Vem läser mitt brev? Brevet jag omsorgsfullt skrev och lackade rött. Det brevet är allt som är kvar av det som jag var - tar ingen emot det ligger jag outlöst.
Ur Färjesång av Gunnar Ekelöf | 
|
Hjalmar Bergman som brevskrivare
Sverker R. Ek
Brevet som genre "Ett brev betyder så mycket" var en slogan som det borttynande Svenska postverket lanserade en del år tillbaka. Sedan 1636 har verket med hjälp av löpande eller ridande postiljoner, större fartyg och mindre segelbåtar, diligenser, tåg och till sist flyg befarit landets backiga och steniga vägar och seglat längs dess långa kuster för att förmedla kontakt mellan personer som i rummet varit åtskilda. I dagens läge känns denna kärnverksamhet hotad. Egentligen uppstod en förändring hundra år tidigare, då telefonen och telegrafen introducerades som allmänna kommunikationsmedel. Telefonsamtalet stod den vanliga talakten närmast medan telegrammet använde en knapphändig stenstil för sina meddelanden. Genom introduktionen av fax, e-post, sms och bloggar på nätet har ytterligare distributionsformer tillkommit. För var och en som är intresserad av det förgångna innebär detta en vansklighet, eftersom dessa kanaler ytterst sällan efterlämnar några fysiska dokument. Den som någon gång löst upp rosetten på en bunt gamla familjebrev eller öppnat ett brevskrin, vet hur många röster ur det förflutna som plötsligt befrias och återigen börjar tala till oss. Postverkets brevkampanj illustrerade brevets funktion i nuet med hjälp av en rad genrescener: den gamla mormodern som mysande läser om barnbarnens små framsteg, den unga kvinnan som i ett kärleksbrev funnit den definitiva bekräftelsen på den älskades känslor, den värnpliktige som nås av efterlängtade underrättelser från dem där hemma. Det enkla budskapets kärna är den eufori ett brev kan utlösa i vardagens enahanda. Pär Lagerkvist har en gång pregnant fångat situationen i följande rader:
Det kom ett brev om sommarsäd
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor,
med skrift så darrhänt stor.
[---]
Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.
Också Hjalmar Bergman har i sitt författarskap gestaltat den emotionella omvälvning ett brev kan utlösa hos den det drabbar, även om hans gestaltning ligger långt från vardagslivets enkla idyll. I det centrala kapitlet med den talande titeln "Människan dör, hennes handling lever" i radioromanen Clownen Jac, den sista han skrev sensommaren och hösten 1930, skildrar han hur clownen nås av ett brev från Lillemor Längsäll. Han har många år tidigare haft en kortvarig kärleksförbindelse med henne, som resulterat i en flicka med klara drag av Jac Tracbacs ambivalenta och sjukligt särpräglade lynne. När han nu efter alla år begär att detta deras gemensamma barn skall resa över till USA för att skingra hans ensamhet, finner Lillemor denna egoistiska begäran djupt sårande. I sitt svarsbrev skriver hon avslutningsvis: "Jag känner dig som en böld på min kropp, ett äckel i mitt hjärta, en avsky i min själ, en skam, en smuts för min heder i livet och min hågkomst i döden." Till en början bortser clownen från de kränkande orden, men efter varje omläsning tränger de allt djupare in i hans medvetande. "Skyddet hade fördröjt men icke lindrat plågan. Han tog nästan ett språng, tryckte hårt samman armarna över bröstet och hukade sig ned. Den rent kroppsliga reaktionen gick över lika hastigt som den kommit. Han tittade åter på brevet och sa i det han betänksam skakade på huvudet: "Det är en farlig sak, helt enkelt. Ett sånt här brev skrivet så här – det är helt enkelt utmärkt farligt." Det är signifikativt för Bergmans människogestaltning, att det är kroppsspråket inte orden som ger den korta scenen dess expressivitet. Men repliken blir dock profetisk, ty strax därefter störtar clownen från sin trapets under en övning. Brevet – bokstavligen slungat mot hans panna – får alltså genomgripande konsekvenser för stunden och än mer djupgående följdverkningar för det fortsatta skeendet. Detta leder direkt fram till romanens konstnärliga höjdpunkt – den kaotiska scen då clownen läser sin katekes. Den episoden har Bergman gett en helt igenom dramatisk utformning genom att låta clownens skälvande repliker växelvis bryta sig mot hallåmannens formella kommentarer eller publikens sorl och buanden. Jac Tracbacs sarkastiska visdomsord är tänkta som en apologi för clownens konstnärsroll och bittra livssyn, aktualiserad av Lillemor Längsälls brev.
Texten kan ha sina rötter i en självupplevd erfarenhet, även om känslan fått ett objektivt korrelat genom att transformeras in i en fiktiv cirkusmiljö. Ett av de få brev av hustruns hand som Bergman sparade under sitt liv nådde honom hösten 1926, då han ensam vistades i den tidens dekadenta Berlin tillsammans med sina pojkvänner. Med dunder och brak hade han lämnat Stina kvar i Sverige, vilket var något tämligen unikt. Trots allt upprättades snart en kontaktlinje mellan Berlin och Dalarö, till en början i distanserad Ni-form. I en av rapporterna berättar Bergman i ganska uppsluppen ton om ett av sina häftiga vredesutbrott på en Berlinkrog och dess oanade men delvis komiska konsekvenser. Av en av gästerna – en filmproducent – blev han tagen för en excentrisk filmregissör. I affärssyfte ville producenten till varje pris bli presenterad för Bergman, enligt vad han själv återger. I ett bevarat svarsbrev uttolkar Stina med hån denna scen: "Vad Ert tempramentsfulla uppförande angår så gläder det mig att höra talas därom. Det kan kanske rent av med tiden bli en acceptabel clown av er eftersom folk lyckats trötta ut er och ni lyckats i er tur trötta ut – – – åtminstone somligt folk. Clownerna ha ju ett visst privilegium att bära sig tarvligt åt utan att man blir förargad för det." I ett följande brev skriver Bergman: "Nu har jag återläst Ert brev – ej utan möda, ty jag måste säga att det är tänkt och skrivet på ett kökslatin som stundom kommer ens stackars hjärna att gnissla! Den, som efter många års bekantskap kallar mig clown, förstår litet. Må Ert samvete värka som en pästböld. Eller som just nu mitt hjärta." Hustruns hånfulla tillmäle hade uppenbarligen sårat honom djupt, och flera gånger i den följande korrespondensen återkommer han till vad han kallar Stinas "clownteori".
Kanske var det denna brevdialog med hustrun som några år senare fick Bergman att ikläda sig en clowns gestalt och under mask presentera sin egen tragiska konstnärsroll och människosyn. Acceptansen av clownrollen skedde sannolikt under intryck av den gamle vännen Victor Sjöströms clownporträtt i filmen Han som får örfilarna från 1924, en av dennes mest kritikerrosade USA-filmer, men också av den älskade Gösta Ekmans tolkning av huvudrollen i den danskproducerade filmen Klovnen, 1926, och den beundrade idolen Charlie Chaplins gestaltning av en cirkusclown i långfilmen Cirkus, 1927. När uppläsningen i radio senhösten 1930 kom fram till de avslutande avsnitten i romanen där Jac Tracbac i dialogiserad form framför sin clownkatekes inför en jättepublik var Bergman helt bestämd på att själv gestalta clownens roll. Radiolyssnarna skulle höra "clownen själv", som han uttryckte saken inför sitt framträdande tillsammans med Sven Jerring i rollen som radioreportern. Clownens sarkastiska visdomsord, när han hånar och utmanar sin jättepublik på en cirkusarena under mottot: "Skallra clown, skallra. / Dallra hjärta, dallra" skulle färgas av Bergmans lätt melodramatiska stämma. Bakom texten till denna kaotiska scen, som genom hörspelets speciella form blev ett intimt tilltal av radiolyssnarna vid deras kristallmottagare och högtalare ett par månader före hans mer eller mindre självvalda död, låg en bekännelse om vad konstnärsrollen kostat honom. "Människan dör, hennes handling lever.”
