Marias medvetenhet om det bedrägeri, som hon begår.(2) Och det finns ingenstädes, icke ens i de sista scenerna något som tyder på ”sömngångaraktighet”.(3) Maria är för stor för att kunna vara förslaget listig,(4) men i hela sitt lif, i hvarje sin handling och hvarje sitt ord inlägger hon den listen: att bedraga angående sin sons börd.(5) Och till denna list, som egentligen är emot hennes natur,(6) drifves hon först af begär att rädda sin och sin sons ära [och af ?] (7) begär att göra denne son, som Jahves folk fördömt, till den störste bland Jahves folk. Man skall ha en bra barnslig, bra smeksam, bra pjollrig uppfattning af kärlek för att här kunna förneka(8) den. Jag för min del kan icke finna det vackra eller sanna i en kelande kärlek mellan en moder som Maria och en son som Jesus. Endast en gång har jag funnit något sådant berättigadt, nämligen i Af II. H.I.[2] där Maria ger efter för stämningens vekhet och smeker sin son med en af de vackra och underbara berättelser, hvarmed hon fyllt hans barndom.(9) Denna passus ger också en om också flyktig bild af deras förhållande, då han ännu icke hade växt ifrån henne och hon ännu icke gripits af handlingens jäktande hårdhet. Maria finnes icke i Bibeln så, att vi kunna ta på henne;(10) endast hos Lucas förekommer en berättelse om ett mera positivt förhållande mellan henne och Jesus: hon försöker att få honom ansedd för sinnesrubbad. Detta ställe anses emellertid ganska allmänt för falskt, och jag hade ingen anledning att däraf bedöma hennes karaktär. Det enda jag kunde hålla mig till var detta: hennes son utgafs för att vara Guds son; hon förnekade det icke och måste således antingen ha varit en nolla, som icke kunde göra sig hörd, eller också en mycket stark kvinna. Ty hon vågade ådraga sig Guds vrede för att rädda och ära sin son. Hon uppoffrar sin sannolikt mycket starka religiösa känsla för att rädda sin son; men hon har icke tagit sonens karaktär, hans egendomliga, på en gång maktlystna och allt försakande, väsen med i beräkningen. Och i stället för att rädda kommer hon att mörda. Detta fann jag tragiskt, och det var det som lockade mig att skrifva dramat. Maria var för mig en stor person, om hvilken jag längtade att skrifva, icke en person, som jag gjorde stor för att kunna skrifva om. Jag känner att Farbrors [oläsl.] uppfattning var tämligen förödmjukande för min hederskänsla. Denna vilja att göra sin son mäktig är det som leder henne; icke en sekund är hon viljelös.(11) Och tillochmed då – som vid nyss anförda ställe – minnena från sonens barndom gripa henne med sin sagostämning, tillochmed då vet hon att leda sin vekhet efter sin vilja. Denna vilja är hat, men den är på samma gång kärlek, ty hennes hat växte ju upp ur hennes kärlek.(12) Det är endast Jesus hon älskar, ty han är henne född med den man, hon älskade. Kanske skulle hon också kunnat hysa kärlek för Josefs barn, om icke intresset för Jesus antagit så orimliga proportioner och om icke Jesu bröder – se Bibeln – visat allt annat än vänliga känslor mot sin broder. Detta är sålunda dramat: Maria upptages af en enda tanke, en enda vilja; att göra sin son mäktig; hon finner medlet i att utgifva honom för Guds son; men hon har tagit fel angående medlets verkan såväl på Jesus som på hans omgifning, särskildt Judas; följden blir – katastrof. Jag finner intet oklart häri. (13) Men jag förstår, att tvenne punkter helt säkert förvirrat Farbror. Först hennes förnekande i domstolsscenen.(14) Däraf har Farbror dragit slutsatsen: hon var sålunda fullständigt kärlekslös. Och likväl tror jag mig här ha bevisat motsatsen och därtill förfarit som en ganska god psykolog. Ty en kvinna af Marias styrka, af hennes fanatiska kärlek till sonen och af hennes orubbliga fasthållande vid ett bestämdt mål måtte bringas så utom sig, då hon ser målet förfeladt, att hon i första uppbrusningen måste förneka för sig själf och för alla såväl sin kärlek som sitt mål. För det andra har Farbror förundrat sig öfver hennes vacklande i sista scenen:(15) hon är således vilje- och medvetslös. Att Farbror kunnat göra ett sådant misstag kan jag likväl endast förklara på grund af det flyktiga genomläsandet. Maria är här förkrossad och uttröttad. Hennes son är tack vare henne förlorad; ingen tror längre, att han är Guds son. Och plötsligt finner hon, att man ännu kan rädda hans minne från förakt. Under sonens förskräckliga marter, sin egen kanske ännu mera förskräckliga smärta, söker hon in i det sista att ljuga honom till ära; att rädda hans graf från hån. Detta kallar Farbror för viljelöst, medvetslöst och kärlekslöst.