[1] Dateringen av den första versionen av det historiska skådespelet Parisina Malatesta har tidigare varit omdiskuterad i forskningen, eftersom Bergman själv 1917 till dåvarande docenten Sverker Ek angivit, att det skrevs 1908. Se brev 322 till Sverker Ek, sensommaren/hösten 1917. Denna datering förkastade Stina Bergman på till synes goda grunder och man har senare oftast räknat med att skådespelet tillkommit någon gång under år 1910. Detta brev ger nu slutgiltigt besked om att dramat skrevs just i början av detta år. Temat ansluter till den tilltänkta serien om italienska kvinnoöden. Se brev 111 till Tor Bonnier den 28/1 1910, not 2. Skådespelet omarbetades i början av juli 1914. Se brev 240 till Tor Bonnier den 1/7 1914, not 4. Omarbetningen ledde till att dramat togs upp på Dramaten våren 1915. Direkta anteckningar om dess tillkomstperiod saknas i almanackan, som endast anger ”arbete”, men som för den 25/1 1910 anger: ”manus Lindberg”.

[2] Bergman har i sitt skådespel behandlat ett historiskt stoff kring hertigen av Ferrara, Niccolò III d´Este, där denne straffar både sin egen son Ugo och sin unga gemål Parisina Malatesta med döden för deras olovliga kärlek. Motivet har Bergman sannolikt hämtat från Antonio Frizzis (1736–1800) arbete Ferraras historia, 1787. Detta verk kan han ha stött på under det grundliga researcharbetet kring italiensk renässans som han bedrev under många år inför romanen Savonarola. Det upprörande händelseförloppet var i sig dramatiskt tacksamt men kunde också erbjuda Bergman ett slagkraftigt objektivt korrelat till gestaltningen av sin egen svartsjuka, som han både led av och visste sig inte kunna behärska. Psykiatrikern Olof Kinberg hade ett knappt år tidigare gett honom en dyster prognos för denna psyko-patologiska läggning, som han ansåg vara ärftlig. I personteckningen av hertig Niccolò betonar Bergman dennes inre kamp mellan sin lidelsefulla passion och sin stolta härskarnatur, båda drag som var Bergman själv välbekanta. För att ge skådespelet en inre vital nerv har han samtidigt som en kontrast till dominansen hos den kärlekstörstande huvudgestalten tecknat kärleken mellan sonen Ugo och hans sköna styvmor Parisina så sympativärdig som möjligt. Här har Bergman valt att lita på sin förtrogenhet med Dantes Divina Commedia och skapat nära beröringspunkter med femte sången i ”Inferno”. Där berättas hur Francesca Polenta och Paolo Malatesta av passionens vind drivs fram mot vandraren Dante. De skildrar hur läsningen av ett kärleksepos om Lancelot förfört dem och fått dem att bejaka sin olovliga kärlek. Därför straffas de med döden och det eviga lidandet i helvetet. Detta tema spinner Bergman vidare på i skådespelets andra akt.

[3] Sedan ett svar kommit från August Lindberg, där han gör en tämligen sval bedömning av det historiska dramat, skriver Stina ånyo till fadern och uttrycker sin oreserverade fascination för verket: ”Har du läst och bedömmt pjesen som om den vore skrifven af en herr hvem som helst, eller har du inte kunnat låta bli att tänka på att det är Hjalmar som är författaren. Du ömsom beömmer, ömsom tadlar.[- - - ] På mej verkar pjesen så oemotståndligt betagande och fängslande.”