723. Alma Söderhjelm [Berlin 1/12 1926][1] Kära Alma, tack för Ditt brev! Vad du är för en hygglig jänta som skriver till mig någon gång! Men gud! vad du är produktiv!! I tryck. Skriver du och talar om det för att pressa ångestsvetten ur lättingens panna? Vad du måtte förtjäna mycket pängar, lyckliga människa! Jaså, du funderar på Amerika. Det är inte utan att jag – eller rättare sagdt andra för min räkning – hysa funderingar i samma riktning. Tänk om du råkade stiga ombord just på mitt fartyg! Då sjönke väl båten! Eller vad tror du? Jag lever nu ganz alleine.[2] Undantagandes att Greta Bonnier[3] kommit hit – släpande med sig min morfars gamla päls, vänligt nog – för att stanna ett par dar i stan. I morgon äter jag middag med henne. Jag tänker visst inte bjuda dig hit till julen. Åh gu bevare mig väl! Julen ämnar jag tillbringa i de enkla Berliner-Kindl-Bräu[4] som anstå mitt stånd och min ställning. Och i den fullständiga ensamhet som anstår dem ännu bättre. Förrästen lär du nog i Stockholm få trevligt sällskap – kurtisante som du är. Apropos sällskap – hur har det gått din vän Asplund?[5] Jag hoppas, han repat sig. Själv skulle jag nog både vilja och behöva fara söderut. Men jag orkar helt enkelt inte. Ich verblute, mein Kind, da hast du die nackte Warheit.[6] Ajjö med dig, Alma lilla, må så godt. Din HjB [Handskrivet tillägg:] Jag skickar dig min bok.[7] Maskinskrivet brev. Originalet finns i Åbo Akademis bibliotek. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] I Åbo akademis arkiv återfinns följande anteckning i anslutning till brevet: poststämplat 1.12.1926. Dateringen stämmer med uppgifter i brevet om Greta Bonniers ankomst och närvaro i Berlin. Se not 3 nedan. [2] ganz alleine, ty., helt ensam. [3] Greta Bonnier, Hjalmar Bergmans svägerska och Stina Bergmans syster, hade anlänt till Berlin den 28/11 1926. [4] ty., ölstuga. [5] Skalden och konsthistorikern Karl Asplund (1890–1978) var vid denna tid konstanmälare i Svenska Dagbladet. [6] ty., Jag förblöder, mitt barn, där har du den nakna sanningen. Alma Söderhjelm svarar honom i ett långt, uppmuntrande brev den 17/12 1926: ”Jag skulle önska att Du hade det bra. Du har ju så mycket att leva på – och av. Jag menar nu inte pengar, med den saken blir man inte så värst hjälpt och förresten vet jag ju inte, om Du har några. Men så kolossalt mycket erkännande som Du får nu om dagarna i allmänhet och i synnerhet för Jonas ō Helen, som alla äro ense om att kalla julens avgjort underbaraste bok och som nu är högt i ropet. Men kanske hjälper inte ens det.” [7] Romanen Jonas och Helen som kommit ut i november 1926. I det ovan nämnda brevet den 17/12 1926 berättar Alma Söderhjelm, att prins Wilhelm ”ringde för att få din adress, var riktigt rörande glad över att Du sänt honom din bok och road av dedikationen!”. |
|