Hur väsentligt bekännelsedraget var även för brevskrivaren Hjalmar Bergman kan belysas med ett uttalande från slutet av 1914. Han vistades då ensam i Stockholm under några decemberdagar för att besöka psykiatrikern Jakob Billström i syfte att komma över sin permanenta svartsjuka och en långvarig neuros som allvarligt förlamat hans skrivande. Han skickade i samband med konsultationen den hemmavarande hustrun ett upprört brev, där han kallar sig "en ensam dåre". Läkaren hade framhållit hur väsentligt själva skrivandet var för hans hälsotillstånd. "Skrif, skrif, skrif! Och betänk, att om ni inte haft ert diktande, så skulle ni inte nu komma till mig ō söka bot för en neurose. För då hade ni sedan länge suttit på hospital som obotligt sinnessjuk. Alltså, skrif, skrif, skrif!" (18/12 1914) Billström hade tidigt kommit i kontakt med Freuds skrifter och tydligen i enlighet med dennes teorier framhållit för Bergman den terapeutiska effekt skrivandet hade både som litterärt skapande och i brevform. Förmågan att transkribera spänningarna inom sitt ångestladdade inre i fiktiva berättelser färgsatte Bergmans människogestaltning och livstolkning.
I enlighet med Freuds praxis hade psykiatrikern tydligen lett in samtalet på Bergmans barndom. Denne berättar i brevet till hustrun om sina fantasilekar, då han upplevt sig som sju världars herre. ”En parfvel som lefde i kärlek till allt, som älskade allt så högt, så glupskt ō så förstående att det icke fick vara något annat än hans. Han skulle ordna, han skulle sörja för, han skulle hålla det mot sin panna – den enda smekning jag egentligen förstått." Den vuxne mannens minnesbild vittnar om barnets grundläggande maktbegär utlevt i ett överrikt fantasiliv, samtidigt som detta minnesstoff präglas av ett starkt ömhetsbehov hos ett osäkert subjekt. I sin föreställningsvärld tvekade det lilla barnet inte att efter ett kyrkobesök fråga sin mor: "Gud kan det inte vara jag det?" Denna allsmäktiga härskarposition i det egna fantasiriket återkommer i Bergmans mogna syn på sitt skapande. I ett brev till Hans Larsson berättar han, hur han till en början ställer sig avvaktande till det ämne han vill gestalta och prövar olika utformningar av skeendet på den fiktiva scenen. "Tills man plötsligen, plötsligen stannar midt på scenen. Det är något af trolleri – det omedvetnas trolleri. Springandet kors ō tvärs har i själfva verket varit ett omedvetet letande efter midtpunkten. Nu står man där och nu är man herre! Man står i cirkelns midtpunkt och det finns ej den punkt, den sak inom periferien, som man icke lätt ō hastigt utan förändring af läge kan gripa och behärrska."(20/12 1912). Barnet är förvisso här mannens fader. I sina dagdrömmar behärskade det överkänsliga barnet tillvaron men för att klara sig i en hotfull omgivning måste det – liksom det vuxna egot – redan tidigt lära sig "sin konst: att parera. Parera. Parera. Parera. Inte möta en människa, liten eller stor, utan att tänka på försvar. Parera också inåt. Skydda mig mot honom, som alltjämt ville vara gud, alltjämt ville bygga sju världar", som Bergman säger i det tidigare citerade brevet till hustrun i december 1914.
Själva handstilen i brevet till hustrun vittnar om den upprördhet som tvingat Bergman att hålla domedag över sig själv. Trots brevets stundtals aggressiva form väller här med eruptiv kraft fram behovet av att bli sedd, bekräftad och älskad för att komma ur det inre ångesthelvetet. Samma strävan kommer till uttryck i andra delar av den bevarade korrespondensen, om än inte i lika dramatiska former. Så sent som 1926 skrev Bergman – lite känslosamt – till Fredrik Böök: "Vad är jag annat än en parvel som springer omkring med sitt hjärta mellan händerna och söker gömma det än här än där." Uttalandet gällde i första hand hans diktning, men är lika relevant för många av hans brev. Bergman ville med sitt tilltal såväl av sina läsare som sina brevvänner uppnå mänsklig förståelse och gemenskap. Vitalt för honom var ett brevs förmåga att öppet överbringa inre erfarenheter, personliga estetiska ställningstaganden eller försök till livstolkningar. Ett brev utgjorde många gånger en väsentligare kommunikationsform än ett direkt samtal. Under brevskrivningen behövde han inte i lika hög grad utveckla sin konst att parera. För en människa som var medveten om att han alltför ofta i sina böcker förklädde sina tankar i symbolens form på grund av "en alltför stor blygsamhet inför mig själv", blev brevet en genre där han kunde lätta på masken – om än aldrig helt. "Först de riktigt gamla tappa stundom masken eller slita den av sig. Rycker en ung människa masken av sig, dör hon." Orden är Bergmans i radiokomedin "Bakom masker", bland det sista han skrev 1930. Han kunde i breven förmedla något väsentligt till en medmänniska utan att hämmas av att ha henne eller honom lekamligen närvarande i rummet. På samma gång var adressaten i högsta grad andligen närvarande i hans medvetande. Bilden av "den andre", som med sin blick skulle tolka och bedöma det skrivna, tvingade honom att insiktsfullt penetrera sin egen självförståelse och livssyn. Vad detta tillvägagångssätt ytterst innebar, var Bergman klart medveten om. För sin biktmor Ellen Key förklarade han: "Men nu är jag kommen till den punkt, där jag inte längre kan vara blygsam – utan att riskera mitt förstånd." (29/11 1915) Även reaktionen från "den andre" hade en djupgående effekt på honom, inte minst då han tillbringat "någon tid i öknen, knorrande mot Gud och människor". Betydelsen av ett gensvar från den avhållne mentorn Hans Larsson uttrycks med orden: "Spegelbilden, vår bild i en klok, god medmänniskas ögon är det enda, som ger oss vinddrivna lugn. Låt vara endast för en natt, julnatten kanske. Men den natten står sällsamt stram och mild i en holländares liv, långa liv." (24/12 1918).
