889. Hugo Hamilton DALARÖ, 2/3 XXIX[1] Löjtnanten Greve HUGO HAMILTON Grytsäter, Latorpsbruk. Tyvärr, herr Kollega,[2] kan jag icke anvisa någon ginväg eller låt oss säga baktrappa upp till scenen. Själv har jag använt det vanliga sättet att ”insända” mitt arbete till vederbörande direktör. Inlämna det vid personligt besök är måhända ett bättre sätt, men jag har ej prövat det. Min personliga erfarenhet i dessa stycken talar uteslutande om tålamod. Även om och sedan ett stycke högtidligen d.v.s. kontraktsmässigt antagits, finnes rikt bruk för tålamod. Mitt stycke ”Swedenhielms” hade premiär två år efter kontraktets datum; ett annat stycke, som antogs av Svennberg för fyra år sen, har ännu ej funnit plats på spellistan.[3] Att här – som så ofta sker i Tyskland och Frankrike – lämna pjesen till någon ”prominent”, torde i de flesta fall vara verkningslöst, där det ej direkt motverkar. Jag har en gång försökt den metoden, då jag lät Poul Reumert inlämna en pjes hos Det Kongelige med det visserligen outtalade men självklara förbehållet att P.R. skulle utföra huvudrollen. Norrie svarade mig, att saken måste uppskjutas, emedan teatern för närvarande – saknade lämplig skådespelare.[4] Som Ni torde få erfara, är hrr teaterdirektörer överkänsliga beträffande sin värdighet och myndighet – ofta till sinnessjukdomens gräns. Ni skall vidare helt säkert erfara att den ende som anses absolut inkompetent i allt som rör dramatik och teater är just författaren av ett eller flera teaterstycken. Att låta trycka pjesen för att ”få press” (försäljning blir det här i landet knappast tal om) – kan ju vara ett sätt. Min personliga erfarenhet i det fallet är emellertid rent negativ. Frågar Ni mig slutligen huruvida Ni bör låta inlämnandet av ett stycke åtföljas av rekommendation, så skulle jag vilja säga: i alla händelser blott ifall Ni personligen överlämnar pjesen och kommer till tals med vederbörande. Det personliga överlämnandet är i varje fall det enda medel, jag anser mig böra rekommendera. Men detta jämte ett spelbart stycke tör göra verkan – så småningom. Kanske finner Ni, vad jag anfört, föga uppmuntrande. Nåja, jag kan säga att jag på min bana som dramatisk författare (vackert ord) aldrig riskerat att krepera av fröjd. Men det finns ju folk med helt andra erfarenheter och vi ska hoppas, att Ni hör dem till. Tålamod är och förblir likvisst en kardinaldygd i detta land – liksom i de flesta andra, U.S.A. icke undantaget. Eder kollega och landsman Hjalmar Bergman. Brevet är återgivet efter Stockholms-Tidningen den 16/1 1940. Originalet tycks vara förkommet. Hugo Bernhard Malcolm Hamilton (1889–1972) var medlem av den vittförgrenade grevliga släkten . Med sitt brev ville han av den vid det laget i fråga om dramatik hårt beprövade kollegan Bergman få råd i fråga om tillvägagångssättet vid placeringen av en pjäs. Grevens meriter som dramatiker är okända. [1] Detta brev har tidigare förbisetts. Därav numrering och datering. Av samtidiga brev framgår att avsändningsorten är fel och måste vara Florens. [2] herr Kollega – Bergman alluderar med denna titulatur på adressatens ambitioner som dramatiker. Den lätt ironiska tonen i detta hans svarsbrev ger honom möjlighet att kåsera kring sin egen törnbeströdda väg till Thalia, samtidigt som han knappast inger adressaten några förhoppningar om goda råd. [3] Syftar på det österländska skådespelet Vävaren i Bagdad som skrevs i Florens den 3–25 april 1921. Bergman försökte länge få det spelat. Se brev 419 till Victor Sjöström den 9/5 1921, not 8, brev 656 till Per Lindberg den 1/3 1926, not 3 samt breven 814 och 817 till Gustaf Muck Linden i början av januari 1929, not 1, respektive den 14/1 1929, not 10. Det var först studentteatern i Uppsala som hösten 1929 satte upp Vävaren i Bagdad. [4] Bergmans vän, den danske skådespelaren Poul Reumert hade enligt vad han själv meddelar i ett brev åtagit sig att förmedla Bergmans manus till Patrasket till teaterchefen vid Det kongelige Teatret i Köpenhamn, William Norrie. Reumert hade samtidigt till Bergman uttalat sin önskan att själv få tolka huvudrollen Joe Meng. Norrie avböjde dock att ta upp den judiska komedin på repertoaren med hänvisning till att man saknade någon lämplig skådespelare att besätta denna roll med, vilket fick Bergman att ilskna till. Se brev 825 till William Norrie i mitten av februari 1929. |
|