Stina Bergmans brev V till Hjalmar Bergman

Dalarö den 7/4 [1927]

Käraste min vän tack för brev av den tredje som jag fick först i går. Det är vådligt vad posten går långsamt hit ut och lika långsamt går han väl till dig kan jag tro. Det ofullbordade brevet från Berlin borde ha varit fullbordat så att jag fått veta vad det var du så[g] för en liten tös i fönstret. Det var naturligtvis opiumets fel, men det måste ha varit otäckt. Det är väl att hoppas att allt sånt där ska gå över nu och att magen ska bli bra igen. Det kunde ha varit bra med en liknande historia som den vi gjorde i München sist, men det måtte ha varit ändå värre den här gången.

Att du tvättas med menthol-sprit och pudras med talk var ju närmast lustigt, eftersom det är samma förfaringssätt som vi började med redan i Berlin, men som du då inte ville veta av. Måtte det hjälpa dig, ty först sedan jag själv nu plågas så infernaliskt av det samma kan jag till fullo inse vilket extra djäkligt påhitt utav vår Herre det är. Jag sa ändå att jag tyckte du var storartad som tålde dig så pass som du gjorde. Och nu säger jag att du var rent häpnadsväckande snäll på den kanten. Jag är långt ifrån lika tålig. Det springer som millioner loppor över huden och små vita blåsor slår upp gruppvis överallt på kroppen. Dem river jag förstås sönder och sedan blir det blodkulor i stället och så småsmå röda fläckar. Jag har måst ta av mig det mesta i klädväg, tål knappast något på mig, och det värsta är att jag nu tycks ha smittat mamma också, så hon börjar på samma sätt. Hon säger sig ha lidit mycket av den där klådan. Under de svåra Göteborgsåren trodde hon att hon skulle mista förståndet säger hon, men sedan har det blott förekommit helt lätt och alltid gått över med tvättning med sprit. Jag försöker nu med kalla tvättningar med mycket tvål över hela kroppen morgon och kväll. Jag tycker nästan det hjälper en smula. Spriten lindrar för ögonblicket, men det varar inte länge, och glycerinet gör kroppen klibbig och det vet du av egen erfarenhet att det är för otäckt. Mamma får inga blåser, så det måtte inte vara det samma ändå. Vad det än är så är det ett lite helsicke.

Det kanske blir bättre när våren verkligen behagar komma. För närvarande ligger här mera snö än det gjort på hela vintern. Det snöar om nätterna och töar om dagarna så vägarna äro snart bottenlösa. Ibland kommer det en soldag och då är det så ljuvligt att man kan sitta ute på terassen och sy i flera timmar. Det gjorde jag häromdagen och passade på att ta några knäpp av jyckarna. Bli de bra så sänder jag dig dem.

Historien om Tjaos bortovaro löper nu vildt på Dalarö-landet enär det var vissa mystiska omständigheter som gjort det hela mera intressant. Han kom bort sent en kväll när alla tre hundarna släpptes ut för sin sista promenad. Det var mörkt och en faslig storm, så antagligen tog den lille miste om vägen och sprang mot Smådalarö i stället för mot Holmdal när de stora vände hemåt. Mamma blev ju alldeles som tokig över att hund[en] var borta. Selma som var hos henne trodde sannerligen att gumskrottan skulle kola vippen av bedrövelse. Hon var blå i ansiktet, sa Selma. Det sändes ju bud åt alla håll och när han inte heller på söndagen var funnen gick fyra bud till Smådalarö för att leta där. Nå samma eftermiddag kom jag ju hem, och när jag öppnade dörren möttes jag av en högst idyllisk syn. Midt på salsbordet låg herr Tjao på sin dyna (en av de otaliga som stå till nådig herrns disposission) och mamma satt vid bordet och la patience och vände mot mig ett ansikte rundt som fullmånen och strålande som solen i Karlstad. Men kritvitt. Jycken hade kommit hemburen av en okänd mansperson*, och det är häri det mystiska ligger, som ställt hunden på köksfarstun och sedan tyst gick sin väg utan att varken begära den utlovade tian som mamma basunerat ut att hon skulle betala till den som kom med hunden, död eller levande, och utan att ens knacka på dörren då han lämnade kräket. Mamma hade sett karln på ryggen när han gick ner för backen, men kände inte igen honom. Förmodligen var det någon av statarna på Smådalarö som hade tagit hand om honom och när han fick höra vilket rejs det varit efter det lilla fät hela dagen, så bar han hem honom helt sonika.

Nå så var den sorgen stillad, men mamma var dålig i många dagar av uppskakningen. Kräket är himla näpet, det är inte tu tal om, men inte får man ta sig så hårdt som mamma gjorde av en sådan sak. En gång tog jag mig lika illa vid, det var när kisse var död, som du nog minns. Men jag insåg snart nog hur dumt jag burit mig åt, och nu gör jag aldrig så mer.

Roar det dig att höra lite skvaller om Lindbergare? Det är de enda personer jag vet vad de göra. Greta har rest med Abbe till Grenoble, där han skall vara en tid för att sköta sina luftrör som trasslat hela vintern. Han har varit i Åre sedan Jul. Pelles engagement vid Koncerthusteatern är nu slut och hans förlust i pengar på den historien är över fem tusen kronor av sin lön som han inte fått och väl aldrig får ut. Hans engagement vid Dramaten är klart och han börjar där i Augusti, och hoppas att få sätta upp ett Hj. Bergmanprogram under vinterns lopp. Signe har kvar sin plats på tryckeriet och sköter sig förträffligt enligt vanan. Pelle reser till Ryssland i nästa vecka efter att ha sökt och fått ett stipendium. Stina knogar som vanligt både nätter och dar och är förresten tyst och beskedlig (hm) också enligt vanan. Hon föredrar att sitta uppe och sy till fram mot småtimmarna, dels på grund av att hon ändå inte kan sova, dels på grund av att hon har en extra djäklig säng som är för kort och vars resorbotten guppar och skriker. Karin slutligen har storartade affärer i görningen, med vilka hon skall ytterligare försämra sin redan på förhand urusla ekonomi. Hon och Staren skola sätta upp cigarettautomater över allt Sveriges land där folk skola köpa kolosalt mycket cigaretter om nätterna när tobakshandlarna äro stängda. Den tionde dennes skall allt vara klart och den elfte är hon millionär. Sedan skall hon göra av med cigarettmillionerna på en magnifik Servant station med benzin-källor på Brunkebergstorg. Ragnar Östberg gör ritningen och Yngve Larson ger sin välsignelse åt det hela, och Staren och Karin, samt ett tjog andra personer hösta sedan in guldet säckvis. Så du hör att den Lindbergska energin ännu lever.

Vännen min, nu kan du vara trött på mitt prat. Skriv snart och tala om hur du mår och hur du skötes ber

din Stina

        *en kvart innan jag kom

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.