Långt ifrån alla brev är lika allvarspräglade. I korrespondensen möter man också en helt annan sida – berättaren som utvecklar sin språkliga talang att leka med ord och ibland låta humorn råda. I ungdomsbreven till den äldre uppsalakamraten Herman Brulin tar sig visserligen Bergmans försök att leva upp till den tidens studentjargong ett ganska maniererat uttryck. I breven till sin tyskspråkiga översättarinna Marie Franzos odlar han däremot en vänlig språklig lekfullhet som antyder en underliggande personlig värme. Ibland tillåter han sig även en och annan raljerande anmärkning om adressaten, som i några brev till Martin Lamm och Alma Söderhjelm. Självironiska kommentarer finns ofta insprängda i breven. När Bergman kände sig trygg i sin relation till adressaten, vilket var fallet med Victor Sjöström och Tor Bonnier, kunde han ganska ohämmat låta humoristen råda. Den unge förläggaren kunde apostroferas som en österländsk härskare: "Gloriöse VÄN BESKYDDARE " med tillägget "VISDOMENS VÄN och FILOSOFENS BESKYDDARE" eller "Glorwyrdigste Exelents ō Broder". Så sent som 1929 ger han skämtsamma agrara råd till Tor Bonnier i dennes nya roll som lantbrukare, vilket fick denne att svara: "Du skriver brev lika förtjusande som du skriver romaner." Skarpögda iakttagelser av djurs beteende kåserar han gärna kring. För älsklingssystern Elna S:t Cyr, som han delade detta intresse med sedan barndomen, berättar han livfullt om sin papegoja Jacob: ”För närvarande sitter han på en pinne i fönstret och är mycket förargad, därför att jag hamrar på maskinen. I den mest förolämpade ton säger han: ’Ö-ö? Ö-ö? Lilla Coco ö-ö? Trallalo! Hurra Coco?’ Han är verkligen grufligt komisk. Men ni får inte sticka fingern till honom för främmande biter han ohyggligt. Till och med matmor Stina får då och då ett duktigt tjuvnyp, och det är egentligen endast den stränga husbonden som går fri.” (27/5 1913) Några år senare fångar han in samme Jacob när denne leker med en nyförvärvad vän. ”Har du hört att vi skaffat oss en ’sommarhund’ en svart liten racka, som hänger oss i hälarna vart vi tar vägen och majestätiskt vilar på aktersätet så fort vi sticka båten i sjön. Vi inköpte honom från hundstallet för tolv riksdaler, varav Du kan sluta att ädelt byracksblod flyter i hans ådror. Eller som vi finkänsligt uttrycka saken – han är en engelsk norräs (no race) eller en fransk paddrass (pas de race). Detta djur har en underbar förmåga att framleta gamla vitnade ben varför vår gårdsplan närmast är att förlikna vid ett gammalt slagfält. Och här tumlar han och Jacob omkring och slåss med växlande krigslycka om benbitarna.” (27/71917) Djurs uttrycksfulla rörelser skildrar Bergman med värme. Med lika stor skärpa iakttar han sina medmänniskors ögonkast, deras böjning på huvudet eller händernas rörelser som en ”kroppslig symbol för det andliga”. Men han gestaltar dem oftast utan samma förstående empati.
Varje människa är i viss mening unik men på samma gång representativ för sin tid, sin generation och sin kulturmiljö. Inte minst konstnärer och intellektuella har genom tiderna odlat brevet som litterär genre, där den egna livssituationen sätts in i samtida skeenden och konflikter. Cicero ger i sina retoriskt utformade brev djupa inblickar i det senrepublikanska Roms politiska liv och Madame de Sévignés brev är berömda för hennes livfulla skildringar från Ludvig XIV:s Paris. Även Hjalmar Bergmans brev innehåller intresseväckande kommentarer till aktuella händelser eller personer. Men framför allt ger de inblick i de tidspräglade värderingar och tänkesätt som var förhärskande i borgerliga kretsar i Sverige under de tre första decennierna av 1900-talet. Samtidens trångsynta moraliska fördömande av homosexualiteten, en värdering som starkt berörde Bergman personligen, präglade såväl dåtidens strafflag som konventionsbildning. Med Oscar Wilde som exempel revolterar Bergman i ett brev till den liberala Ellen Key mot ”den statsbestämda lagen, som alltmer, påfluget, oblygt, oförsynt tvingar man och kvinna att fjät för fjät följa flocken.”
Tidsmässigt spänner denna brevsamling över större delen av Bergmans liv. De första breven återger den 18-årige ynglingens rika intryck av sin första självständiga utlandsresa och de sista innehåller den desillusionerade och livströtte 47-årige författarens reflektioner inför den närmast självvalda döden nyårsdagen 1931. Som helhet kan brevsviten ses som en nyansrik skildring av ett livsförlopp med alla dess kastningar och metamorfoser – en outsiders väg mot avgrunden. Efter att 1923 ha lämnat in sin halvt självbiografiska roman Jag, Ljung och Medardus anförtror han Tor Bonnier: "Vet Du, vad jag går och längtar efter? Att få fortsätta mina älenda memoarer. Mycket är de kanske inte värda, ha dock ett värde – ingen har skrivit sånt förr." (21/10 1923) Tanken på att skriva "öppenhjärtiga memoarer" återkommer Bergman till i ett brev till Karl Otto Bonnier under sitt sista levnadsår. Idén utvecklar han närmare i en intervju i Nerikes Allehanda den 24/2 1930. Projektet förverkligades dock aldrig. Kanske förlusten är måttlig, eftersom Bergmans bevarade korrespondens ger den sentida läsaren rika möjligheter att intimt följa ett livsförlopp. En självbiografi är fastare och mer överblickbart strukturerad med utgångspunkt i en given historisk situation, ger en ordnande tillbakablick – medan en livslång svit av brev från olika perioder återger stundens färska impressioner och nuets känslomässiga färgsättning. Just en sådan karaktär äger upplysningsförfattaren Denis Diderots brevsvit till väninnan Sophie Volland. Dess betydelse anger han själv: "Mina brev är en sannfärdig historia om mitt liv" och tillägger – "Brevet som fragment har den värdefulla egenskapen att det bibehåller nuets sammansatthet liksom fräschören och intensiteten i glädjen och smärtan hos de återgivna yttre och inre intrycken." Hjalmar Bergman kunde ha uttryckt en liknande åsikt om han haft anledning att se tillbaka på den svit av c:a 1.500 brev av hans hand till olika adressater, som finns bevarad i arkiv och bibliotek. Även om han till sin natur var benägen att isolera sig, var han en observant iakttagare av sin samtids människor och deras agerande.
Dialogen med ”den andre” Många av breven är utformade som en tyst dialog med "den andre". Därför framträder bland adressaterna vissa individer konturskarpare, eftersom de i hög grad kom att prägla människan och diktaren Hjalmar Bergman. Han hade vuxit upp i ett konventionellt borgerligt hem, där fjärde budet hölls i helgd. I breven hem till föräldrarna utvecklar han under sina tidiga resor en barnslig underkastelse, bl.a. uttryckt i en evigt uttalad tacksamhet. En något krystad jargong med smeknamn på de olika familjemedlemmarna färgsätter framställningen. Det finns i de tidiga familjebreven en ständigt uttalad vilja att vara till lags, parad med ett behov av att bli sedd och förstådd. Det är också omvittnat att inte minst den konventionella modern – ofta kallad Grodan eller Kväckan – kunde utveckla en beskyddande men dominerande attityd mot sin nervöse ende son – smeksamt kallad Baffe. Fadern var en gammaldags pater-familias-typ, som gärna ville ha även sina vuxna barn i sin närmaste omgivning. I ett brev till Ellen Key 1904 utvecklar Bergman dock i sin egen självförståelse följande positiva uppfattning: "Om Ni så sökte med ljus och lykta, skulle Ni aldrig kunna finna några mer allt-uppoffrande föräldrar än mina." När han som mogen man ser tillbaka på uppväxttiden i romanen Jag, Ljung och Medardus är attityden en annan. För Victor Sjöström karaktäriserar han verket: "Det är en skildring från min barndom. Hu! Den har varit svår." Efter giftermålet 1908 framträder i breven allt mer påtagligt en underliggande vilja att distansera sig från föräldrarna, även om den underdåniga attityden finns kvar. Deras förstående men uppfordrande blick tycks alltid följa honom, vare sig han flyr till Italien eller till mörkaste Småland. Bergmans behov av att "parera" mot allt och alla får sina påtagligaste uttryck i breven till familjekretsen, kanske med undantag för älsklingssystern Elna. Kritiken fanns under ytan och kunde leda till enstaka eruptiva vredesutbrott. I slutet av 10-talet fick systerdottern Irma S:t Cyr bevittna ett länge förträngt föräldrauppror med bittra anklagelser slungade i ansiktet på modern: "Båda hans föräldrar hade varit det mest härsklystna man kunde tänka sig. Allt från sina spädaste år hade han varit en lekboll för deras tycken", är en replik som etsat sig in i hennes minne. För modern blev kritiken helt obegriplig. Hon hade upplevt att både hon och maken agerat som ömsinta föräldrar mot ett överkänsligt barn.
