525. Victor Sjöström

SKODSBORG, villa Skodsborg 2/11 XXIII

Kära du, i går anlände: ett telegram från herr Sjöström, ett brev från herr Sjöström, ett brev från fru Sjöström. När Sjöströmmingarna gör någonting så gör de det ordentligt – men sällan. Nå tack ska ni ha båda två. Vad ni kuska omkring i er Packard eller vad den nu heter. Finns det inte något märke som heter Plakat?^[1] Det ska jag köpa. Går kanske inte så stadigt men har dock något visst rogivande i sin gång. Jag skriver film och gruvar mig för den långa resan.^[2] Mest det senare. Den börjar torna upp sig för mig. Jag skulle hellre vilja bli intagen på ett ålderdomshem i dette yndige land. Häromdagen fick jag brev från Magnusson^[3] i Sv Filmindustri som önskade mig lycklig resa samt fortsatta förbindelser sedan jag misslyckats i U.S.A. Men han kallade sig Fritz! Varför kallade han sig Fritz när han heter Charles? Varför gör folk så? Varför kallar du dig Seastrom? När jag bestälde biljett fick jag besvara en massa frågor och bl.a. om jag hade någon bekanting i Amerika. Jag antecknade Victor Seastrom. Ska det vara Victor Sjöström? frågade kontorskurren; tillade: Då låter vi honom allt behålla sitt hederliga namn. Sade och ändrade och jag rodnade i synen fast det ju inte kan vara mitt fel att du är så kapriciös.^[4] När jag kommer över ska jag kalla mig Duke of Florence. Låter inte det bra? Allvarsamt sagdt – ska det stå Seastrom på dina filmer också?

Om kvällarna läsa vi engelska högt. Jag har råkat få tag på en bok som handlar om smittkoppor, vaccination och kvacksalvare. Så att kanske ska jag bli kvacksalvare eller vaccinatör i stället? Min bildade engelska konversation kommer i alla händelser att röra sig om dessa ting. Vår engelska är ryslig, särskildt min. Ska jag till frukosten be om en smörgås på engelska, har jag redan ätit middag innan jag slutat den enkla meningen. Nu blir det kanske dock bättre tack vare ett Stinas påhitt. Sedan tolv tretton år tillbaka brukar jag gräla på henne ungefär en halvtimma var kväll. Det är en av mina få regelbundna vanor. Nu föreslår hon att jag ska gräla på engelska. Hennes genomskinliga avsikt är att något minska på grälet. Kanske räknar hon fel. Jag tror att har man en gång börjat gräla på engelska så bereder det nästan större tillfredsställelse än svenskt gräl.

Jaså, du badade kallbad den 10 oktober. Det tyckte du allt var malligt – i Stilla havet och med en whiskyplunta i famn! Den 14 tog jag mitt sista bad i Segholmshavet. Utan whisky. I 8 graders vatten. Det är något att skryta med. Och jag låter inte fotografera mig i baddräkt med en whiskyflaska i handen som om jag ville säga: jag badar aldrig annat än när jag är full. Ty även om så skulle vara, aktar jag mig noga för att tala om det.

Hör du, hur länge tänker du egentligen stanna i Amerika? Går ungarna verkligen i amerikansk skola? Är Edith så duktig som hon själv säger? Saknar hon inte teatern? Tänker hon inte filma? Varför har ni sju rum? Är det högfärd? Vi Stina och jag ska dela ett litet enkelt rum i ett litet enkelt hotel vid någon liten enkel gata i någon liten enkel stad. Men nu just nu ska jag fara in till stan och äta ostron på fiskehuset. Det är inte högfärd, det är vällust. Ska jag dricka pale-ale eller porter?^[5] Säg det men skynda dig så att jag inte kommer försent till tåget! Må godt, gamle vän och hälsa de dina från

Guffar.^[6]

Säg Edith att jag tror att hon är så duktig som hon gör sig.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.