(16) Det är först sonens jämmerrop som bryter denna outsägliga kraft, moderskärleken. Men Farbror finner henne endast svag, onaturlig och kärlekslös. I sanning, när jag får detta från Farbror, hvad har jag då att vänta från andra? För att ännu en gång betona hennes kärleks och hennes viljas styrka har jag visat henne vid den uppståndelse, som hon själf förberedt. Luften jublar af glädje öfver Mästaren, hvars ära skall lefva. Men hon som skapat denna ära sörjer sin son. Denna epilog är fullständigt odramatisk, men nödvändiggjordes af ämnets storhet och vikt. Jag har dessutom aldrig tänkt mig dramat speladt. I så fall skulle det naturligtvis sättas i scen och de många repliker, som äro möjliga vid en läsning men omöjliga vid ett uppförande skulle strykas. Emellertid har jag aldrig tänkt på något dylikt. Jag vet icke om jag genom detta kunnat ändra Farbrors uppfattning. Emellertid [ville?] jag be Farbror verkligen läsa igenom dramat. Någonting som Farbror hitintills icke har gjort. (17) Ty en kritik som så fullständigt grundar sig på missuppfattning är från Farbrors sida möjligjord endast därigenom, att kritikern läst ungefär hvart femte blad och hoppat öfver resten.(18) När jag träffar Farbror härnäst, så får jag be om ursäkt[3] för de oartigheter jag här har sagt, men de äro så omedelbart framkallade af Farbrors kritik att jag omöjligt kan utelämna dem. Farbrors tillgifne, Hjalmar Bergman De röda siffrorna äro insatta af mig och hänvisa till motsvarande siffror i mitt svar.[4] Handskriven avskrift. Finns i Stockholms universitetsbibliotek.
[1] Bergmans debutdrama Maria, Jesu moder distribuerades av Albert Bonniers förlag. Korrespondensen med August Lindberg kring detta förstlingsverk vittnar om den unge författarens lidelse för det religiösa stoff dramat gestaltar, och för de estetiska krav som verket ställt honom inför för att bli verkningsfullt. Strukturen i Maria, Jesu moder bär spår av intryck från spelen i Oberammergau som Bergman bevistat 1900. Dramat inleds och avslutas med en prolog respektive en epilog och är till sin uppläggning episkt. Dramatik var – inte minst under Bergmans tidigaste period som författare – den genre han helst odlade. Livet igenom tyckte han att det var både roligast och svårast att utforma ett sceniskt förlopp. Av detta Bergmans första brev av inalles tre kring dramat framgår tydligt att diskussionen med August Lindberg startat i och med att detta förelåg i bokform. Bakom Lindbergs kritik tycks ha legat, att han ansåg att Bergman i sin omtolkning av den grundläggande kristna trosuppfattningen om Jesu gudomliga börd ”förvanskat en kär bild för att göra den mer intressant”. Se brev 40 och 41 till August Lindberg, mars resp. mars–april 1905. Tyvärr finns inte August Lindbergs svarsbrev med de olika invändningarna mot dramat bevarade. De i texten inom parentes insatta siffrorna har ursprungligen markerats med rött av Lindberg och anger de ställen där denne tydligen gått i svaromål mot Bergmans invändningar. Dessa tre tidiga brev till August Lindberg (39–41) finns endast bevarade i avskrift, utförda med en driven handstil, med all sannolikhet Lindbergs. I slutet av avskriften av brev 39 finns följande kommentar: ”De röda siffrorna är insatta af mig och hänvisar till motsvarande siffror i mitt svar.” Avskriften har troligen gjorts till följd av att Lindberg haft svårigheter att tolka Bergmans handstil. De tre breven är i sin nuvarande form odaterade, men av sammanhanget framgår, att de är skrivna i samband med publiceringen av Maria, Jesu moder den 10 februari 1905och tiden närmast därefter. Sannolikt har de tillkommit i tämligen snabb följd. De stora ark som avskrifterna är gjorda på har delvis fragmentiserats i brevvecken, varför vissa lässvårigheter uppstått. [2] I originalupplagan avser AF II Andra afdelningen, Jesus drager till Jerusalem, och HI Första handlingen. [3] Här är det den väluppfostrade borgarsonen, som besinnar att hans häftiga temperament kanske kommit i konflikt med normen för hur man uppträder mot äldre personer. Bergman behöll en uppskattande attityd gentemot August Lindberg, även sedan han ställt sig allt mera kritisk till den lindbergska familjen i övrigt. [4] Kommentaren är införd av August Lindbergs hand. De i avskriften med rött inringade siffrorna har i den här aktuella utskriften satts inom parentes: (1), (2) o.s.v. |
|