I många brev återfinns hos Bergman en kvardröjande prägling av den borgerliga miljö han utgått ur. Han intog livet igenom en konservativ politisk hållning, ett arv från fädernemiljön, något som under 20-talet bidrog till hans klart uttalade fascination för den italienska fascismen. Han kvarhöll många av hemmets moraliska värderingar, vilket bl. a. medförde att han först sent – kanske aldrig – fullt ut accepterade sin egen homoerotiska läggning. Redan under Italienresan 1901-02 hade han sannolikt blivit medveten om den, när han med lidelse upptäckte skönheten hos mässans korgossar. All form av homosexualitet var enligt den tidens lagar straffbar, och samtidens konventionsbildning betecknade en sådan läggning som "pervers" och "skamlig". Endast en gång – låt vara i indirekta former – berör Bergman denna sin livsproblematik i breven, symtomatiskt nog till den vidsynta Ellen Key.
Stor öppenhet utvecklar Bergman tidigt inför moderns ungdomsväninna Alma Hedberg, som han växelvis kallar "Tante" och "Min lilla flicka". För henne kan han avslöja de känslostormar livet i Italien framkallar hos honom. "Det är ett farligt land – kanske det mest farliga. Så djupt är det fallet Italien, att det aldrig skall resa sig – förrän den sista italienaren dödt. Ett land, där lidelse och feghet paras för att föda laster. Ett land med eld, eld, eld – utan dygdens band. O, det är ett land för mig, som elden ger Laokoonplågor." (18/12 1901) Kanske ville artonåringen med sådana formuleringar i någon mån chockera sin kära Tante. Expressiviteten i uttryckssättet vittnar dock här liksom i flera andra brev om upplevelsens autencitet – en erfarenhet som berört honom personligen djupt. Kanske brottades Bergman med samma känslor som de som behärskar den unge Tonio Kröger i Thomas Manns roman.
Ett steg till frigörelse ur familjemiljön tog den nyblivne unge studenten redan hösten 1900 genom att resa till lärdomsstaden Uppsala. Även om sejouren blev kort och av honom själv upplevdes som misslyckad, var den betydelsefull ur såväl ett kortsiktigt som ett långsiktigt perspektiv. I ett studentmatlag fann Bergman en vän i den något äldre Herman Brulin, som ägnade sig åt forskarutbildning i historia. I breven till honom utvecklar Bergman en för en yngre student vid denna tid naturlig, om än överdriven jargong av underdånighet. Bakom det ofta upprepade epitetet "Du Gode" skönjer man dock något väsentligare – en emotionell värme. "Rätt sällan kan man sätta god i förbindelse med en människas namn utan att därigenom göra sig skyldig till en contradictio in adjecto. Men mitt logik-samvete har ingenting att invända, då jag nu säger: Tack gode Herman!" Korrespondensen vittnar om att Bergman var angelägen att bevara kontakten med vännen, trots att de personligen inte råkades efter Uppsalavistelsen. När var och en av de båda ungherrarna avlagt sitt mästarprov i form av en doktorsavhandling respektive en debutroman avklingade dock kontakterna. Fästmön Stina Lindberg upptog vid den tiden en allt större del av Bergmans känslovärld. Märkligt nog tycks han aldrig ha sänt Brulin sin historiska roman Savonarola, när denna äntligen förelåg färdig 1909.
I breven till Stina Lindberg öppnar sig Bergman allt mer och blottlägger de sinnesstämningar pendlande mellan upprymdhet och ömhet parade med en manlig beskyddarattityd som behärskar honom, men som lätt slår över i sin motsats i form av olust, dåligt humör och trötthet. En attityd som ibland antar formen av samtidspräglad spleen inför existensen. Ofta finns uttalade önskningar om kyssar och smek som ibland övergår i öppet erotiska drömmerier – "mina händer längta efter din nakna kropp". När förutsättningarna för att träffas blir mer konkreta, erinrar han sig dock samtidens stränga sexualmoral. Fästmansbreven präglas av Bergmans borgerliga uppväxtmiljö, starkt dominerad av två dominanta pater-familias-gestalter – morfadern och fadern. Detta kom tidigt att återspeglas i hans uppfattning av mannens respektive kvinnans traditionella roller i hemmet. Bakom många formuleringar i korrespondensen med den unga och vackra Stina Lindberg framgår önskan att ge den blivande hustrun impulser till att utveckla en underdånig attityd i ett kommande äktenskap. Möjligen har tonen stundtals skärpts av en latent svartsjuka, vilket några brev antyder. Andra belyser en manlig egocentrikers maktbegär att härska över den kvinna han skall komma att "äga". Ibland utvecklar Bergman självironiskt sin inställning med orden "Lilla barn, mitt hjärta är despotiskt som en gammal uf med lysande och blinda ögon, en gammal uf som gapar och klapprar med näbbet." (17/2 1907) Ibland djupnar allvaret i den hotfulla tonen, när han talar om sitt "ilsket ō argsinta lynne" och tillägger: "Men om du lofvar att tänka precis, som jag vill, ō vara precis som jag vill, ō göra precis som jag vill så ska jag ju nog försöka att vara snäll ō beskedlig. Och inte skrämma dig." (30/4 1907) Kanske fanns det hos Bergman innerst inne en ångestladdad osäkerhet om han som man skulle kunna tillfredsställa en ung kvinna som den vackra adressaten. Han kompenserade sig med att utveckla en maktfullkomlig mansroll. "Gentemot din själ känner jag mig precis som den fromma moder Kyrka[n]; d.v.s. full af själfuppsnokade skyldigheter samt obestridbara rättigheter. Alltså: jag skall bara ta hand om din själ. Jag blir kanske inte någon vidare mild lärare; kanske kommer jag att svänga riset – det andliga förstås! – med rätt mycket eftertryck. Men jag tror att vi båda ska få glädje af det: jag tror att resultatet ska bli gott ō förvånande gott. Dock fordrar jag åtskilligt. Först ō främst obetingad lydnad ō underkastelse." (28/10 1906) Sådana ståndpunkter kunde kanske ha fungerat som varningssignaler om vad som väntade i ett framtida äktenskap. Men Stina läste dem tydligen inte så, ty själv förklarade hon senare i livet inför Erik Hjalmar Linder: "Ja, här finns det alltihop – hela förtrollningen, hela förklaringen.”
Även ett annat tidigt möte fick en djupgående och livslång betydelse – ett antal privatlektioner i Uppsala för den dåvarande filosofidocenten Hans Larsson, som för en kort tid hade lämnat den lundensiska miljö han var så präglad av. Denne blev en mentor för livet. För Ellen Key bekänner Bergman 1904 : "Jag hade gärna velat blifva hans lärjunge, verkligen lärjunge – icke lärling, men jag blef det icke. Kanske därför att jag var för blyg." Dessa privatlektioner innebar inte i första hand en grundkurs i filosofins och estetikens historia utan ett "livligt och djupsinnigt tankeutbyte". De följande samtalen per brev upplevdes av Bergman som allt mer berikande och utvecklades under årens lopp till en öppenhjärtig diskussion kring teman som människovärdet, intuitionen och den fria viljan. Relationen dem emellan blev allt mer jämbördig. 1912 sände Hans Larsson sin gamla adept den nyutkomna skriften Intuitionsbegreppet, där han försvarar sin tidigare framförda intuitionslära mot den franske modefilosofen Henri Bergsons teorier. Själv ville Larsson uppfatta intuitionen som en del av det logiska tänkandet "som åtminstone i vissa avseenden tillfredsställer logikens krav, på ett finare, noggrannare sätt än det vanliga tänkandet, så att den i sin fulla styrka fullbordar logiken istället för att upplossa den". Den lilla skriften drabbade Bergman vid en tidpunkt då han kommit in i en djup depression med åtföljande produktionskris. Larssons vänlighet beredde honom därför en genomgripande glädje. "Ibland får ju handlingar ō händelser mått och vikt utöfver det justerade", framhåller han i sitt tackbrev. (20/12 1912) Under läsningen av Larssons skrift fann han en naturlig utgångspunkt för att berätta om sitt eget arbetssätt. Brevet hör till de viktigaste uttalanden vi har om Bergmans konstnärliga skapande och om minnesbildernas betydelse för hans berättarkonst.
