71. Augusta Lindberg

[Örebro] 25/8 06 ^[1]

Tack kära Tante för brefvet med dess skamlösa beskyllning! Och låt oss nu så godt först som sist komma till en fredlig uppgörelse beträffande pjesslutet^[2] – svansen skulle jag nästan vilja säga.

Jag vill göra följande förslag.

Under prästens otidigheter står – som jag ser af manuskriptet – fru P. i en skyddande, litet hönaktig ställning; hvilken hon bibehåller under Jörgens replik. Dörrskrällen – som det ska vara kläm i – kommer henne att spritta till, strama till, bli spänstig; hon hesiterar visserligen ett ögonblick, men sen ska det vara vådlig fart på henne, då hon springer bort till dörren, trefvar på den, trycker på den. Under trefvandet säger hon två gånger: stängdt; den sista redan afmattadt. Sen vänder hon sig mot båren och säger: Harry; hon säger det så där tämligen utan betoning, möjligen med litet af ängslig fråga i rösten. Går därefter fram till båren; rör sig ifverlöst men icke slappt; spänningen har ännu icke släppt henne. Hon står framför båren en 4-5 secunder; nu börjar klockorna ringa;

Och vid andra eller tredje slaget ramlar hon ihop öfver båren och säger: Min gosse – min gosse –

Ja och då ska Tante knipa grossörsfruarna i hjärtspetsen! Vill Tante vid detta tillfälle bestå pjesen med några tårar, så finner jag icke orsak att torka dem.

Allvarsamt sagdt, så anser jag detta bli den bästa afslutningen. Tystnaden framför båren, ger relief; sentimentaliteten kommer att försvinna i farten – liksom recinolja svinner i lingonsylt; och när styckets stortudning^[3] kommer, kommer också den gudsvälsignade ridån – och vichyvattnet.

Vidare anser jag denna afslutning psycologiskt sann; och slutligen ger den rum åt tendensen, som icke är att karlen är död utan att han är mammans pojke. Ecco!

Ja nu hoppas jag, att Tante vill hålla till godo med detta. Ty vid alla heliga ben, jag kan icke göra det annorlunda.

Låt oss nu återvända till privatlifvet! Beskyllningen förbigår jag under en tystnad, som jag hoppas Tante förstår är föraktfull. Dessutom ber jag få påminna, att jag utfärdade den där bjudningen redan före min afresa från ön.^[4] Nå!

Från Stina har jag idag fått ett ganska ångerfullt bref, hvilket gör, att mitt humör är relativt fredligt. Den tredje kommer jag nog inte upp till Er, för då finns där förstås folk. Men antagligen kommer jag den fjärde. Så kan jag alltid få lyckönska Farbror, att Hans födelsedag är öfver. Födelsedagar är stygga dagar.

Ja jag ska väl skrifva till Fredriksson.^[5] Ska jag kalla honom Intendent och Riddare eller Dramatiska Konstens Beskyddare? Hvilket låter schangtilast? Och hvad ska jag skrifva under öfverskriften? Allra nederst skrifver jag mitt namn förstås –.

Mod! Nu ska jag skrifva.

Hör nu, Tante! Bed för mig, smuggla in mig i aftonbönen!

Jag blir så tacksam.

Tantes

Hjalmar Bergman

[Handskrivet tillägg vid sidan av brevtexten:] Vänta lite! Be den gode man, som ska göra prästen att han utelämnar sista meningen i sista repliken. För guds skull och min författaräras!^[6]

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.