696. Tor Bonnier [Berlin ca 20/10 1926][1] Käre Tor, får jag besvära dig med ytterligare tvenne ”affärs-saker”? Den ena denna: Fru Stina Bergman skriver till mig att hon ämnar låta Mizi Franzos[2] översätta ett av mina älsta film-manuskript och sända det till Ufa varefter jag skulle honorera F. med 500 mark. Nu är det emellertid så att varken Ufa eller jag har det ringaste intresse för manus i fråga. Jag bleve dig därför synnerligen tacksam om du ville förhindra att nämda honorar utgår från mitt konto hos er. Tyvärr kan jag inte smickra mig av att vara affärsman men jag är inte heller vansinnig. Den andra saken: Ruetten och Loening[3] i Frankfurt ha skrivit mig ett rätt vänligt brev med begäran att få se min nya bok i ”bogen”.[4] Skulle det bli någon affär av, kommer den att skötas av dr Fall varför jag tycker att han lika gärna kan ta saken om hand genast. Jag bleve därför mycket tacksam om tryckeriet sände honom ett avdrag. Hans adress är: Dr ERNST FALL, Wilhelmsaue 3, Wilmersdorf, BERLIN.[5] Eljes vet jag intet nytt. När man just vaknat från en artonårig mardröm vet man ingenting. Kommer du något åt den här kanten? Din HjB 21/10[6] Jag har fått erbjudande att inflytta i Jannings[7] under sex månader tomma våning (han är i Amerika). Hyran skulle bli en pro-forma-sak varför det nog kunde vara ekonomiskt fördelaktigt. Men det är väl givetvis en film-star-elegant våning som skulle göra min enkla svenska författarsjäl kuslig. Så jag säger nej. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Dateringen gjord utifrån tillägget 21/10, som sannolikt tillkommit dagen efter. [2] Marie Mizi Franzos var Bergmans tyskspråkiga översättare. Det var filmsynopsisen till den s.k. ”Blindfilmen”, sedermera tryckt som novell under titeln Kärleken och döden, som hon översatte för det tyska filmbolaget Ufa. Det fanns länge planer på att Emil Jannings skulle spela en av rollerna. Projektet kom dock aldrig till utförande, eftersom filmbolaget hade dåliga finanser. I den bevarade korrespondensen från Stina Bergman till Hjalmar Bergman från den här tiden återfinns inget omnämnande av planer på att Mizi Franzos skulle göra denna översättning. Tydligen har detta framförts i ett nu förlorat brev till maken. Redan den 7/9 1926 har Stina Bergman dock skrivit till Marie Fanzos och bett henne skicka sin översättning av ”Blindfilmen” till Walter Jannings – Emil Jannings bror – som var dramaturg på Ufa. Av brev från Walter Jannings till Bergman den 7/1 1929 framgår, att filminspelningen då fortfarande var aktuell. Av brev den 20/2 1929 framgår dock, att bolaget vid den tidpunkten övergett planerna på ”Blindfilmen” och i stället önskat få ett nytt manuskript med anknytning till Markurells i Wadköping. Detta kom dock aldrig till stånd. [3] Det förlag som tidigare gett ut Hans Nåds testamente/Das Testament Sr. Gnaden och Amourer/Amouren i tysk översättning. [4] i bogen, ty., in Bogen, i ark. [5] Dr jur. Ernst Fall och hans teateragentur – Bühnenvertrieb – företrädde Bergman i Tyskland. [6] Datumangivelsen är handskriven. [7] Den under 20-talet berömde tyske karaktärsskådespelaren Emil Jannings (1884–1950). Efter att 1926 ha avslutat inspelningen av filmen Faust i Berlin, sökte denne sig till Hollywood, där han 1927 erhöll en Oscar för bästa manliga rolltolkning i filmen The Way of All Flesh. – den första Oscar som överhuvudtaget delades ut. Jannings återvände till Tyskland, där han 1930 gjorde en bejublad insats som den respektable läroverkslektorn i filmen Der Blaue Engel/Blå ängeln, med Marlene Dietrich som motspelare. |
|