Professorns och lärlingens grundsyn i fråga om såväl den fria viljan som en ljus livstro var dock föga överensstämmande, men just därför blev dialogen så betydelsefull. Stilen i Bergmans brev andas genomgående en djup emotionell beundran för denne mentor. Han ville bli sedd av den blide lundafilosofen, vars sätt att förmedla sin livssyn han en gång förliknat vid Sokrates. Trots att de personligen träffades endast en gång efter Uppsalavistelsen, upplevde Bergman, att hans diktning hos Hans Larsson hade rönt det gensvar han hela tiden sökte. När han 1923 dedicerade en volym med tre dramer ”Till Hans Larsson”, motiverade han denna symbolhandling med orden: "Därför att Du – jag har visst sagt det förr – är den av mina samtida, som betydt mest för min andliga verksamhet. (Kanske kan Du inte ens själv upptäcka spåren, men de finnas där i alla fall.) Detta ville jag manifestera.Varför? Av känsloskäl, som jag inte tänker anföra." (21/10 1923) Det är stora ord, men knappast överord.
In i det sista fullföljde Hans Larsson sin roll som insiktsfull läsare av Bergmans verk. I romanen Clownen Jac 1930 kunde han läsa dedikationen: "Käre, käre Hans Larsson, tack för mycket! och tack för mera. Din vördsamme och tillgivne Hjalmar Bergman." Filosofen skyndade sig efter påbörjad läsning att sända författaren en hälsning och ett första tack – kanske med en föraning om att tiden nu var knapp. Brevet från den 7 december 1930 avslutar han med orden: "Ja – du förstår väl att jag under alla dessa år följt noga med dig och många gånger haft lust att tolka dina meningar. Ibland kunde jag nog ha lust att fråga, men det är väl inte tillåtligt. /Tack för alltsammans och tack nu för det sista. / Din tillgivne/ Hans Larsson." Postumt tillägger Larsson i en essä från 1940: "Och aldrig fick han höra hur med denna bok alla mina gamla reservationer föllo bort."
En mentor av helt annat slag mötte Bergman tidigt i den framträdande skådespelaren och regissören August Lindberg, sin blivande svärfar, som han alltid kvarhöll en vördnadsfull beundran för, även då de på det personliga planet inte alltid kom överens. Tyvärr finns inte Lindbergs svarsbrev till Bergmans långa utläggningar kring motiven i debutdramat Maria, Jesu moder bevarade. Men det ungdomliga engagemanget i försvaret av skådespelet vittnar om hur väsentligt det var för författaren att bli rätt förstådd av denne scenkonstnär. Under långa promenader på Dalarö eller på Gotland hade Lindberg gett honom djupa inblickar i teaterns förutsättningar. Med hans väsentligen yngre hustru, aktrisen Augusta Lindberg, uppehöll Bergman brevledes en livlig kontakt under 00-talet. Även hon fungerade vid denna tid som en betrodd lektör av hans dramer. Den mindre åldersskillnaden gjorde kanske att en från båda sidor uppskattande vänskap dem emellan till en början blev friare och skämtsammare. Den blivande svärsonen underkastade dock hennes frigjorda livsstil en kritisk analys i dramat Familjens renhet från hösten 1906 och i novellen "Bice och Blåskägget" från 1910. Han både erkände och vid andra tillfällen förnekade att det bakom de bägge fiktiva intrigerna dolde sig en nyckelberättelse med anknytning till familjen Lindberg. Värre blev det då Bergman omkring 1910 misstänkte Augusta Lindberg för att ha övertalat Stina att gifta sig med honom. Spänningen mellan svärmor och svärson skärptes väsentligt i slutet av 10-talet, då de rivaliserade om Nils Asthers kärlek. Under 20-talet skedde en öppen brytning dem emellan, då hon i Bergmans korrespondens benämns "kopplerskan" eller "skökan".
Den unge författaren kom tidigt att med förtroende vända sig till en av sin tids markanta kulturpersonligheter – Ellen Key – för att få hennes bedömning av sina första dramatiska alster. Inte bara kritiken blev välvillig, utan Key började också intressera sig för mannen bakom manuskripten, sedan hon läst hans drama Maria, Jesu moder. Med lätt självironi målar Bergman i ett långt brev till henne 1904 upp ett porträtt i helfigur av författaren som valp. När kontakten återknöts ett decennium senare blev Ellen Keys kritik inte lika förstående, något som fick den mogne författaren att närmare beskriva sin upplevelse av sin författarroll. Indirekt bekänner han samtidigt inför denna biktmor – "okonventionell i ordets djupaste och rikaste betydelse" – sin egen utsatthet i ett samhälle som fördömde en homoerotisk läggning. Självfallet var Bergman den gången liksom i andra sammanhang medveten om att en människa varken kan eller vill blottlägga sig helt inför en annan, men han fann ofta i brevskrivandet en möjlighet att på djupet penetrera sin livssyn.
Även i breven till en annan kvinnlig kritiker kommer han i dialog med "den andre" om vad som utgör berättandets essens eller det egna jagets svårfångade karaktär. De uppenbara svårigheterna med den senare uppgiften diskuterar han i ett öppenhjärtigt brev till den klarsynta kritikern Klara Johanson, som bett honom om några personliga upplysningar inför en recension. "Jag kan nog icke tala om mig själf med någon större och mera bestående uppriktighet. Det blir attityd. Icke som skulle den ena attityden intressera mig mer än den andra. Men allt som samlas och sublimeras – blir attityd. Löken har många blad och på något sätt måste de hopfästas", framhåller han. Metaforen har han hämtat från den beundrade Ibsen, som i Peer Gynt just använder löken som en bild för det egna subjektets avskalande av lager efter lager utan att nå fram till jagets innersta kärna. Varje gång man försöker formulera en självförståelse glider subjektet undan för analysens verktyg och speglar endast en attityd till det jag som hela tiden genomgår transformationer och metamorfoser. Här finner man en insikt som starkt präglar Bergmans brevskrivande. Han gör några viktiga tillägg, då han anger varför han skriver: "Därför att jag vill byta lif. Jag vill vara lika rik som Kolingens Rotschild och byta ideligen, ideligen. Det är hemligheten med mig, och det är hemligheten med en massa, en massa människor. En egenskap som jag har antydt i sista boken. [Loewenhistorier] Antydt – där har Ni ett annat blad. Förståelsen, som är så nyttig för en författares anseende och portmoné, är mig icke uteslutande angenäm. Det händer därför att jag halft omedvetet sträfvar efter en icke-förståelse och ofta nog lyckas jag briljant!" (3/6 1913) Av kritikerna fick Bergman under det första decenniet som författare höra att hans texter var – om inte helt obegripliga – så dock ”bisarra”– eftersom de så markant avvek från samtidens realism. Han framhöll själv att han i hög grad tvingades förkläda sin berättarkonst i symboler, som endast med indirekta medel gav uttryck för den livssyn han sökte förmedla. Samtidigt ville han inte att hans människoskildring skulle deklinera till några troskyldiga mimetiska övningar, ty han hade i sin ungdom präglats av såväl fransk som tysk symbolism med denna strömnings strävan att bakom ytan fånga tillvarons och subjektets innersta. Han önskade undvika en alltför distinkt formgivning till förmån för ett antydande av gestalternas ständiga förvandlingar bakom de maskerande orden, gesterna och handlingarna. I motsats till sina generationskamrater – 10-talisterna – ville han inte vara någon realistisk samtidsskildrare, utan ville istället gestalta allmängiltiga situationer som belyste människors sätt att agera i ett unikt fiktivt skeende. På så sätt gavs läsaren momentana inblickar i det som halvt omedvetet färgsatte gestalternas inre – en svårgripbar djupdimension. "Hvad som intresserat mig har varit att samvetsgrant iakttaga människans långsamma, värdiga och löjliga gång framöfver tjärstickan. Hvarken vägen eller målet har intresserat mig. Men sättet att gå." I detta brev till Klara Johanson försvarar Bergman sig också mot uppfattningen, att han i första hand skulle eftersträva ett humoristiskt skildringssätt, något som samtiden gärna intolkat i hans författarskap efter romanen Hans Nåds testamente från 1910. Och visst erkänner han: "Jag skämtar ibland, ofta, oftast kanske. Men jag är icke humorist.[- - - ] Humor kräfver först och främst människokärlek. Och det saknar jag." Det sista märkliga uttalandet kan man tolka som ett uttryck för en stämning, som då och då bryter fram i breven och som kan beskrivas som "de andra är helvetet". I livet måste Bergman ständigt parera och parera och kunde då inte sägas äga kärlek till sina medmänniskor utan endast en iakttagares distanserade människointresse. Denna negativa självbild rymmer säkerligen ett mått av sanning men är även den en generalisering – en "attityd" i bergmansk mening. Det gällde att gestalta jagets mångdimensionella, sig ständigt förvandlande, undanglidande karaktär.
Breven speglar inte bara allvar eller livsångest. Korrespondensen med Tor Bonnier, som i sin person förenade den jämnårige kamratens roll med bokförläggarens betydelsefulla, uppvisar ett bredare register. De två möttes ett av de första åren av 1900-talet i August och Augusta Lindbergs hem, där de snart uppvaktade var sin av de charmfulla, bohemiska döttrarna i huset. Några år senare blev de svågrar och många av breven vittnar om en öppen kamratlighet dem emellan. Men Tor Bonnier fick flera gånger känna på Bergmans misstänksamhet, som på senare år tog sig uttryck i hejdlösa vredesutbrott. Då och då grep svartalferna tag i honom, vilket kunde utveckla en misstro mot förlagets sätt att marknadsföra hans böcker. I rollen som förläggare kom dock Tor Bonniers oftast varmt uppskattande kommentarer efter läsningen av nyss inlämnade manuskript att upplevas som ett väsentligt stöd av den överkänslige författaren. Vänskapen höll i sig genom åren trots svåra slitningar. Vid ett sent tillfälle ber Bergman Tor Bonnier att "vara övertygad om att mina känslor för bokförläggaren är åtskilligt svalare – ja verkligen betydligt – än mina känslor för Tor Bonnier". (26/10 1925) Något märkligt är det dock, att Bergman i sina brev till sin förläggare sällan kommenterar litterära ställningstaganden eller planer på nya projekt, utan hellre diskuterar politiska eller finansiella frågor. Med hänsyn till den långa tidsperiod deras korrespondens omfattar och mängden av brev – in alles drygt längre eller kortare meddelanden – kan man här med ovanlig skärpa följa de starka kastningarna i Bergmans liv. I sin slutkommentar i boken Längesen framhåller Tor Bonnier, att Bergman i sin diktning ofta återkom till teman som behandlar "heder, ära och sanning i form av vanlig borgerlig anständighet. Det var för honom ett högt ideal, för honom personligen så svåruppnåeligt." Bergman var kanske själv medveten om detta och låter sin resonör Swedenhielm senior i komedin från 1924 hålla ett lovtal till hedern: "Den bar han mellan sina händer, den bar han under sina ögon och släppte den icke." Det var ett lika väsentligt som svåruppnåeligt ideal.
Dramatik var alltsedan ungdomen den litterära genre Bergman favoriserade, även om få av hans pjäser nådde scenen. Till en början var impulserna från svärfadern August Lindberg väsentligast, vilket med skärpa framgår av den unge författarens försvar av utformningen av Maria, Jesu moder. Tack vare Lindbergs förmedling kom skådespelet Fru Vendlas kedja att ingå bland invigningsprogrammen, när den nya Dramatenbyggnaden 1908 stod färdig. Breven vittnar också om hur ett nära och fruktbart samarbete senare i livet utvecklades med regissören Gustaf Muck Linden. Med sin gedigna, men tämligen traditionella regikonst förverkligade denne Bergmans konstnärliga intentioner, både vad gällde det historiska dramat Parisina 1915 och samtidskomedin Swedenhielms tio år senare. En ny möjlighet för dramatisk berättarteknik öppnade sig under 10-talet i och med att stumfilmen snabbt utvecklades från marknadsnöje till en konstnärlig episk genre. Genom Stina Bergmans initiativ kom maken att få kontakt med den framgångsrike filmregissören Victor Sjöström i slutet av 10-talet. Denne hade då vunnit sina första konstnärliga segrar med filmer som Terje Vigen, Berg-Ejvind och hans hustru och Tösen från Stormyrtorpet. Att Bergman kom att intressera sig för en visuell konstart som stumfilmen, berodde inte minst på hans egen förmåga att för sin inre syn se ett fiktivt förlopp detaljrikt rulla upp sig, en kapacitet som återgick på hans eidetiska minneskapacitet. Den nya genren blev en utmaning för honom att dramatiskt – ja, melodramatiskt – gestalta konfliktladdade människoöden. Visserligen måste skeendet återges med en minimerad dialog och tonvikten i stället läggas på rollfigurernas uttrycksbärande kroppsspråk. "Jag vill att själva ämnet, handlingen och de känslor som väcka handlingen och som denna i sin tur skall väcka, [hos publiken] jag vill ha dem 'stumma'. Det är dock dit man måste nå för att ställa sig denna konsts innersta väsen till efterrättelse.[- - -] Jag skulle vilja säga att just tystnaden innebär en filmens avgjorda styrka och förnämhet gentemot teatern. Det är så mycket i människolivet – och ofta det viktigaste – som sker och förflyter utan ord." Samarbetet med Sjöström inleddes med en filmatisering av stoffet i romanen Hans Nåds testamente, men snart började Bergman utarbeta manuskript direkt för filmen. Den täta brevväxlingen diktaren och regissören emellan belyser till en början ett fruktbart utbyte av idéer kring vad som borde vara stumfilmens särart. Bergman hade länge varit ensam i sin författarverkstad men drogs nu in i ett intimare men kravfyllt samarbete med en annan konstnär. Breven speglar den stimulans ett otvunget kamratskap innebar för honom. Han kunde skämtsamt kommentera sitt eget och den andres spritbehov, likaväl som han med empati kunde stödja den känslige vännen, då dennes självförtroende och arbetsglädje tröt. Under de första åren blev därför arbetet med film i flera avseenden stimulerande för Bergman och påverkade på gott och ont hans seriösa författarskap. Hans och Sjöströms konstnärliga samarbete kapsejsade slutgiltigt under trycket av de kommersiella villkor den amerikanska filmindustrin påtvingade dem, men deras vänskap bestod.
August Strindberg har i sitt äktenskapsdrama Dödsdansen i den metaforiska titeln fångat ett komplext och suggestivt tema – kärlekshatet. Kaptenen och hans hustru Alice "äro hopsmidda och kunna icke komma loss", förrän "döden skiljer dem åt". Naturligt infinner sig associationen till detta sorgespel, när man läser den bevarade brevväxlingen från hösten 1926 och våren 1927 mellan Hjalmar och Stina Bergman. Även om parallellerna mellan Strindbergs gestalter och de bägge makarna i det bergmanska äktenskapet inte överensstämmer i detalj, är det just denna bundenhet vid varandra som gör jämförelsen relevant. Det ovan diskuterade bekännelsebrevet från december 1914 vittnar om de djupgående svårigheter äktenskapet alltifrån början drabbats av, vilket också belyses i flera av Stina Bergmans brev till sin mor. De få spridda breven under de följande tio åren vittnar om hur den symbiotiska bundenheten makarna emellan utsattes för mer eller mindre svåra slitningar på grund av Hjalmars sjukliga svartsjuka och till sist hans dragning till vackra unga pojkar. Hösten 1926 gjorde han ett utbrytningsförsök och lämnade i vrede Stina i akt och mening att de nu skulle skiljas för gott. Så snart Hjalmar anlänt till Berlin inleder han dock en tät men hätsk brevväxling med den hemmavarande Stina. Hon i sin tur räds inte att visa sitt förakt inför den arrogante maken men inte heller att låta en djupgående och förlåtande kärlek komma till ytan. För att göra bägge parter rättvisa i dessa scener ur ett äktenskap återger vi in extenso de svarsbrev från Stina Bergman, som finns bevarade från denna tid. De hatiska och fräna replikerna finns hos bägge makarna men även beroendet – ja, en kvardröjande ömhet. Trots Hjalmars uttalade intention att genomföra en juridisk skilsmässa, visade sig känslans och vanans makt så stark, att makarna snart förenades i Berlin för att ett par månader senare skiljas och åter förenas på nytt. Så pågår dödsdansens turer ända tills döden skiljer dem åt. Två vemodigt ömsinta avskedsrepliker utväxlades symtomatiskt nog telegrafiskt mellan Dalarö och Berlin julaftonen 1930. Dessa scener ur ett äktenskap ger en inblick i den komplexa och ibland svårförståeliga sammanhållningen de bägge makarna emellan.
Breven till en äldre vän fick under senare hälften av Bergmans liv en likartad funktion och betydelse som dialogen med Hans Larsson. Algot Ruhe var en av de få författarkolleger som Bergman med utbyte umgicks med. Denne hade enligt Tor Bonnier rykte om sig att vara en "kunnig men besynnerlig person". Liksom Bergman älskade han att vistas utomlands "en vana att leva okänd och obemärkt i stora främmande städer, som jag drivit i åratal", framhåller Ruhe själv i ett brev 1924. Hans romaner ansågs av samtiden något vågade. Hans ideologiska sympatier avvek från det i borgerliga kretsar politiskt korrekta vid denna tid. Denne komplexe och mångsysslande man skrev pamfletter med eggande titlar som ”Töm kyrkan”, 1908, och ”Socialism och livsglädje”, 1910. Ruhe var också en av stiftarna bakom Sveriges dramatiska författares förening, som den 24/10 1916 publicerade ett öppet, starkt kritiskt brev till dramatenchefen Tor Hedberg i Svenska Dagbladet. Man krävde dennes avgång till följd av hans bristande vilja att spela nyskriven svensk dramatik, en appell som Bergman i själ och hjärta sympatiserade med. Han undvek dock att aktivt delta i aktionen, därför att han just då låg i underhandlingar med dramatenchefen om uppförandet av två av sina marionettspel. Efter fiaskot med teaterns uppsättning av dessa pjäser skrev han 1918 anonymt en svidande vidräkning med Tor Hedbergs vanvård av nationalscenen i tidningen Cyrano, som Ruhe gav ut.
Bergman tog själv initiativet till en personlig kontakt med Ruhe i samband med några positiva recensioner bl. a. av Mor i Sutre i slutet av 10-talet. Det ledde till en del sammanträffanden på hotell Strand i Stockholm, där olika livsfrågor diskuterades. Dessa tillställningar kallade Bergman lite skämtsamt för "Strand-kommittén för Filosofiens Sunda Utveckling". Värdet av mötena, framhöll han, låg däri, att "ett sådant stilla colloquium i allmänhet underskattas. Begäret att ge något förmår en att treva ō treva i den egna mullen ō så händer det dock att man finner ett stoftkorn som glimrar – och ej bara glimrar." (21/2 1922) Ruhe var filosofiskt skolad och hade översatt en rad av Henri Bergsons verk. Han blev därför en givande samtalspartner, när Bergman under de år han var bosatt i Stockholm sökte sig ut ur sin självvalda isolering med hustrun. Hur tankarna vid sådana tillfällen kunde utforma sig, vittnar flera brev vältaligt om. I ett från 1918 utvecklar Bergman t.ex. den livssyn som präglar den märkliga romanen En döds memoarer. Ett brev från senvintern 1921 ger ytterligare belägg. Ett Florens som under en längre tid plågats av blodiga strider mellan fascister och socialister med många dödsoffer på gator och torg, gav uppslag till en utläggning om existensens villkor. När Bergman själv blev ögonvittne till ett sådant dödsdrama, utlöste händelsen det expressionistiska dramat Porten med temat "Liv är besinning". Kopplingen mellan det dramatiska politiska läget och dramats tema klargör han för vännen: "Och vad är meningen med det hela? Ja, jag menar nu inte med revolution och kontrarevolution utan – barnsligt nog! – med livet. Jo, det skall jag säga Dig, käre vän – om Du vill veta´t förståss – meningen med livet och världen är att lära sig avstå från livet och världen. Det är icke självmord jag talar om, än mindre buddhism. Tvärtom – det är genom att lära känna som man skall lära avstå. Att insiktsfullt avstå – det är meningen och målet, det närmaste. I själva verket är det också det, som sker, då vi ´leva´ – med eller mot vår vilja."
Att vänskapen med Algot Ruhe var väsentlig vittnar inte minst breven från de senare åren om, då Bergman i sin allt mer ångestladdade livssituation enträget ber honom att skriva eller ringa. Bergman var i sin tur mån om att hjälpa vännen i hans socialt prekära situation. Av ett brev till Anders Österling framgår det, att han ville verka för att Ruhe skulle erhålla ett Bonnierstipendium: "Jag anar, att mannen icke är Dig angenäm." Men tillägger Bergman: "mannen är cirka 55 och har länge arbetat i vingården samt åstadkommit – om ej annat – några förträffliga översättningar av värdefulla saker" [- - -] "HAN BOR SEDAN ETT ÅR TILLBAKA I EN POTATISKÄLLARE OCH HANS ÖVRIGA FÖRHÅLLANDEN ÄRO DÄREFTER." Brevet fortsätter, återigen med versaler: "HAN ÄR EN GAMMAL ARBETARE OCH INGALUNDA OSKICKLIG PÅ DET SVENSKA SPRÅKETS ÅKER – OCH HAN ÄR I BEHOV AV UNDERSTÖD." (24/11 1923)
Av en tillfällighet vistades Ruhe i slutet av december 1930 i Berlin och besökte då Bergman. Vad han såg verkade omskakande på honom. "Det tillstånd i vilket jag fann Dig vid mitt senaste besök väckte hos mig en storm av känslor, blåsande från snart sagt alla väderstreck och karakteriserade av många olika temperaturer. Den starkaste och följaktligen segrande av mina olika slags reaktioner var ett medlidande, så intensivt att jag formligen blivit tvingad av inre makter – och de bästa inom mig – att skriva dessa rader. Det vore fegt och falskt om jag reste härifrån utan att ha delgivit Dig min övertygelse att Du inte bör dricka fullt så mörka groggar som den jag såg serveras av Sandin." (Sven Sandin, den unge svensk som följt med Bergman för att ta hand om honom under resan). I sitt brev vädjar Ruhe till vännen: "Du får inte misstycka den bön jag nu, efter långa inre strider, tar mig friheten framställa till Dig." (22/12 1930) För att anknyta till tidigare samtal i livsåskådningsfrågor tar han fasta på ett yttrande Bergman fällt vid deras möte: "Ett enda visdomsord uppfattade jag bland Dina yttranden dessa timmar – om arbetet som lyckans hemlighet och djupaste förutsättning." Han fortsätter med en alludering på Bergmans sista artistiska framträdande – läsningen av clownkatekesen i radio: "En Jac som Du har vissa förpliktelser att inte gå ginvägar för att slippa från de uppträdanden syndikatet Gud ålagt honom. Jag och ett par tusen till har våra biljetter (gratis eller ganska billiga visserligen) och efter den senaste sketchen – som bjöd på hittills oanade glanseffekter och nya rent vidunderliga trics – ha vi blivit ytterligare glupska på den kommande. Välj, o människa!" Ruhe fick inget svar på sin vädjan men den försvarliga bunt av spritnotor, som Sven Sandin samvetsgrant bevarat och som nu finns på Kungliga biblioteket, talar sitt tydliga språk. Efter flera tidigare svåra sjukdomsperioder under de senaste åren var Bergman väl medveten om vilket dödligt hot en ny alkoholförgiftning innebar. Tydligen sökte han – medvetet eller omedvetet – en självvald död. "Liv är besinning" är en krävande levnadsregel.
Bland de namn som dyker upp i Bergmans sena korrespondens, då han oftare rörde sig ute bland människor, återfinns hans bägge ”fostersöner” Nils Asther och Werner Fütterer, vars brev dock syns ha förkommit. Av övrig samtida korrespondens vet vi, att Bergman på allt sätt försökt att faderligt stödja dem i deras skådespelarkarriärer genom att utnyttja de kontakter han hade både i den svenska och den tyska teater- och filmvärlden. I sina öppenhjärtiga memoarer anger Asther, att när han flyttat till Stockholm "tog Hjalmar Bergman emot mig som jag varit hans älskade son". Asther menar också att det hos Bergman "fanns en stor underbar platonsk kärlek", som ibland tog sig uttryck i att han "följde mina rörelser med beundrande blickar och ibland nästan som i religiös extas". I Bergmans brev från 20-talet flimrar förbi ögonblicksbilder av de känslor hans många pojkvänner väckte hos honom bland annat under den långa ensamma Berlinvistelsen 1926-1927. För hustrun berättar han: ”Värre är dock min tristesse, som dagligen spinner in mig i allt tätare och gråare vävar. Men jag har ju mina bus-grabbar – otaliga som havets sandkorn och lika svåra att skilja den ene från den andre. En av dem tycker jag om. Det är en liten blond en med ljusblå ögon. Sjöman.Vi ha uppfunnit den enda perversitet som är värd något. Vi träffas på ett lite buslokus och sätta oss på var sin sida om ett bord, stödja armarna mot bordet. Så stirra vi in i varandras ögon. [- - -] Där bli vi sittande timma efter timma en gång från kl 9 på kvällen till kl. 5. Det hets att det är ett spel, en tävling – man ska se, vem som först måste slå ned ögonen. Jag vinner alltid, ty för mig är det inte något spel. När jag sitter och ser in i de där blå ögonen, tänker jag på en pojke, som jag kände för många år sen och som – hur besynnerligt! – bar mitt namn. Honom förlorade jag.” En mer vardaglig scen dyker flera gånger upp vårvintern 1927 i Firenze. En italiensk pojke Guzzio, som visade Bergman en stor omtanke försöker ihärdigt hålla honom borta från spriten. ”Man undgår aldrig sitt öde”, konstaterar Bergman med en road distans: ”Nu rabblar Guzzio hela dagen: Ni får inte dricka cognac – Ni får inte – etc. etc. Dessutom springer han omkring som en vessla och söker flaskor under möblerna. Tja, ibland är jag honom för slug.” Någon gång kunde dock hans pojkvänner bereda honom en stor besvikelse, som den svenske pojke som bestal honom på 500 kronor, medan han trodde att Bergman sov.
Under de många scenrepetitionerna på olika teatrar och i filmateljéer träffade Bergman naturligt nog många skådespelare men närmare kontakter upprättades sällan med undantag för den älskade Gösta Ekman. Breven till honom syns vara förkomna. Tyvärr har även Bergmans brev till den danske skådespelaren Poul Reumert gått förlorade. Att det funnits en brevväxling dem emellan, framgår av det femtontal brev från dansken till Bergman som finns bevarade. Dessa vittnar om en nära vänskap och en konstnärlig samsyn i fråga om det gemensamma intresseområdet – scenkonsten. Att Reumert med en karaktärsskådespelares psykologiska sensibilitet hade iakttagit diktarens komplexa personlighet, sådan den kom till uttryck under 20-talet, därom vittnar hans minnesord vid Bergmans död – kanske de mest insiktsfulla som yttrades vid detta tillfälle: "Som dramatiker var han en av de få verkligt stora. Han gav en material, vars make man sällan får." Men även människan bakom verken fängslade Reumert. "Han var en mycket märklig man. Motsatserna brötos i hans sinne såsom de gjorde i hans yttre. Hans ansikte var djupt allvarligt, ja, nästan förtvivlat men plötsligt kunde det lysas upp av ett underbart leende. Hans gestalt var en jättes. Han var huvudet högre än jag, men han var en jätte på lerfötter, svag som ett barn och hjälplös gentemot allt som bodde inom honom. En våldsam naturkraft blandad med en rörande barnslighet och hjärtlighet.”
(Stockholms-Tidningen 3/1 1931)
En yngling som Bergman djupt fäste sig vid, men som omedelbart med ett fördömande avvisade hans närmanden, var den unge diktaren Johannes Edfelt. Trots den kärva upptakten ledde deras kontakt till en djup vänskap. Bergman utvecklade rollen som den äldre, förstående mentorn, samtidigt som relationen till den unge lyrikern lockade honom själv att uttrycka sig i prosalyrisk form. När Edfelt känner sig nere och inte kan skriva, dunkar Bergman honom bildligt talat i ryggen: "Va går det åt dig, pojke. Är du skolsjuk? Den allvarliga, sedelärande sjukdomen skall du överlämna åt stadgade män i min ålder. Avundas dem ej; Vad är det eljes för rackartyg du skaffat dig? [- - -] Du för din del ska hoppa, dansa, sjunga och skriva vers. Att du hoppar, tror jag inte; att du dansar, vet jag inte, att du sjunger hoppas jag inte. Men att du kan skriva vers, vet jag. Det gör du bra och var nu bra och gör det. Istället för att vara sjuk!" (13/9 1927) Än mer varmhjärtad blir tonen, då han i slutet av brevet tillägger: "När du inte har något roligare för dig, skriv till mig." Kontaktbehovet med unga vänner var mer aktuellt vid denna tid än någonsin.
Även Edfelts litterära karriär försökte Bergman på olika sätt främja genom sina nära kontakter med Bonniers förlagshus – dock utan att alltid lyckas. Inspirerad av att få följa en ung diktares försök att skapa ett eget lyriskt universum kom Bergman i ett av sina brev till Edfelt att bifoga en prosadikt – "skriven igår". (16/7 1927) Brevskrivandet övergår här i en intim bekännelse på fri vers, som ger en inblick i den dödslängtan Bergman ofta återkommer till i brev till olika adressater i slutet av sitt liv. Han upplevde sig som andligen död – ett centralt tema i hans diktning – och upptogs allt mer av tanken på den lekamliga döden. I en kort prosadikt, som publicerades några veckor före hans bortgång i den uppsaliensiska studenttidningen Ergo gestaltas samma tema en sista gång. Det sker i enlighet med en gammal dödsdanstradition. Ett samtal utspinner sig mellan "den lille mannen" och "Döden" i dennes bjudande majestät. När Döden uppfordrar mannen att följa, vägrar denne dock. Den lille mannen blir plötsligt ”större än döden själv" och svarar den mäktige: "Jo, det skall jag säga min herre. Jag vågar trotsa dödens order därför – därför att jag redan är DÖD.” Den prosadikt Bergman skrev till Johannes Edfelt spänner en vid båge över hela livsförloppet, upplevt som en intensiv men tyst brottning med dödstanken.
En gång ville jag dö
det var att strö
dunlätt aska över flammande låga,
det var att råga
livet.
Åren gick. Jag ville dö.
Det var att strö en skovel mull över glödande malm
hetta och kvalm
livet.
Nu vill jag dö,
sänka en gnista i snö.
Din död, käre, gjorde mig döden lätt.
OCH DU FICK RÄTT
O DÖD.
